web analytics

Trots att jag hade städvecka i huset förra veckan (och förr-förra men då gjorde jag inte ett skit utan sparade allt till andra veckan då jag ju hade femledighet) så blev det ändå lite tränat. Två spår både på lördagen och söndagen, och i söndags blev det också lite skallmarkering på en jacka. Spåren har varit appellspårsliknande även om jag inte har mätt upp exakt hur långa de varit med tre sträckor vardera och en apport på varje sträcka. I lördags hade vi lite problem med påsläppen, han vill gärna galoppera ut vilket jag inte tycker är ok eftersom jag anser att påsläppet sätter standarden för resten av spårandet så snabbt och slarvigt påsläpp = snabbt och slarvigt spår!
Sedan var det också en hel del nattlegor med tillhörande spår från vilt där vi var, och jag såg att han på ett par stället tog upp de spåren i stället. Det kom ju inte som någon chock direkt, jag kan inte med den bästa viljan i världen påstå att han är viltren…  Dock gav det ju mig en chans att rätta honom i det felbeteendet, och när jag gjorde det märkte jag att han är ganska snabb med att komma in till mig om det är något, med andra ord har jag startat om honom i spåret alldeles för mycket!

Vacker kväll efter årets sista dopp i kalkbrottet i augusti.

I söndags blev spåren lite annorlunda men för den sakens skull inte problemfria, jag åkte tillbaka till samma ställe (Bögs gård i Sollentuna) för att få mer träning på viltrik mark. I första spåret började han snurra och greja ganska långt utanför kärnan redan på första sträckan och jag sa ”fel, fel, fel” vilket gjorde att han kom in mot mig igen såklart. Sen tog han upp spåret igen vilket jag såklart berömde massor men sen märkte jag att vi började närma oss vinkeln så med andra ord hade han då missat en apport. Jag började misstänka att det kanske var så att det han egentligen hade varit ute och snurrat efter var pinnen och inte gått på viltspår, och den tanken fick jag bekräftad när vi kom på andra sträckan där jag visste bättre var jag hade lagt pinnen. Det är ju inte så lätt alla gånger med ängs- eller åkerspår, man har ju liksom inte så mycket riktmärken omkring sig när allt bara är gräs, gräs och gräs.

Han passerade i alla fall platsen där jag hade lagt pinnen utan att blinka, men när han gått kanske sex-sju meter till så stannade han plötsligt upp, vände sig mot mig och satte sig ner. Jag blev först helt konfunderat och undrade om det var jag som hade glömt bort vart jag hade lagt pinnen, men när jag kom fram och sa åt honom att han skulle visa mig vart den var så fanns den ju inte där. Då tog jag tillbaka honom till innan pinnen låg och släppte på honom på spåret igen men med kort lina, och när han då hittade den så blev det såklart tokfest och kalas!
Förmodligen fick han för sig när jag felade honom där i början att vi inte var där för att spåra efter pinnar denna gång, och då sket han helt enkelt i den andra pinnen även om han efter ett tag kom på att ”det är ju nånting jag brukar göra när jag passerar sådana där… ” och då satte sig ner. Inte helt lyckat av mig kanske, men men… Sista apporten i det spåret tog han också bra och fick massor av belöning för den.


I skogen medan vi väntade på att spåren skulle ligga till sig i söndags. Bättre bilder än så här blir det inte med min mobil tyvärr.

I andra spåret gick han också över den första pinnen, där vände han på huvudet lite snabbt och tittade bakåt när han passerade den men valde sedan att gå vidare. Jag stannade honom och la honom ner efter vinkeln medans jag letade efter pinnen men hittade den inte. Då testade jag att släppa på honom från där han låg fast att jag stod kvar i linans ände med ett ”spår”, men det resulterade bara i att han kom in till mig och började om där. Jag som tyckte det vore så coolt om jag kunde stanna honom i spåret och lägga ner honom ett tag för att sedan kunna tuffa vidare från samma plats som en fjärrstyrd spårgud.
De andra pinnarna hittade och markerade han bra, och sedan tog jag tillbaka honom till den första pinnen och passade på att köra lite ”raka skick” träning på den eftersom jag ju visste att den låg någonstans framför oss. Efter lite letande hittade han den, och likaså den första pinnen i första spåret där han åter igen gick ur spårkärnan och slog jättestora lovar innan han hittade den. Knepig vittring där med andra ord, dumt av mig att fela det… Men å andra sidan så var det viltspår precis där också, så hur hade jag kunnat veta att pinnen var så svår JUST där?

Efter spåren och de improviserade uppletandena efter pinnar så hade jag forfarande lust att träna något mer, och då slog det mig att jag kanske skulle ta och lära in skallmarkering på föremål för att ha i söket om vi blir kort om folk. Jag tog en regnjacka och hängde upp på en stol som stod utställd vid skjutbanan bredvid och skickade sedan fram Dax med ”sök” från ett annat håll så att han inte skulle ta spåret. Han fattade ingenting utan sprang fram mot jackan men tog ingen notis om den utan drog runt och skulle ta spåret såklart i alla fall. Jag kallade tillbaka honom och skickade fram honom mot jackan igen, och när han nosade på den gastade jag ”braaa, skall!” men han fattade inte vad jag berömde utan fortsatte att springa runt och nosa omkring den. När han nosade på jackan igen drog jag på med beröm och ”skall” igen, och då blev han lite frustrerad och kom in till mig och började skälla.

Jag skickade ut honom igen och kommenderade bara ”skall” när han nosade på jackan och då skällde han faktiskt till och jag kastade till honom bollen och berömde. Sen flyttade jag jackan till ett annat ställe och skickade fram honom igen, denna gång kom han till skall snabbt (med lite hjälp av mig när han var på väg fram) men jag noterade att han skällde mot mig och inte mot jackan eftersom han vet att det är jag som har bollen. Till tredje skicket ändrade jag därför taktik och lade bollen i huvan på jackan så att han skulle känna att den låg där och inte hos mig, och då blev det bättre.
Jag var noga när jag var på väg fram för att plocka fram bollen och belöna att stanna upp så fort han riktade sig mot mig och inte mot jackan och bara fortsätta framåt när han riktade sig mot jackan. Det tror jag man har nytta av sedan också när man ska ansluta till hunden på markeringarna eftersom den ska hålla markeringen tills man kommer fram, precis som en skyddshund ska hålla bevakningen aktiv tills man kallar in den. De får inte sluta skälla bara för att föraren ansluter!
Jag vet inte hur extremt noga det är i söket med den saken, men jag tänker att det är ju bättre att träna på att han ska hålla igång även om jag ansluter än att låta det vara lite svajigt och riskera avdrag.
Även när jag var framme vid jackan och sträckte ut handen mot den för att ta fram bollen stannade jag upp rörelserna när han slutade skälla (då fick jag hjälpa honom lite genom att ge kommandot ”skall” för han satte sig fint och väntade i stället) och när han skällde var jag snabb med att kasta fram bollen. Jag vill ha omedelbar förstärkning på själva skallen, oavsett om jag är där eller inte!

Det funkade mycket bra att gå fram och belöna från jackan med bollen och jag körde så ett par gånger till där jag sista gången hängde jackan bakom en husknut så att han inte fick se när jag hängde upp den och sedan skickade men det var inga som helst problem utan han hade jättefin markering och som en bonus så håller han också kanonbra avstånd och har inga tendenser till ”självservering” genom att hoppa eller klättra mot jackan!
Sen fick det vara bra med träning, han var trött och jag var tvungen att åka hem och göra det sista med städningen.

One Thought on “Spår och skallmarkering.

  1. Dax och jalusiet – jag döööör!! <3 Jäkla gullehund! <3

Kommentera gärna här!

Post Navigation

%d bloggare gillar detta: