Så säger ju det gamla talesättet, och kanske är det sant. Dax gjorde ju illa sig förra veckan och igår var första dagen sedan dess som jag tyckte att han såg jämn ut i stegen när han gick. Så det går åt rätt håll!
Jag har idag bokat tid på fredag på en klinik som utför laserbehandling så får vi se hur det utvecklar sig efter det. Just nu känns tävlingen den 10 maj ytterst tveksam, muskelskador tar tid att läka ordentligt och jag vill inte riskera något.
I natt hände nästa lilla missöde, men denna gången var det mitt eget fel hehe. Tjänstebilen blev lite tillknögglad skulle man kunna säga. Under sju år har jag inte haft en enda incident med tjänstebilarna så det var väl dags nu då, även om jag kan tycka att det gott hade kunnat passera ytterligare minst sju skadefria år. Jag och hundarna mår bra, men såklart så måste just Dax gå och få en ”repa i lacken” ovanför ögat. Han måste ha slagit i buren när vi kraschade, och är säkert lite öm i ögat också eftersom det liksom står ut mer än ögonlocket. Ingen svullnad eller värme dock så det är nog ingen fara, men onödigt gjort av mig. Jag var inte riktigt med i matchen helt enkelt!
Lite positivt kan jag dock bjuda på denna dag, idag är det tre år sedan jag och Rickard träffades för första gången på skyddslägret i Strängnäs. Inte riktigt vad någon av oss hade förväntat sig av lägret, men det var ju en trevlig biverkning av hundträningen haha. ❤
Här är min man under vårt senaste läger där han fick nya fotbollsskor av gruppen som tack för att han figgar åt oss.
