web analytics

Igår började dagen lite abrupt med att min syster passerade staden och undrade om vi ville göra henne och de två sönerna sällskap på McD och självklart tog vi chansen att träffa dem. Så det blev en snabb skål med yoghurt hemma, sen kaffe och en liten milkshake till frukost. Sen hade vi lite ärenden att uträtta innan vi kunde åka hem och hämta de små rackarna och ta oss ut i skogen, så då var vi ordentligt hungriga!
Vi tog med oss smörgåsar, varm choklad och mjölk ut och satt i solen på varsin sten och mumsade i oss med valparna flängandes omkring oss i en riktig sagoskog i Barva. Härligt!

Efter fika och rastning lade vi ut spår till de stora åbäkena, jag la till brudarna och Rickard la till Dax. Det tog sin lilla tid, för även om sagoskogen är ganska gles mellan träden så är det fortfarande väldigt mycket stenpartier på sina ställen så där får man se sig för så man inte trampar ner i nån håla och vrickar fötterna. Men fortfarande är det ett jättemysigt ställe att hålla till på, så gott som ingen trafik på den lilla grusvägen nedanför. Sällskapet man kan få skulle väl vara vildsvinen då, jäklar vad de hade bökat upp i marken!

Efter ca 50 minuter liggtid gick vi först Dax spår, jag skulle gissa på ca 700 meter och med sex apporter. Som vanligt tog han upptaget bra, bra fart och kollade av några steg bakåt men vände och tog rätt riktigt. Jag gör alltid upptag, även med valpar. Jag tänker dels att jag vill ju att hunden när vi jobbar ska visa för mig att ”det har gått någon här” och spontant vilja spåra, och då kan jag ju väldigt, väldigt sällan göra ett direktpåsläpp eftersom jag oftast inte vet var personerna har gått, och för tävlingsbruk så känns det som att om man lär hunden från början att själv leta upp spåret och riktningsbestämma så blir det inte en grej av det senare. Ett direktpåsläpp med en hund som är van vid upptag tycker jag inte brukar vara ett problem, man låter den ”leta” upp spåret själv och hoppsan, det gick visst rakt fram idag. En hund som däremot är van vid att alltid få det visat för sig var spåret går kan ju ofta få problem när det börjas med upptag. Rätt eller fel vet jag inte, men så tänker jag!

Farten i början av Dax spår igår var helt ok, jag fick småspringa på ett par ställen men det hade mer med terrängen att göra än att han drog mig fram i linan. Dock tyckte jag när vi hade kommit en bit att det kändes som att vi gått över en pinne, det blev en så lång förstasträcka liksom… Och mycket riktigt, när spåret var klart så hade Rickard, som gick med bakom för att räta ut eventuella frågetecken, en pinne i fickan och det var den första. Då var vi där igen, motivationen för pinnarna är inte vad den borde vara!
Jag såg däremot till att leka och kampa med honom och bollen på snöre mer än jag brukar igår för att höja honom lite till på dem och planen är att nästa gång lägga några kortare motivationsspår med massor av pinnar och ordentligt med lek vid varje.

När vi väl kom hem från skogen nästan fyra timmar efter vi åkte ut så körde vi bara ett snabbt ”mellis” med kokta ägg, knäckebröd och proteinshakes och sedan bar det av till gymmet. Den som inte är intresserad av att läsa en massa klyshor och pepp kan sluta läsa nu…

Jag har funderat lite på det här med livsmönster lite till och från, varför man fastnar i vissa negativa beteenden och varför det är så jäklarns svårt att ta sig ur dem, trots att man kanske vet att de inte är bra. Oftast krävs det något radikalt för att bryta dem, sen håller man i det ett tag och till slut har man halkat tillbaka i samma gamla hjulspår. Det är lätt att bryta mönster när man byter miljö, tex. jobb eller boende, men när man väl kommit till ro igen så kommer beteendet tillbaka. Det är tryggt och invant, man vet vad man får så att säga, även om det är dåligt.
Det handlar såklart mycket om motivation och självkänsla.

Jag hade en period en otrolig motivation till att bryta mitt livsmönster där jag förvisso levde ett aktivt liv men hade lagt ner all form av träning (fys) helt. Motivationen var att söka till polishögskolan, och första gången jag sökte blev jag kallad till fystesterna där bland annat löpning ingår. Jag tränade lite grann inför testerna, men kände att testet var så enkelt så det borde inte vara något problem att klara det. Men jag missade maxtiden med åtta sekunder när det väl gällde, för att jag varit nonchalant.
Sedan följde en period av depp, och sen kom jag fram till att det var ju bara att söka igen och kanske också träna på det man ska prestera?!

Så jag tränade sporadiskt och sökte några gånger men av olika anledningar blev det inte att jag kom någonstans i uttagningarna men efter ett par år (man söker två gånger per år så när man missar så tar det lite tid innan det är dags igen) kände jag att jag skulle satsa rejält och tog jag hjälp av en kompis som är PT för att få ordning på löpningen som jag HATAR, att springa är bland det värsta jag vet!
Under en tid var jag ute i spåret fyra dagar i veckan och såg fantastiskt bra resultat på bara några veckor, och hemligheten var att det ALDRIG fick bli jobbigt att springa!
Pulsklockan var på, och så fort pulsen åkte upp över en viss gräns så var det bara att sakta ner eller rent av gå för att känslan i kroppen inte skulle bli att det var jobbigt. Sen blev jag inte kallad till fysen, och luften gick ur totalt. Jag slutade springa helt, och vips var jag tillbaka i mina gamla hjulspår med ingen träning och framför allt ingen löpning!

Igår när vi åkte ner till gymmet så hade jag bestämt mig för att jag skulle köra minst 30 minuter cardio (eftersom studier visar att det är först efter 30 minuter som kapillärerna öppnar upp sig ordentligt och kroppen verkligen börjar kunna tillgodose sig syre och förbättra syreupptagningsförmågan, dvs. få bättre kondition) och när jag stod där på löpbandet så slog det mig att det är ju faktiskt upp till mig att göra min träning bekväm för mig. Jag har inga krav på att klara en viss tid, inga krav på att det  måste gå si eller så fort. Det är ingen tävling, utan bara vanlig träning för att må bra och känna sig bra. Så varför lägger man på en massa prestation i det man gör?

Jag har ju alltid vetat att för att klara fystestet till polisen så måste man minst ha en snitthastighet på 12 km/h (2 km på 10 min) men när man står på bandet och ser att för att jag ska orka med att springa i tio minuter måste jag sänka hastigheten eller så har jag den på 12 km/h men då orkar jag inte hela tiden så känner man sig bara dålig, dålig, dålig!
Trots att jag inte söker PHS längre så är det forfarande något som hänger kvar, och jag känner mig dålig, dålig, dålig när jag springer i 8 km/h. Men det spelar ju ingen roll!
Om det är den hastigheten jag behöver ha för att orka springa i 30 minuter som jag nu hade tänkt igår, ja då får det väl vara så då. Nästa gång kanske jag kan springa i 9 km/h, eller så orkar jag bara 7 km/h den gången. SO FUCKING WHAT, huvudsaken är att jag faktiskt rör på mig lite grann.

Överlag tycker jag att det känns som att gemene man är jäkligt duktiga på att sätta upp hinder för sig själva, att nästa frossa i dåligt självförtroende och självkänsla och vilja ha den där känslan av att inte duga, inte kunna, inte veta. Man väljer att bortse ifrån det positiva och det man faktiskt klarat av, inom vilket område det än må vara, och i stället fokuserar man på det som är negativt och svårt, alla nackdelar i stället för fördelar. Kanske är det jantelagen som har oss svenskar i sitt grepp, man får fasen inte känna sig duktig eller bra, man får inte tro att man man har presterat något?
Jag tycker det är tråkigt och SYND, för våra egna tankar och hjärnspöken är sådana enorma begränsningar på vår kapacitet när det skulle kunna vara en sån tillgång. Man måste tillåta sig själv att tro och känna att man kan och att man är BRA!

Jag sprang i alla fall 10 minuter igår, gick på toa, sprang 20 minuter till, stod på crosstrainern i 10 minuter och cyklade i 10 minuter. Så 50 minuter cardio fördelat över ca en timme. Och jag är jäkligt nöjd med min själv!
Mina ben däremot är av annan åsikt…

Kommentera gärna här!

Post Navigation

%d bloggare gillar detta: