Nu ska jag äntligen skriva om vår träning i förrgår, bättre sent än aldrig!
Vi tog en skogsdag med alla hundarna, först ut för min del var Carla som fick två korvspår som jag gick på en gång efter att jag hade lagt ut dem precis som jag gjort med tidigare spår. För vissa hundar som till exempel Dax eller Carlas syster Carma är det så naturligt att spåra, det finns ett stort intresse för spåret medfött och de påverkas inte så mycket eller till och med inte alls av yttre faktorer. Med en sån hund tänker jag att det är ”bara att köra på”, presentera nya utmaningar hela tiden för att hitta var gränsen går och se när det blir för svårt. Med Dax dröjde det LÅNG tid innan jag hittade situationer som han hade svårt för i spåret, faktum är att jag på rak arm inte kan ge ett enda exempel på vad det skulle ha varit. Självklart har nya situationer ställt till lite huvudbry ibland som till exempel när jag första gången hade klivit upp på något i spåret, en bänk. Då spårade han fram till bänken och sedan tog det ett tag för honom att fatta att spåret fortsatte men lite högre upp. När han väl hade kommit på det så var det aldrig mer något bekymmer, dörren ”spåret kan även gå ovanför marknivå” blev öppnad på vid gavel och kommer aldrig mer gå att stänga utan det kommer alltid vara en möjlighet att spåret går ovanför marknivå.
För en del andra hundar som till exempel Brimer eller Carla så spelar de yttre faktorerna större roll, jag tänker att det definitivt inte behöver betyda att det är en dålig spårhund men att den kanske har ett temperament som helt enkelt stör ut koncentrationen eller intresset. För en sådan hund tänker jag att den först måste komma på poängen med att spåra, att det leder till något som den tjänar på och att det den tjänar ska vara så mycket värt att den glömmer bort allt runt omkring till förmån för att komma till det. Där finns det alltså inget syfte med att försvåra saker eller lägga på utmaningar, utan först måste man så att säga väcka tanken (eller som jag alltid tjatar om, öppna den dörren haha) och låta hunden få en säkerhet och självförtroende i vad ett spår är.
Denna dag hade Carla dock inget intresse av korven i spåret utan tvärt om kändes det som att ju längre hon gick desto mindre intressant blev den. Däremot spårade hon ändå på under sitt första spår med ganska fint intresse, men under spår två blev hon mer störd av annat även om hon fortfarande spårade bitvis så jag tolkar det som att korven av någon anledning inte är intressant nog för att ta hela hennes intresse till spåret. Där slängde jag till henne bollen när hon hittade sluthögen med korv, eftersom jag tycker att det som sagt är viktigt att hon känner att hon tjänar på det och nästa gång ska det ligga ett föremål som slut redan från början så får vi se vad som händer.
Brimers spår blev rena katastrofen haha, han har bara spårat ett spår i år och det hade jag gått själv. Denna gång hade Rickard gått ut det och hade han inte varit med i spåret hade vi gått bort oss för alltid för Brimpe gjorde allt annat än spårade. Precis som Astrid får han lite beteendet att han spårar en bit, sen måste han bara gå av och kolla lite på sidan av vad som kan ha hänt där, och då är det lite 50/50 om man hittar tillbaka till spåret eller inte. Gör man inte det så bestämmer man sig helt enkelt bara för ett håll, ”här går spåret!” och sen lägger man på alla muskler man har åt det hållet. Så vi ska backa bandet ett antal steg och hitta tillbaka till kärnarbetet innan vi ger oss ut på likande strapatser igen. Jag är väldigt mån om att lära mina hundar att det är i kärnan det händer, det är där det är fest och det är där man vill vara. För är man inte rädd om kärnan hittar man heller inga föremål, och det är ju liksom de man vill åt oavsett om man ska tävla eller jobba. Dock betyder det inte att de måste gå superlångsamt i kärnan och analysera vartenda steg i detalj, men jag vill se att de aktivt jobbar åt det hållet hela tiden, även i stark vind eller om det är hinder på vägen. Jag tillåter aldrig mina hundar att gå runt en rishög eller sten om jag har gått igenom eller över själv, märker jag att jag har en sådan energisparande hund (eller latmask kan man också säga haha) så lägger jag tid på spår med mycket fysisk utmaning där de tvingas jobba sig igenom i stället för att komma undan. Och självklart ska ju slitet löna sig, ofta lägger jag en apport eller föremål direkt efter en krånglig passage eller uppe på stenen de måste klättra på för att verkligen poängtera att det ÄR värt att anstränga sig lite extra och hålla sig till kärnan. Man får passa vinden lite bara så de inte kan vinda in föremålet när man kommer till svårigheten eftersom det då övergår från spår till någon form av uppletande i sele och lina hehe.
Ja som ni märker så har jag mycket att säga om spåret, jag tycker det är väldigt intressant och roligt och försöker alltid få en känsla för hur hunden värderar det den gör, inte bara i spåret då såklart. Jag är absolut ingen expert och har alla svaren, många håller inte med alls om hur jag tänker och detta passar inte alla men jag tycker ändå att det är kul att dela med mig lite om tankebanorna så kanske någon kan få ett litet, litet uppslag till sin egen träning. Överlag tycker jag att det är otroligt stimulerande att analysera, diskutera och hjälpa till att utveckla även andras hundar, och fler än en gång har jag tänkt mig att jag kanske skulle ha kurs och dela med mig av hur jag ser på saken även i praktiken i stället för bara genom bloggen. De gånger jag har hjälpt andra så har jag fått intryck av att det har funkat bra och att det har varit till nytta för ekipagen.
Samtidigt känns det väldigt pretentiöst att tro att det finns folk som skulle vara intresserade av lilla mig, jag har inga fina meriter, har inte tränat hund i 30 år, är inte en ”innepinne” i hundkretsar utan bara en simpel tjej som tränar och tävlar på blygsam nivå och det finns många, många instruktörer som har mycket fint att erbjuda i vårt avlånga land. Men det vore enormt kul, så jag hoppas att jag någon gång får möjlighet att genomföra det på det sätt jag vill!
Dax fick såklart också lite träning denna dag, för hans del blev det skallmarkeringar i munkorg (gallerkorgen) för skyddets avsök. Han har ju haft lite problem med att hålla skallserien igång när jag kört på jackor, och han får ju inte så mycket hjälp och stöttning av dem direkt heller haha så det blev bra att få en riktig figge. På första skicket vek han av åt helt fel håll s jag kallade in honom och skickade igen och då gick han rakt ut men vek av åt höger i stället för vänster där figgen låg. Vi hade inte vallat nån ruta eftersom vi bara skulle köra lite markeringar så Dax fladdrade iväg ganska långt varpå jag ropade igen och då på vägen tillbaka fick han figgen i nosen (eller ögonen?) och sprang dit och skällde en jättefin serie på ca 10-12 skall innan han fick belöningen. Det där kan man ju se på två sätt, jättebra att han är så motiverad av figgen att han skiter i att komma in eller jättedåligt att han är olydig när jag ropat, han kan ju ta figgen på nästa skick. Jag tycker att det var bra, jag vill ha in figgarna på så få skick som möjligt för att spara på hundens krafter så hellre tar jag lite avdrag för olydnad än skickar honom flera gånger på samma figge.
Sedan transporterade jag in honom vid sidan till stigen medan figgen flyttade framåt och så skickade jag igen, denna gång blev det ett spikrakt kanonskick och han vände i steget när han fick figgen i nosen, skällde direkt och höll serien jättebra igen. Åter igen blev det en transport medan figgen flyttade fram och sedan körde jag ett tomskick på andra sidan där han också gick spikrakt framåt bra mycket längre än 50 meter haha. Sen när jag kallade in sprang han mer eller mindre samma väg tillbaka så han har inget direkt framåttänk men det hade ju å andra sidan varit ett mirakel när vi tränat sök så lite.
På fjärde skicket missade han figgen lite men fick honom efter ett tag, då hade han lite svårt att komma igång i skallet och under serien blev det också ett par ”boff” snarare än skall så där började konditionen ta ut sin rätt. Fasen alltså, man måste verkligen hålla sin hund i god form för att den ska palla med en elittävling med allt vad det innebär, alla pratar om det men det är VÄLDIGT intressant att se från första parkett så att säga. Klivet från högre till elit känns enormt när jag tänker på just de fysiska förutsättningarna, söket suger verkligen musten ur dem med både skallen och att springa såklart!
Men det är ju attans så kul, och överlag måste jag säga att det verkligen är en nytändning för mig att välja och vraka på ALLA bruksdelarna och känna att oavsett om jag tränar på det jag ”måste” eller på det jag vill så är det ändå med ett mål – att komma till start. Jag personligen har enormt svårt för att träna utan mål, jag måste känna att alla timmar, energi, engagemang, pengar och så vidare som man lägger ner också leder till något konkret för att det ska vara värt det och nu spelar det liksom ingen roll vad jag tränar för allt leder till något konkret så småningom. Tjoho!
