Ligger i badet och försöker mjuka upp kroppen, har glömt att skriva om det men i förrgår var jag iväg och red igen tillsammans med Laila och igår kväll började träningsvärken komma haha. Så nu försöker jag dra upp värmen lite i musklerna så de läker snabbare.
Denna gång hade jag ett sto som kallas för Nina och som är betydligt lägre och lättare att rida än Exet som jag hade första gången. Ändå var hon inte jättelätt, speciellt inte i höger varv då hon var väldigt stel och hade svårt att vara följsam så det var kul att ha lite utmaning där!
Vid ett tillfälle slog jag i med fingret under framvalvet på sadeln, ont som fan gjorde det och jag tänkte att ”där rök nageln”. Sen när lektionen var slut tittade jag ner och fick se handsken haha… Hade ingen större lust att ta av den alls då faktiskt, men det var jag naturligtvis tvungen att göra till slut och då var det inte så farligt. Ett sår i nagelbädden (hur nu det har gått till?) och senare såg jag att min egen nagel hade faktiskt lossnat lite från fingret i framkant, men inte så dramatiskt som det såg ut genom handsken i alla fall!
Det är så himla kul att rida igen, och även om jag känner att jag är lååångt ifrån på den nivå jag en gång varit så finns ju ändå känslan där någonstans. I förrgår fick jag ändå Nina att gå lite grann i form även om det krävdes lite lirkande och övertalning hehe, och känslan av att ryggen höjs under sadeln är något som jag inte upplevde under mina första år på hästryggen så lägstanivån är inte helt nollställd i alla fall.
Samtidigt får jag lite samma vemodskänsla som jag hade på slutet då, känslan av att det jag gör inte riktigt leder någon vart. Rickard frågade ”men kan du inte bara rida för att det är kul?”, och självklart kan jag det men det ÄR inte lika kul att lägga ner timmar på att bli bättre när det ”inte ska användas till något” så att säga. För andra är det säkert annorlunda, men så känner jag (även med hunderiet). Har jag inga mål så blir det inte av att jag tränar, för då har jag svårt att se varför jag ska lägga ner tiden där och inte prioritera annat.
Just nu med ridningen finns det ju små ”mål”, att hitta känslan igen och inte vara så okoordinerad bland annat, men jag påminns ändå om känslan jag hade då det bara kändes hopplöst och det är lite synd.
Men så funkar kroppen och hjärnan, man associerar och betingar vissa saker med vissa känslor så det går inte att göra så mycket annat än att försöka lägga om dem!
Idag är sista dagen på min långledighet, så efter träningen ikväll åker jag och grabbarna till Solna och försöker vända på dygnet. Jag är hjärtligt trött på detta pendlande och packande fram och tillbaka kan jag meddela, nu under ledigheten till exempel märkte jag att jag hade tagit med mig för få byxor. Men det är ju inte som att jag åker 24 mil för att hämta några brallor liksom… Nej usch, skaffa hus, och sen ett jobb i närheten av varandra vore ju en trevlig grej faktiskt!
