web analytics

Igår tävlade vi appellspår på Strängnäs BK, jag med Dax och Rickard med Fenris. Det blev alltså lite av en intern uppgörelse utöver den vanliga tävlingen.
Dagen började med spåret där Dax skötte sig helt ok. Han gick på mycket bra och höll sig till kärnan som han brukar, men när han kom fram till första apporten tog han i den ett litet tag, släppte den, tittade på mig och såg sen ut som att han tänkte fortsätta iväg. Jag sket då i att vänta ut att han skulle sätta sig och berömde i stället, och då plockade han upp pinnen igen och så sprang jag fram och tog den. Jag vet inte varför han ofta petar just på pinnar innan han sätter sig, eller som den här gången inte ens tänkte sätta sig överhuvudtaget, men jag kan ju ana att det är för att jag har lärt in markeringarna på helt andra föremål pga tjänsten. Det är ju inte lika vanligt att folk tappar träpinnar omkring sig som andra föremål när man är ute i verkligheten.
Det blir vinterns projekt att nöta på markeringarna, både på olika föremål INKLUSIVE pinnar samt att få till snabbheten och säkerheten. De är på tok för sega!

Påsläppet efter första pinnen blev hyfsat, ett par galoppsprång men jag segade som vanligt ut linan så han gick ner ganska fort. Ungefär halvvägs mellan apporten och vinkeln gick han plötsligt av åt höger (samma håll som vinkeln men alldeles för tidigt och i medvind så det var inte vinkeln han tog) och tog en lov ut åt sidan, jag såg inga spår men jag vet att det är viltrika områden och han är ju inte helt viltren så det kan mycket väl ha varit anledningen. Loven blev ca 5 meter ut från spåret och sen riktade han den bakåt men när han var i jämnhöjd med mig vek han upp igen, galopperade tillbaka till där han hade det rätta spåret sist och fortsatte som om inget hade hänt. Jag tänkte att det där nog kostade något poäng, men det var ju bra att han gick tillbaka i alla fall så vi slapp bryta redan efter spåret. Det har aldrig varit ett problem tidigare att han helt valt bort det rätta spåret när han tagit någon liten ”utflykt”, men ska han göra det nån gång så kommer det ju vara på tävling!

Första vinkeln tog han bra, lite, lite broms från min sida i linan för säkerhets skull men det var nog mer för mig än för honom tror jag. På andra apporten gjorde han som han brukar göra med pinnar, han stannade och lyfte lite på den, släppte den, skakade sig och satte sig. Som sagt, det går segt som fan men han satte sig i alla fall den här gången!
Även detta påsläpp blev helt ok, ungefär lika som efter första apporten och även andra vinkeln tog han bra. På sista sträckan gick han så gott som konstant i kärnan (det syntes eftersom det var blött i gräset) och tog slutet likadant som andra apporten. Jag började bli lite nervös när jag närmade mig kanten på vägen där jag släppte på ifrån, jag tyckte vi gick och gick och trodde att jag hade lagt slutpinnen längre ifrån vägen än vad jag faktiskt hade. Det har ju hänt förut vid ett par tillfällen att han har gått över pinnar, så jag tänkte för mig själv att det vore ju TYPISKT om han skulle hoppa över just slutet men då stannade han upp och satte sig ner så då fick matte vara glad och det kom lite applåder också från vägkanten där det stod lite folk och väntade på sina spår. Skön känsla när han tog apporten!
Betyg 10 + 10, trots den lilla loven på sträcka ett.

Sedan bar det iväg till klubben och lydnaden, det var så fiffigt ordnat så de hade två domarpar där ett var ute vid spåret och ett stod och tog emot ekipagen för lydnaden efteråt. Snacka om att effektivisera!
När jag landade på klubben gick ekipaget före mig precis ut och körde sin lydnad, så jag hann titta lite på hennes linförighet och sedan tog jag ut Dax, kissade honom och körde lite linförighet med kampbelöning för att knyta honom lite mer till mig. Efter bara ett par svängar hörde jag mitt nummer ropas ut, snabbare än jag trodde men det gjorde absolut ingenting. Hellre att snabbt komma ner på plan än att stå och vänta och vänta och göra ingenting bredvid!
Dax är ju väldigt uppmärksam på vad som händer runt omkring honom, och om det blir mycket dötid får han också chansen att rikta sig utåt. Därför gäller det för mig att hela tiden hålla honom sysselsatt, både innan vi går ut och mellan momenten. Samtidigt vill man inte köra för mycket innan man går ut heller, det är ju först när vi är på plan han ska prestera och inte innan. Så det passade perfekt tidsmässigt denna gång!

Innan tävlingen hade jag varit lite orolig för att Dax skulle fokusera på funktionärerna, särskilt tävlingsledaren är ju en kritisk person eftersom han dessutom står och ropar. När vi var på väg ner på plan kändes han dock ganska lagom i sin energinivå och inte överdrivet intresserad, så jag kunde i lugn och ro koncentrera mig på våra egna förehavanden vilket såklart underlättar genom hela programmet. Innan vi ska sätta igång med ett moment sätter jag honom ner en bit ifrån startpunkten, går till startpunkten själv och tar sedan in honom i fot. På så vis upplever jag att han blir mer fokuserad på mig, plus att det finns utrymme för mig att lyssna på tävlingsledarens info utan att Dax sitter bredvid mig under kommando. Om det tar för lång tid mellan mitt kommando och att vi börjar agera hinner han börja titta på annat, och då tappar han lite fokus på mig.

Linförigheten kändes riktigt bra till en början, han hade bra kontakt och bra energiläge. Som vanligt låg han lite för långt fram och var seg på sättandena i de vändande halterna (höger, vänster, helt om), det blir också en del av den fortsatta träningen att rätta till.  När vi hade några vändningar och språngmarschen kvar började han flacka med blicken, helt mitt fel eftersom jag förmodligen gått väldigt stereotypt och jämntråkigt genom hela första delen. Detta är en kille som behöver stimuleras för att hålla fokus, uthållighets- och motivationsträning bör råda bot på det!
När vi började med språng marsch var han i alla fall med mig igen (där tog jag också i lite extra med mitt ”fot” efetrsom han har en tendens till att hoppa när jag börjar springa) och vid avsaktningen till vanlig marsch stannde jag lite tvärare och gick långsamt i ett par steg, och vips var han med mig igen. Mer utmaningar i fotgåendet ska vi alltså också lägga in!
Avslutande delen kändes mycket bra, och jag lyckades också lägga berömet och peppningen på en bra nivå; han uppskattade den men gick inte in i kamp eller blev flamsig.  Betyg 9 + 8,5 och kommentarer ”långt fram” & ”segt sättande, pos, vänster sväng”.

Innan framförgåendet missade jag att rätta till halsbandet på honom vilket är min förberedande signal för momentet, men det gick bra ändå och jag tyckte han gjorde det genomgående fint på första sträckan. På andra sträckan gick han tyvärr på lite mer och stretade, och ett tag trodde jag att han skulle börja gå snett då han drev iväg lite åt vänster. Han rättade dock upp sig själv och gjorde ett jättefint avslut. Betyg 9,5 + 8 och kommentaren ”drar”.

I stället för att peppa upp honom alltför mycket efter framförgåendet körde jag ett snabbt läggande med hjälp av händerna i marken samtidigt som jag sa ”ligg” som förberedelse för det kommande läggandet, det brukar jag inte göra men jag tänkte att det skadar inte eftersom han är seg ner även där (jag får betala för det på tävlingsplan eftersom jag HELT skitit i det i inlärningen. Målet för oss har ju varit att klara en uppkörning, inte att klättra i tävlingsklasserna ).
Mycket riktigt hade läggandet varit segt under tävlingsmomentet, jag ser ju inte dte eftersom jag går ifrån honom men däremot kände jag själv hur mycket DK jag har för mig när jag kommenderar som MÅSTE bort!
Dels kan jag inte låta bli att titta lite, lite grann på honom när jag kommenderar, dels gör jag en halvhalt i tempot TROTS att jag själv tänker att jag inte ska stanna upp!
Efteråt fick jag dessutom höra att jag gjorde nån ful grej med höger hand också, GAH jag måste tejpa ihop hela min överkropp med en planka för att rätta till det där!!
Betyg 9,5 + 9 och kommentar ”något segt”.

Inkallningen finns det inte så mycket att säga om, han har ju ett bra tempo men avsluten är katastrof som jag skrivit om tidigare. Denna gång använde han mig dessutom lite som stoppkloss och stötte i mitt vänstra ben, snark… Betyg 9 + 9 och kommentarer ”hoppa” & ”avslut, hopp”.

Innan apporteringen hade jag X antal DK:n, om det hade varit så att momentet hade börjat när testledaren kommer fram för att lämna apporten. Jag tror jag sa ”sitt” säkert fem-sex gånger, men Dax visade inga tecken på att vilja gå fram till honom när han kom. Däremot visade han många tecken på att vilja ha apporten, både när jag hade tagit emot den och när jag kastade ut den.  Jag såg i ögonvrån att han satt och ryckte och tänkte att ”nu blir det fetnoll!” men han satt faktiskt kvar och fräste iväg först på mitt kommando. Naturligtvis gick det för fort för honom när han väl kom fram och det blev ett virrvarr av gräs, jord, tassar och apportbock där ett tag men sedan redde han ut det hela och kom in med den till mig. Jag minns inte om han la om den något på vägen in till mig, men han rullade den lite när han satt vid sidan i alla fall. Han körde också sin klassiska apporteringsingång innan dess där han trycker apporten mot mitt vänsterben och sedan roterar runt den själv innan han sätter sig i fotposition.
Betyg 9 + 7 och kommentarer ”lite tugg” & ”lyfter baken, tassar, tugg”.

När testledaren kom fram och hämtade apporten och sa att jag skulle ställa mig vid hoppet samtidigt som alla andra också började röra sig var egentligen det enda tillfället då Dax tappade lite fokus på mig och började tassa iväg på egen hand. Där kände jag verkligen att vår nya ritual där jag sätter honom i vinkel till hindret, går och ställer mig på utgångspunkten själv och sedan kallar in honom till fot hjälpte honom en hel del att hitta fokus igen!
Visserligen satt han och tittade lite på tävlingsledaren och inte på mig när TL kommenderade, men det hade ändå kunnat vara värre. Nu hoppade han ut, drog sig enormt mycket åt höger innan han satte sig (vilket ju inte är ovanligt alls) och jag kunde riktigt se hur domaren som stod på bortre sidan av hindret såg nästan lite beklagande ut. Det enda som störde mig lite just då var inte att jag kunde se precis hela hunden med säkert ett par dm marginal till hindret I SIDLED utan det faktum att han satt och tittade på TL som stod på min sida och lite till höger (alltså samma håll som han redan var lite dragen åt). Dock har han ju suttit illa till och hoppat tillbaka felfritt så gott som varje gång han utfört hoppet i hela sitt liv, så jag kommenderade och han hoppade tillbaka utan omsvep. Tyvärr satte han sig snett vid avslutet, men för övrigt var det inga problem. Betyg 9,5 + 9,5 med kommentar ”avslut”.

Överlag är jag nöjd med vårt lydnadsprogram, det är detaljer att fila på i alla moment men det är inga rena katastrofer och jag är medveten om vad vi har att jobba på. Att jag tog beslutet att inte lägga energi på att lära in utförandena snabbt när han var liten är som sagt något jag får betala för nu, helt bra kommer det säkert inte bli men det är något jag får lägga lite energi på om vi ska fortsätta tävla.
Det jag är mest nöjd med är dock känslan genom hela programmet. Jag lyckades hålla honom på en lagom nivå hela tiden med hjälp av att balansera belöning (alltså beröm med mig själv) och ordning och reda, och det hela var väldigt likt både känslan och utförandet som vi har på träning vilket jag tycker är bra; det betyder att vi är jämna!

Efter mig var det två kvar som skulle köra sina lydnadsprogram och sedan drog de igång med budföringen. Jag gick och tog ut Dax när hunden före oss gick ner på plan, och det visade sig vara ganska lagom. Det blev i princip ingen väntan vid sidan av utan vi gick nästan direkt ner till mottagaren som hälsade på honom och jag informerade om att hon skulle kommendera klart och tydligt när han är på ca fem meter, hellre för mycket än för lite och det gör absolut ingenting om man låter lite hotfull.
Anledningen är såklart att han inte ska gå in i anskällning innan han sätter sig fot, men det hade jag inte behövt oroa mig för. Han sprang jättebra hela vägen ut och satte sig (använde även mottagaren lite som stoppkloss vid ingången men hon var rutinerad nog att vika undan benet för att klara miniskerna ). Sen satt han stabilt och tittade hela tiden på mig medan hon klappade honom, och så var det full sula tillbaka igen (även denna gång mot mitt ben). Jag mindes inte om man får säga ”fot” även som förare på budföringen så jag sa ingenting men han kommer in ändå så det spelar inte så stor roll. Betyg 10 + 10.

Efter budföringen fick jag dock lite ångest över hur jag skulle göra, platsliggningen skulle utföras direkt efter budföringen men när jag var klar var det fortfarande två hundar kvar. Lite för lite tid för att sätta in honom där emellan med andra ord, men lite för mycket tid för att befinna sig ute bland andra som han kunde få upp intreset för. Jag tog tillfället i akt och lade ner honom på platsliggning vid de som stod vid sidan av plan och väntade på sin tur, gick ut i kopplets längd och stod i någon minut innan jag gick tillbaka och satte honom upp. Han visade noll intresse mot någon annan och hade bara ögon för mig, så jag satte mig och mös med honom en stund och det njöt han verkligen av. Det är svårt att tro att vår relation var helt snedvriden bara för nio månader sedan!
På själva platsen finns det inte mycket att klaga på, han lyfte huvudet från marken efter ca två minuter och vädrade mot schäfetiken som låg bredvid (jobbigt för mig eftersom han tidigare haft en tendens till att ta för sig mer och mer om han väl har börjat avvika från hur det ska vara) men lade ner det igen och låg hur bra som helst den resterande minuten. Helt otroligt hur snabb platsliggningen kändes, men så är det ju också bara tre minuter och inte fem som vi är vana vid. Betyg 10 + 10.

Sen blev det en hel del väntan, dels för att det ska gå den obligatoriska halvtimmen som man har på sig att överklaga men också för att domarna åt lite lunch, klockan var nämligen inte mer än typ kvart i tolv eller något sådant när hela tävlingen var klar!
Otroligt smidigt upplagt måste jag säga, och jag gillade speciellt att platsliggningen utfördes sist så att hundarna fått bränna ur sig lite ”myror i brallan” under dagen. I appellen är det ju ofta många unga hundar med, då kan det ju vara lite svårt att ligga still ibland  men denna gång låg verkligen alla tio hur fint och bra som helst.
När det så till slut blev dags för prisutdelning var det flera (däribland Rickard) som hade sagt att de trodde att jag skulle vinna, och det visade sig stämma. Vi tog hem förstaplatsen med hela 299 poäng , följda av just Rickard och Fenris på fina 284,25 poäng (därmed blev vi också uppflyttade till lägre klass)!

Självklart är jag jätteglad, bättre tävlingsdebut än så kan man ju knappast få (även om jag själv hade dömt mig hårdare på vissa saker ) och med tanke på att vi båda två är ganska orutinerade så känns det ju extra kul. Detta var min åttonde tävling någonsin och den senaste var i mars 2008 så jag är glad över att jag var så pass samlad och fokuserad jag också!
Självklart tar man sig ingenstans utan sina träningskamrater så de ska jag också passa på att tacka, ingen nämnd – ingen glömd.
Ett speciellt tack vill jag dock rikta till Nadine Karrhammar-Lill som lärt mig så mycket av det jag kan om hundar och hundträning, och som alltid bistår med goda tips, idéer och hejarop. Hon har format mitt sätt att tänka mest av alla! 

One Thought on “Appellen igår!

  1. STORT grattis igen vännen!! Ni är ju så himla bra du och Dax!! 😀 Otroligt fina poäng också, rakt igenom!! 😀 Lägre nästa! 😉
    Kram kram! <3

Kommentera gärna här!

Post Navigation

%d bloggare gillar detta: