Igår hade jag ett skov av magen och det var dessutom dåligt väder så jag passade på att börja skriva ett lite längre inlägg. Annars vill man ju inte precis sitta framför datorn när det är sommar och sol, det är ju nu man ska passa på att njuta så man kan plocka fram minnen av varma sommardagar och kvällar sen när det är mörkt och kallt. Men igår passade det bra när det var kallt och småregnade, och illamåendet kom och gick i vågor. Och idag lär jag ju färdigställa det jag har satt igång med, i morgon är det dags för SM-satsning på klubben så då blir det mer läger hela helgen haha!
Jag hade ju tänkt att skriva mer om spårlägret, men det finns egentligen inte så jättemycket att skriva om tycker jag så här i efterhand. Som jag skrev tidigare i veckan så fick Dax ett spår i skogen på lördagen, det var ca en kilometer och innehöll sex apporter plus slut som han plockade allihop, lite slarv med sittmarkeringarna men å andra sidan så tänker jag nuförtiden mindre precision och mer funktion i fråga om tidsåtgång, spårsäkerhet osv.
Spåret var lagt från vägen och rakt ut i skogen och jag kom på när jag skulle ta det att jag inte hade sagt till spårläggaren att jag ville ha ett upptag. Men så kom jag på att jag skulle testa att ta upp spåret utefter vägen i stället för att som vanligt kliva ut i terrängen och släppa på där, bara för att se hur han skulle lösa det. Precis som jag trodde så var han ju säker på att ”spår letar man efter i skogen” så direkt när jag sa ”spår” ca 20 meter från kärnan svängde han 90 grader ner i spenaten. Jag tog tillbaka honom och riktade upp honom ännu mer framåt längs med vägen och då gick det ok, men jag märker att jag verkligen måste börja nöta dirigering med honom så han följer mina direktiv. Så det är det jobbet vi har framför oss vad det gäller spåret, för övrigt funkar han ypperligt och själva upptagen i sig är sällan några problem med bakspår etc.
Jag har nog skrivit om det många gånger tidigare, men jag gör väldigt, väldigt sällan direktpåsläpp utan vill att hunden själv ska leta upp och riktningsbestämma spåret redan när den är valp. Kan hunden detta är direktpåsläpp inte heller några problem tycker jag, men tvärt om får man lägga tid på en hund som är van att alltid bli visad vart spåret går när man sedan vill börja med upptag. Många tycker inte om sättet jag lär mina hundar att spåra (genom att förhindra att det blir fel och uppmuntra när det blir rätt) eftersom de tycker att jag styr hunden i spåret och det är helt och hållet sant!
Men jag ser det som att jag till att börja med lär hunden hur JAG vill att spårandet ska gå till, man ska gå i ett visst tempo, hålla sig till kärnan, inte vinda och så vidare. För att hunden ska lära sig detta håller jag till en början hunden kort och ger den inte chansen att göra fel, jag har så att säga bara en dörr öppen så hunden har inget val annat än att gå genom den rätta och får förstärkning från mig (beröm) och från spåret (belöning, apport) för att bygga självförtroende i vad som är rätt. Jag jobbar hela tiden aktivt med linan även på de vuxna hundarna, försöker ha den stram för att känna hur hunden ligger i spåret, om den har koll på vad den håller på med och för att kunna bromsa den om det går överstyr. Länger och kortar, allt efter behov och situation.
När jag märker att hunden självmant går ”den rätta vägen” är det dags att öka svårigheten och öppna en dörr till att välja på, till exempel ge den mer lina och därigenom mer spelrum att gå av kärnan. Om hunden väljer att frekvent ”göra fel” har jag öppnat fler valmöjligheter för snabbt, och då får man backa bandet.
Så här tänker jag i mycket av min träning, hur många alternativ har jag gett hunden att välja på, är det rimligt i den situation vi befinner oss och så vidare, och jag tycker att det ger en positiv träning och bra utveckling så länge man är rättvis. Jag vill också vara medveten om vilka dörrar jag har öppnat så att jag vid behov kan stänga till dem igen när svårigheterna blir för stora, och vissa dörrar går aldrig att stänga igen när man väl har öppnat dem. Så lite eftertanke är inte fel!
Brimer fick under lördagen ett appellspår på en åker, det var lite blåsigt och väldigt varmt och han orkade inte hela vägen. Han använde ganska mycket muskler i spåret och blev ganska ofokuserad, flängde omkring lite grann och skulle kolla in annat. Detta snabbar såklart på att han blir trött eftersom jag går och håller emot så han spårar i det tempo jag vill. Han kommer att lära sig att det gäller att hålla igen med resurserna om man ska orka hela vägen, förutsatt såklart att han är spårmotiverad nog att vilja ta hela spåret.
På sätt och vis blir det orättvist att ”utvärdera” hans spårarbete, jag spårar så pass sällan så det är svårt att få någon utveckling. Ska man titta på nånting är det väl just att han ligger i fel energinivå när det kommer till spåret, det är lite för hög förväntan och ”gas” för att det ska bli ett kvalitetsarbete. Sedan är det lite detta med vekhet/osäkerhet, när det blir fel och tar stopp för mycket så släcker han ner lite i stället för att försöka hårdare men det är jag helt 100 på att det kommer försvinna om jag lägger mer spår och bygger upp hans självsäkerhet. Som sagt, det blir inte riktigt rättvisande att säga ”vi måste träna på X och Y” när spåren kommer med två månaders mellanrum eller mer utan man får ta det för vad det är helt enkelt.
På lördagseftermiddagen körde jag lite framåtsändande med Dax och det gick sådär, jag fick tipset att köra mer saktagående mot uthängda föremål men på enorma avstånd och med lina på för att kunna lägga en kravställan på att gå rakt fram hela tiden och i rätt tempo då han gärna går och vänder sig om lite grann (aldrig någonsin mer belöna bakifrån mig!), går i sick-sack och ibland också går upp i tempo från skritt till trav. Tanken är att saktagåendet ska vara lite tråkigt men att det hela tiden ändå ska finnas en dragning framåt för rakhetens skull, och att jag ska ha linan för att påminna honom om när det blir fel i stället för att hela tiden ”bära” honom genom momentet med rösten i form av ”nej”, ”sakta”, ”sss”, ”stanna”, ”hit” osv. Han har ett hum om hur saktadelen går till, det är detaljerna som inte är på plats än och som han måste lista ut själv vilka det är.
Söndagen bjöd på ett spår i skogen till Brimer, denna gång blev det helt annorlunda och han spårade mer noggrant och i ett bra tempo. I skogen blir det lite annat, det är lättare och tydligare och han har ett annat självförtroende, det ger direkt genomslag i arbetet. Den fördömda spårlinan som jag köpte för ett tag sedan gick dock av så det blev en del inkallningar och omstarter vilken man kunde tänka sig skulle sänka honom men det gick hur bra som helst så det är helt klart i skogen vi ska jobba vidare på att höja spårsäkerheten. Första pinnen hittade han när linan precis släppt och han var lös, den kom han in med jätteduktigt!
De andra två var det lite sisådär med, jag får inte känslan av att han vill ha dem för sig själv men att han tycker att det blir lite press från mig att han ska komma in och lämna av dem och då blir det lite jobbigt. Vi får köra lite avlämningar av saker utanför spåret och på ett roligt sätt där vi mer leker tillsammans för att få en bättre relation och kul tillsammans. Otroligt utvecklande för mig att träna en hund på detta sättet, det kräver verkligen att jag tänker om och kan inte ”bara köra på” som jag har gjort med Dax!
På eftermiddagen blev det mer framåtsändande med Dax, och då satte jag en boll i varje ände av appellplanen så det blev kanske 150-200 meter mellan dem. Förutom att jag märkte att han faktiskt hinner glömma bort vad det är vi riktar mot när vi står allra längst bort så funkade det jättebra, han gick rakt och fint, vände sig inte om så mycket och tack vare linan kunde jag också korrigera om han gick upp i tempo genom att trampa på den. Det var inte alltid det funkade jättebra med linan heller men tack och lov har jag ju en röst också som jag kan styra honom med hehe.
Även Brimer fick komma ut och känna lite på gräset, eller rättare sagt han tog sig ut den lille spjuvern genom att helt enkelt hoppa ut genom fönstret inne i stugan. Så han kom farande över planen i full galopp lagom till att jag och Dax nästan hade gått klart vår sista saktasträcka och var sååå glad över att hela lilla familjen var återförenade hahaha!
Jag gjorde lite fotingångar för att visa hur det ser ut när vi tränar, och fick tipset att inte göra det så seriöst utan hellre visa honom mer och göra det lättsamt än att försöka få till precision. Åter igen; om det blir för mycket press och krav så släcker han ner, inte för att han inte vill jobba utan för att han tycker att det blir lite drygt. Så lättsam träning, mycket hjälp för att bygga självförtroende och bygga relation är det rätta medicinen för att komma framåt. Det är lätt för min del att fastna i att ”han är ju 18 månader, klart han fixar att jag ställer lite krav och kommenderar honom att göra saker” och i synnerhet när man ser kullsyskon som redan är ute och tävlar eller i princip är tävlingsklara. Inte så att jag jämför och känner ”oj vi måste komma ikapp” för den prestigen har jag släppt för länge, länge sedan redan med Hoshi, utan för att jag helt enkelt luras av att de har åldern inne. Det är jättejättelätt för mig att stirra mig blind på åldern och glömma bort att jag inte har tränat Brimer som jag gjort med mina tidigare hundar och det måste jag jobba med hos mig själv!
Efter lägret har det inte blivit så himla mycket mer gjort förutom att pyssla med bilnyckelbestyr som ni såg igår. I förrgår kväll tog vi dock ut båten en liten sväng på sjön och fiskade lite, men inget napp fick vi. Däremot god utflyktsmiddag, fika och en dramatisk sommarhimmel som var ljus och harmonisk åt ena hållet och vild och vacker åt det andra.
När vi kom hem möttes vi av denna syn igen, alltså den där Brimer… Innan någon påpekar det så VET jag att det är fullkomligt livsfarligt att sitta på köksbordet med fönstret öppet om man är en liten Mallesork, men fönstret var inte sådär öppet när vi åkte utan det har han fixat med helt på egen hand för att se bättre. Uppfinningsrikedomen är det inget fel på hos denna hund, där märks det verkligen att han är sin mammas son!
Astrid är en riktig Houdini som tar sig ur alla burar eller andra former av inspärrningar om det är så att det inte passar, kan hon inte lirka upp låsen så använder hon sig helt sonika av våld. Lite av denna gen verkar Brimer alltså ha fått i sig, eller vad sägs om denna bild där vi hade Dax och Brimer i baksätet nu under de dagar då Chevan stod i skogen och de fick vänta medan vi var på promenad med de andra tre… Håhå jaja, man kan inte annat än älska denna pojk haha! ❤
Alla bilder i detta inlägg på mig (med orange hår, usch!) och Brimer samt när Brimer simmar är tagna av Nadine.
