web analytics

Igår mötte jag upp min kollega Helena för att spåra lite. Hon la ca 600-700 meter till Dax och mig med sex apporter och liggtid på ca 1,5 timme. Upptaget blev lite snurrigt då vi missförstod varandra om var spåret gick men när vi väl var på rätt väg så gick det som vanligt mestadels som en dans. Han är så jäkla duktig på att hålla sig till kärnan och letar sig tillbaka om han går ur den för det mesta, men ibland ser jag tendeser till att han går upp i stress om han är av spåret för länge och då kommer han alltid in till mig för att jag ska släppa på honom rätt igen. Ett kvitto på att jag har hjälpt honom för mycket om det blir klurigt med andra ord, så nu blir det inga fler omtagningar på spåren utan går han av så pass så han inte tar upp det på egen hand igen så får vi helt enkelt bryta. Jag är för dålig på sånt, det känns så trist när man har lagt ut ett roligt spår och apporter och så blir allt arbete förgäves…

Det andra ”kvittot” jag fick under detta spår var att apporterna åter igen får stryka på foten till fördel för spåret. Jag vet ju sedan tidigare att om det blir för svårt eller för jobbigt så är det alltid apporterna som ryker först och han fokuserar bara på att spåra. Det blev bättre under hösten eftersom vi då spårade en del, men nu när vi haft ett långt uppehåll så har intresset svalnat igen. Det hade ju varit bekvämt att använda hans främsta egenskaper kamplust eller jakt för att dra upp honom på dem igen och kanske få ett lite mer varaktigt resultat, men det skär sig ju liksom lite med att han har passiv markering så planen blir en kompromiss genom att intensivt belöna när han satt sig vid dem. Det var så jag fick upp intresset för dem i höstas, i stället för att springa fram och ge honom bollen på plats så var jag snabb med att kasta den till honom så fort han satte sig ner och sedan busade vi ordentligt med den i stället för att lägga fokus på själva pinnen. Planen är att pinnen är vägen till det han egentligen vill ha, för om jag höjer intresset för själva pinnen finns risken att han börjar plocka med dem igen som han också har gjort förut.

Summa summarum: intresset för att hitta pinnar ska höjas och jag ska inte släppa på honom igen om han gått av och inte hittar tillbaka. Sen har vi ju alltid haft lite trubbel med direktpåsläppen där det går alldeles för fort (vilket också inkluderar påsläpp efter apporter då), men upptagen är alltid bra och det är ganska lätt att hejda honom även vid påsläppen efter apporterna så det är inte en major issue. Nyheterna för våren är väl att vi ska börja fila på längre upptagsskick rakt ut, som det är nu har vi som längst gjort upptag som är inom linans längd men tanken är ju att han ska fortsätta ännu längre om det skulle behövas.
Härligt att komma igång med spårsäsongen i alla fall!

Kommentera gärna här!

Post Navigation

%d bloggare gillar detta: