Som ni kanske har märkt så har det inte blivit några inlägg på ett par dagar. Vi har varit på läger på klubben (alltså Strängnäs) och jag har helt enkelt inte orkat med att skriva någonting av flera skäl. Delas såklart för att alltid när man är på läger så är man ju ute och tränar hund hela dagarna och är social på kvällarna, sedan stupar man i säng och går upp tidigt så det finns liksom ingen tid för att blogga. Sedan har det inte blivit så mycket träning för min del, Dax var ju som bekant halt i början av veckan och även om ortopeden inte kände någonting så kände Birgitta igenom honom på torsdagen när vi kom till klubben och hittade att han är väldigt öm i muskelfästet till höftböjaren så han verkar ha dragit upp sin gamla sträckning/skada när vi jobbade. Det här känns ju såklart tråkigt både för att det inte blev någon träning med alla underbara människor i helgen och det kan också bli svårt att tävla om tre veckor med en muskelskada. Jag vet inte när jag kan sätta igång honom igen, just nu är det koppelpromenader, massage och insmorning med Radital som gäller. När de röda dagarna är över ska jag kolla med en klinik om laserbehandling så får vi se om det kan läka ihop på ett bra sätt. Visar han minsta lilla smärta eller påverkan när det börjar närma sig blir det såklart ingen tävling!
Den genomgående känslan under helgen har alltså för min del varit låg, även om jag har haft himla trevligt med alla fantastiska skyddsmänniskor vi har omkring oss så blir jag ju hela tiden påmind om att Dax inte mår helt 100 när vi inte kan träna, och det har också medfört ett annat skitjobbigt dilemma som jag tvingas ta tag i. När Dax blev skadad och jag inte visste vad det var, när hältan blev värre och vår vanliga veterinär fick smärtyttringar i knät (vilket säkert inte är så konstigt när höftböjaren går mellan knät och höften) så rullas det ju upp en hel rad möjliga scenarion i skallen. Allt ifrån att det är en sträckning eller blåmärke till att till exempel korsbanden är av och han kanske aldrig mer kan jobba. Och plötsligt började jag inse att jag inte längre kan tänka med hjärtat utan måste börja tänka med hjärnan när det gäller mina hundar. Om Dax måste tas ur tjänst så betyder det inte bara att han blir en ”glad pensionär” utan att även jag blir av med min tjänst. Brimer kommer inte bli tjänstehund, vilket innebär att jag i så fall måste ta hem en tredje hund!
För mig är det tyvärr inte ett alternativ, att hålla tre mallar aktiverade även om en av dem är tagen ur bruk är på tok för mycket och när Rickard dessutom alltid har minst två, just nu fyra hundar så blir det helt enkelt en ohållbar situation.
Jag är inte van vid att behöva tänka i sådana här banor, för mig har hundarna i första hand ALLTID varit familjemedlemmar och aldrig omsättningsbara arbetsredskap som man bara byter ut hur som helst. Men jag måste också tänka på att jag inte kan samla på mig hundar ”bara för att” och som situationen ser ut nu så är ju Brimer mer en sällskapshund än något annat och tjänstehund kommer han aldrig att bli. Det betyder att han tar upp en plats som kunde fyllas av en hund som jag kan ta i tjänst om olyckan skulle vara framme med Dax. Dax fyller dessutom fem år på måndag och det tar ett par år att få upp en ny hund (om man börjar med en valp det vill säga) vilket betyder att han skulle vara minst sju år innan jag kan ha en ”avbytare” till honom, och det tycker jag faktiskt inte är en orimlig ålder att börja trappa ner på arbetet för en hund som jobbat sedan han var lite drygt två år och dessutom tävlats en del. Visst kan man också köra på och när hunden börjar bli skruttig tar man en omplacering, men får jag välja tar jag ju en valp alla dagar i veckan så man slipper börja med att jobba bort problem och jag känner också att det är taskigt mot hunden att jobba med den tills den stupar innan man skaffar en ny. När de börjar bli gamla och får sina krämpor precis som vi människor förtjänar de att få några roliga bekymmerslösa år och aktiveras med det de kan genomföra utan att få ont. Jag planerar till exempel en vilstspårskarriär för Dax när han blir gammal och grå hehe, så länge det inte kommer några fysiska problem i vägen för detta såklart. Innan dess känns det inte så lämpligt att uppmuntra denne herre till att efterfölja vilt när det tog tre år att bli av med jakten…
Nåväl, efter denna vecka som gått och jag slagits med dessa dilemman så har jag nu en gång för alla bestämt mig för att sätta ut Brimer för omplacering officiellt. Han har ju egentligen alltid varit tillgänglig om rätt hem skulle dyka upp men jag har inte engagerat mig i att lägga ut något om det eftersom han inte har varit någon belastning. Han och Dax funkar bra i vardagen, han och jag funkar bra i vardagen och han och de andra hundarna funkar bra i vardagen och det känner jag är prioriterat framför allt annat. Men som sagt så måste jag någonstans också tänka förnuftigt, och även om planen inte är att vara hundförare hela livet så är det så livet ser ut just nu och då är det det jag måste förhålla mig till även om det är tufft. För även om Brimer inte är någon tjänstehund eller det bästa hunden för mitt sätt att tänka och träna hund på så är han ju fortfarande en hund jag tycker enormt mycket om, och det jag är ledsen för är inte att jag känner att jag sviker honom om han skulle omplaceras (snarare tvärt om så tror jag som jag har skrivit förr att han krasst sett skulle få ett bättre hundliv där han kunde vara nummer ett och få växa i sig själv utan en hel flock som hänger över honom) utan jag blir ledsen för att jag helt enkelt kommer sakna honom när han inte längre bor med oss. Han är en speciell prick den där Brimer, så himla gullig och fin! ❤
