Jahapp, lite dåligt med uppdateringar här i bloggen de senaste dagarna men det har inte varit så himla mycket action heller. I lördags var vi på föreläsning på klubben tillsammans med en massa instruktörer från Sörmlands- och Stockholmsdistriktet för Stefan Björkman som pratade om problemhundar och hur man ska hantera ekipage som kanske inte passar in i den vanliga kursverksamheten utan behöver lite extra stöd.
Det här är något jag personligen tycker fattas i SBK:s verksamhet som jag har skrivit om tidigare, och jag gillade att han precis som jag faktiskt har läst längre än de inledande ordet i dressyrpolicyn och sett att SBK konstaterar (i enlighet med Sveriges lag ska tilläggas) att om en hund har ett farligt beteende är det förarens SKYLDIGHET att omedelbart se till med de medel som är nödvändiga att detta beteende upphör!
Det här verkade komma som en överraskning för de flesta som var där, vilket i sin tur kom som en överraskning för mig (hm, nåja, men lite oväntat var det i alla fall för mig att de var så många) att inte våra SBK-instruktörer vet detta?!
Det får mig att ställa mig ännu mer frågande till vad de egentligen går igenom på sina utbildningar, förhoppningsvis får jag chansen att undersöka detta närmare under nästa år då jag eventuellt kommer att gå en allmänlydnadsinstruktörsutbildning. I november kommer jag ta över ansvaret över vår hundutbildningssektor (HUS) och min tanke är att det kan vara bra om jag också får en inblick i vad det är våra instruktörer har fått för utbildning för att kunna se vad vi kan göra för att föra dem vidare och framåt så att de i sin tur kan ha grymmare kurser. Kursverksamheten är ryggraden i en klubb, det är skitviktigt att kompetensen och engagemanget där är på topp!
Överhuvudtaget var det lite intressant att se och höra vad instruktörerna tyckte var ”problemekipage”, några av dem visade upp sina egna hundar som ”problemhundar” och generellt verkade det vara pigga, unga och högtempererade hundar som de tyckte var ett ”problem”?!
”Hunden (11 månader) går aldrig och lägger sig hemma trots mycket aktivering under dagen” eller ”hunden har ett matförsvar om någon annan hund kommer närmare än 30 cm” typ??
Det får mig att bli lite tveksam till hur de skulle hantera de riktiga problemekipagen när man inte kan säga åt sin egen hund att gå och lägga sig eller se till att den får äta i lugn och ro utan att andra hundar ska komma fram vilket jag kan tycka är en grundläggande rättighet en hund har. Nu ska jag tillägga också att den hunden som hade detta matförsvar också skulle ha andra typer av resursförsvar som man inte bara plockar fram sådär för att förevisa så visst kan det vara ett problem, men det jag vill få fram är att min känsla var att det inte var så många av dessa instruktörer som faktiskt stött på en problemhund och att den generella kunskapen om hundar som det finns lite ”bruksegenskaper” i som jakt, kamp och temperament är låg!
Söndagen bjöd som jag skrev om då på ytterligare en dag med fiske, nu kommer vi inte kunna åka iväg något på ett tag så det gäller att passa på för ett tu tre kommer isarna börja lägga sig. Detta visade sig bli en riktig skitdag, kanske var det för att det var den trettonde?
Till att börja med blev vi sena iväg för att hämta upp Rickards son som skulle med så vi fick börja dagen med att stressa, det gillar jag inte. Sen när vi var nästan framme skulle vi rasta hundarna och då fastnade Brimer med baktassen i burgallret så han blev hängande ur chevan i benet och skrek i högan sky, herregud han kunde ju fasen ha brutit av benet eller i alla fall tårna men han blev som tur var inte ens halt utan mest rädd skulle jag tro.
Sedan kom vi fram och började fiska, men redan efter tre timmar hade min lina gått av två gånger så att all utrustning försvunnit för alltid ner i sjön. Då kan man säga att jag var lite lätt oharmonisk så jag tänkte att jag skulle ta hundarna och gå en promenad i det fina höstvädret i stället. Men när jag kom tillbaka till bilen visade det sig att valparna varit katastrofdåliga i magen och diarrébajsat ner hela sin bur, så det var bara att köra iväg till närmaste vattendrag (där man INTE fiskar dvs) och börja skura… Då hade jag på allvar tappat konceptet helt, så jag tog bil och hela kalaset och åkte de fem milen hem och så fick valparna vara i valprummet i stället där det liksom är preppat för att vara kiss och bajs med presenningar och spån.
Sedan var jag ju tvungen att åka tillbaka till sjöarna igen och bestämde mig då för att ta min bil som inte var inpyrd med diarrélukt, och när jag vred om startnyckeln i den så startade den till en början inte upp på alla cylindrarna!?
Det räckte tack och lov med att jag startade om den så gick den normalt igen, den har stått ett tag så det var nog därför.. Men ändå, FEL dag för sånt skit!!
Eftermiddagen blev dock mer harmonisk när jag återvände till sjöarna och det blev några fina sista timmar innan det blev mörkt och det var dags att åka hem igen (och då passade jag på att mobilfota lite också vilket ni ser resultatet av i detta inlägg). Varken jag eller junior fick någon fisk men Rickard drog upp två regnbågar så nu finns det ytterligare ett par filéer i frysen.
Igår måndag åkte jag på kvällen iväg för lite träning med Sandra, när jag var nästan framme kände jag att det var länge sedan vi tränade uppletande så jag vallade raskt upp en korridor i uppletanderutan och lade ut fyra föremål varav ett var en liten metallburk som låg väldigt nära startlinjen. Dels så har jag inte lagt något nära linjen på länge nu eftersom Dax har haft lite problem med att komma ut på djupet, och dels vet jag ju att han inte gillar att ta metall så det blev en liten utmaning och ett avbrott i ”uppletandevardagen”. Denna burk tog han dock på andra skicket (på första hittade han en annan grej) och kom in superfint med den så det vad kul att se. Överlag gjorde han ett jättefint uppletande, han har ett högt och bra tempo hela tiden vilket ju brukar dippa ganska snabbt – mycket bra. Han letade självständigt och visade inga tecken på att komma in till mig och be om hjälp – mycket bra. Jag fick ta in honom på sista skicket eftersom han då hade letat efter samma grej oförtrutet i säkert fem minuter (- mycket bra) och då började det verkligen bli skumt ute, han kom då direkt när jag ropade, jag lade en synretning på föremålet som låg kvar ute och han sprang ut och verkligen letade sig fram till prylen och kom sedan in på en gång – mycket bra. Jag blev jättenöjd, väldigt kul att han jobbade på intensivt och länge!!
Sedan körde vi Sandras hund ett par vändor och pratade massor om träningstänk och motivation bland annat, och sedan var klockan hux flux tio och det var hög tid att åka hem. Jag hade med mig Astrid och Brimer också så innan jag drog så körde jag igenom Astrid i lägrelydnaden där hon inte fick någon belöning mellan momenten vilket jag tror är bra för henne för hon har en tendens till att gasa upp sig själv. Jag tittade också på några enskilda detaljer som stadgan i ställandet på framförgåendet, att hon sätter sig själv och dessutom för nära hindret efter uthoppet på hopp över hinder och också att hon stundtals tappar kontakten under fotgående. I den perfekta av världar skulle jag vilja höja henne något där för att få fram lite mer tryck och intensitet och kanske då också får ett mer kontaktsökande, men jag tror faktiskt inte att det är värt det eftersom hon redan nu har extremt lätt till förväntanspip vilket ger stooora poängavdrag på tävling. Det ser lite trist ut när hon går lite hukande, det handlar ju om att hon vill vara snabb att sätta sig i halterna men det ser lite ut som att hon blivit slagen med en knölpåk hehe. Det hjälper ju inte heller till att hon har en väldigt lågt ansatt svans som hon rent fysiskt inte kan lyfta så himla mycket högre än rygglinjen (vilket dessutom endast händer om hon har en riktigt fin pinne i skogen), det gör ju att hon ser ÄNNU mer slokig ut haha. Lilla Astrid-pastrid. ❤
Brimer fick också komma ut en liten sväng på parkeringen, med honom blev det som vanligt lite fotingångar och stegförflyttningar framåt och jag testade också att vrida mig lite åt vänster för att se om han skulle flytta efter med rumpan. Det gjorde han dock inte utan försökte göra ingång igen på fem centimeter så det blev lite bökigt för honom där kan man säga eftersom han är nååågot större än fem centimeter hehe. Nu märks det att han känner sig trygg i ingångarna och vet vad det förväntas att han ska göra för det är dem han söker oavsett situation, även om det inte är just det som efterfrågas hehe. Men som jag sagt tidigare, det är kul att han nu känner en glädje och engagerar sig i att utföra något som jag kommenderar och jag är helt övertygad om att det är klickern som har hjälpt honom att släppa loss och vågar ta för sig lite mer. Även detta pratade Stefan Björkman lite om under lördagen, att nu börjar man se bieffekter av att folk mängdtränar med klicker och det är att många hundar som ligger högt i energi från början helt enkelt blir ”sönderstressade” av att hela tiden behöva söka en väg till belöning och får svårt att koppla av och inte tro att det hela tiden ska bjudas på beteenden. Det tror jag absolut att det finns en poäng i, men som sagt i Brimers fall så var det precis den energihöjningen som behövdes för att han skulle komma ur sin ”bubbla” och våga testa för att se att det inte göra något om det blir lite fel. Man får inte vara korkad utan göra det som funkar och våga testa saker som man kanske i normala fall inte skulle göra för att se om det ger andra resultat!
