Ännu en härlig dag på SM, vilken tur vi har haft med vädret!
Inget som helst regn, lite kallt från och till när man har suttit still bara men vi har kört fem hundar i stöten så det har bara gått lite drygt en timme innan man fått röra på sig igen. Jag ångrade mig i sista sekund och tog inte med stora kameran idag, den är för tung att släpa runt på och jag har ändå inte kunnat ta något på det man egentligen vill se; skyddet. Så jag drog av några snabba mobilbilder mellan allt pillande på telefonen i stället (min uppgift har varit att föra in domarnas poäng i appen ”brukspoäng” som räknar ut de slutgiltiga siffrorna med koefficienter och allt så att speakern har kunnat säga ett preliminärt resultat efter varje hund. Så alla som sett mig på live-TV på webben bredvid planen *hej hej förresten* – NEJ, jag har inte suttit och varit ointresserad, dryg och oförskämd och bara lekt med min mobil utan den har haft en avgörande funktion under helgen haha), det blev några bilder under dubbelretningen på vår bekant Niclas med sin tik Bessie. De slutade trea för övrigt, mycket bra!
Idag tog jag med Brimer upp på området när vi hade paus och fotade honom på gräsmattan där skyddslydnaden gick igår. Det är så nära den gossen kommer komma en SM-gräsmatta haha. Ska man vara seriös så tyckte han det var jättejobbigt att vara bland alla människor och hundar och stressfällde päls som en galning. Dock var han inte okontaktbar alls så vi körde faktiskt lite fotposition vilket vi inte gjort på år och dar uppe vid skyddsplanen och det tyckte han var kul. Nu sover de gott båda två, bara att lyssna och titta på andra hundar och folk på parkeringen kan ju vara nog så slitigt haha.
Det blev lite shopping idag också, jag har inte handlat så här mycket till hundarna på flera år!!
Helt seriöst så har jag denna helg lagt ut samma summa pengar som jag kanske gjorde under förra OCH förrförra året tillsammans, och då pratar vi ca 1200 kr så det är inga astronomiska summor haha. Det är helt enkelt inte lika spännande att handla prylar nu till dem som det var förr, jag har allt jag behöver och byter ut eller fyller på efter behov, inte begär. Fast idag blev det lite begär, jag skulle bara ha de två duttarna men kunde inte motstå den gröna bollen som alla andra har när jag såg den i en behändig storlek. Och pansarkex (typ), det var inte heller planerat men lite snacks som kan hjälpa till att rensa tänderna är aldrig fel!
Tyvärr avslutades helgen lite trist för min del, precis innan jag skulle gå pratade jag med en person som många anser som kunnig och som frågade hur det går för mig och Dax, sedan följde en tio minuter lång mer eller mindre sågning om hur jag tänker i träningen, att vi helt saknar de grundläggande förutsättningarna (att hunden kan släppande och backa) och att det aldrig kommer gå att ta sig ens ut och tävla och då ännu mindre till SM och så vidare. Och jag VET att jag inte ska ta åt mig, jag VET att den här personen inte har sett mig och Dax vare sig i skyddet eller lydnaden och inte har en jävla aning om vilken nivå vi är på, jag VET att det mycket väl kan handla om att jag är en konkurrent om kvalpoängen, eller vad fasen det nu är frågan om.
Men ändå är det en öm punkt för mig för jag tycker att SM är stort, jag får ett mindervärdeskomplex när jag vet att mer än halva startfältet har startat SM 100 gånger tidigare, jag har svårt att se framför mig hur jag och Dax skulle genomföra det på ett bra sätt där vi båda två håller ihop i det vi ska göra. Alla våra vänner peppar oss och säger ”klart ni kommer till SM”, ”det där fixar ni” osv men när man själv är osäker och tvivlar så räcker det med att EN person säger ”SM?! Glöm det!” så känns det som ”nej det är klart, vem försöker jag lura, skulle vi komma upp dit?! Jag får vara glad om jag ens kan komma till start i eliten innan han är 12”. Alla tankar om att ”fasen, det där gör han bra nu!” byts till ”jaha, då får jag börja om med ominlärning. Igen. Han är ju fem år nu, undrar hur många gånger jag kan lära om saker eftersom de tydligen aldrig duger ens att jobba på utan alltid måste bytas ut helt” (därmed inte sagt att jag faktiskt gör det måste jag tillägga, jag bygger vidare på det vi har och hittills har det gått rätt så bra tycker jag). Inga grunder, ingen stabil position, inget genomarbetat. Inget som duger att tävla med. Ja, rätt som det är så går man från ”nästan SM-nivå” till ganska så kass faktiskt.
Så i stället åkte jag hem och var jäkligt ledsen, även om jag vet att denna person inte har något som helst att göra med min träning, och att jag känner min hund och vet för det mesta hur jag ska köra honom för att få till ett bra resultat. Så jäkla tråkigt faktiskt.
Stulen bild från nätet någonstans, mycket sann och något många sällan tänker på. Det är lätt idag men alla statusuppdateringar på Facebook, Instagram och var det nu kan vara att tro att det går så jäkla bra för alla hela tiden och det är bara man själv som har dåliga träningar eller vad det nu kan handla om. Och går det dåligt så är det KÖRT!
Så är det självklart inte, men den mänskliga hjärnan verkar av någon oförklarlig anledning vara mer mottaglig för negativa saker och tankar än positiva så det tar vi fasta på. Jag undrar varför, kan Jantelagen verkligen ha infiltrerat våra gener på det sättet genom evolutionens gång?
Och hur kommer det sig att inte alla verkar ha fått den genen, vissa är ju sådär asjobbigt peppiga dygnet runt oavsett vad som händer. ”OJ, jag bröt visst benet, jaja men jag har ju ett till att gå på, tralalalalalaaaa!”. ASjobbigt!
Nåväl. Framgång är inte en rät linje som det bara är att följa så kommer allt att bli bra. Framgång kommer från många, många försök, många, många fel, och mycket hårt jobb, svett, blod och tårar. Alla har motgångar, så det är ju extra onödigt att dessutom skapa ytterligare hinder för sig själv, typ på det sättet som jag gjorde genom att tänka om mig och Dax som jag precis skrev här ovan. Men det är förbannat svårt att låta bli, och i synnerhet när det står någon och i princip säger det rakt ut till en!
(Denna bild från ett gammalt inlägg hos pudelbus.com.)
