Igår fotade jag ingenting med telefonen på hela dagen, så i detta inlägg blir det inga bilder utan bara en massa tråkig hundtext. Håll till godo! 😉
Igår blev det lite skogsarbete med båda herrarna innan jobbet, sökmarkeringar för Dax och spår för Brimer. När man inte har någon sökgrupp får man göra det bästa av situationen så ett par jackor och bollar agerade figuranter denna gång. Nu var det lääänge sedan jag körde markeringar på jackor och inte gjorde jag det mycket heller så förväntningarna från min sida var ganska låga men jag tyckte ändå han skötte det hyfsat. Han fick sitta och titta på när jag hängde ut jackorna, tanken med övningen är ju primärt att få till en markering, inte själva sökdelen.
Det märktes att han dels, som vanligt, går mest på spåren jag lämnat när jag hängt ut jackorna (trots att han fick synretning när jag hängde ut dem) och dels så är det bollarna han letar efter och inte kläder. Jag hängde jackorna lågt och bollarna högt, och han riktade naturligtvis upp sig högt… Nu känns det som att det kvittar lite, har man riktiga figgar så har de ju bollen på sig och han kommer väl troligen rikta in sig mot dem då.
För att få honom att hålla i skallet ända till jag kommer fram kör jag lite ”shaping” där jag spelar på hans frustration över att vilja ha bollen och bara rör mig mot honom (och jackan och bollen) när han skäller. Om han tystnar så stannar jag, så det blir hans skall som ”driver mig framåt”. Om jag nu gör detta kontinuerligt vill jag gärna tro att han kommer ha en fin och ihållande markering även om han hör att jag kommer, jag har aldrig kört skallmarkering förut så det blir intressant att se om min teori stämmer.
Han var i alla fall nöjd med dessa små övningar och jag tyckte som sagt det gick väldigt bra med tanke på att jag inte har lärt honom vad han ska göra egentligen. Bara att köra på i samma stil, och hoppas på att vi får köra på levande människor ibland också hehe.
Brimer fick ett kort, kort spår bara för att kolla av var vi står. Sist jag spårade med honom var han berörd av att vara ute i skogen på egen hand utan någon annan hund som sällskap så jag har legat lågt med att lägga på honom nån form av uppgift utan bara sett till att ha bara honom ute mer. Hundar som är vana vid att ha en flock att luta sig emot blir såklart ställda när de plötsligt måste hålla koll på världen helt ensamma, och i denna ålder som Brimer är i nu är de ju inte heller lika spontant ”orädda” som de är när de är åtta veckor och helt omedvetna om hur världen ska se ut. När man är fem månader däremot har man ju hunnit bilda sig en ganska bra bild om vad som är ”normalt” och inte, och den bilden tar lite tid att ändra på. Men det kommer det med, jag är inte ett dugg orolig vare sig för honom eller de andra pojkarna som är kvar utan de kommer ta ikapp det de har ”missat”. Det gäller bara att inte ha för bråttom själv utan ge dem den tiden de behöver att bygga självförtroende och identitet på egen hand!
Brimer verkar i alla fall ha byggt på sig betydligt för igår var han helt likgiltig till både skogsljud och folk som kom springandes i spåren som går en bit bort. Han hade redan från början spanat in att det fanns ett spår att gå så han stretade framåt redan från bilen. I det läget skiter jag faktiskt i det, även om jag i vanliga fall HATAR hundar som drar i kopplet (och ändå lyckas jag få alla mina hundar att göra just det, jag fattar inte hur jag gör??), än så länge behöver jag inte ha ordning och reda innan spåret utan jag vill ju att han ska ta för sig mer då han som sagt varit lite låg. Hade han varit mer opåverkad av sakerna runt omkring så hade jag däremot ställt högre krav, utan att göra själva framföringen till ett träningspass.
Nu såg jag ju igår att han inte är så påverkad längre, och då kommer också kraven att gå upp på att gå mer ordentligt, sitta ner när jag lägger ut linan och sätter på selen, inte tjuvstarta i påsläppet osv. Man får använda sin känsla för ”hur mycket ordning och reda kan jag ha utan att kväva hundens spårlust?”.
Eftersom jag gärna vill ha en hög noggrannhet i spåret vill jag ha ett ganska lugnt och fokuserat påsläpp, för mycket fart, drag och stress kommer ge missade vinklar och apporter. Tempot kan man sedan reglera själv när hunden fattat hur det hela ska se ut, så länge hunden har ett sug framåt i spåret såklart!
Huj vad jag sitter med pekpinnar här kände jag nu, var och en gör ju som de själva vill men så här tänker jag i alla fall haha!
Brimer tog hela spåret på bara några minuter och denna gång var slutet (som var en bitstock) också betydligt mer intressant än sist så vi kampade och lekte med den hela vägen tillbaka till bilen. Även där har vi ett framsteg i att han vill släppa loss i lek i skogen i stället för att känna att han bara måste hålla koll runt omkring sig hela tiden. En mer avslappnad känsla börjar komma hos honom överlag i både miljö och med folk, och med den kommer såklart också sattygen haha men det är ju bara att jobba bort!
En skön minidag i skogen blev det i alla fall före jobbet!
