Idag har jag debuterat i triathlon!
Vi tyckte vi kom in till stan i väldigt god tid, men sen gick det lite tid på att hitta parkering och ta oss bort till incheckningen av oss själva och cyklarna så när vi väl var på plats för att rigga upp våra små stationer så var det helt lagom för att direkt hoppa i våtdräkten och bege sig bort mot startfållan för simningen och ut på pontonen där man skulle hoppa i.
Temperaturmässigt visste vi att vattnet låg nånstans runt 19-19,5 grader så det var ju inte iskallt, men ändå känns det såklart när man tar skuttet i och fyller våtdräkten. Jag dök i vilket gjorde att simglasögonen åkte av, först blev jag livrädd att de hade försvunnit ner i mälarvattnet men sen kände jag med handen och insåg att de satt nere runt halsen så det var bara att trä på dem igen. Det var lite vågigt idag, inte jättestora vågor men väldigt täta och jag tänkte direkt att det skulle bli den mest avancerade simningen jag gjort hittills.
Efter några minuter av att trampa vatten så kom startsignalen och det var bara att börja paddla. Vi hade bestämt att vi skulle hålla oss på kanten och långt bak i gruppen för att inte behöva trängas med en massa andra, det har varit min största fundering inför hela evenemanget hur det skulle vara att simma med folk runt omkring sig!
Men det funkade jättebra, de som
visste med sig att de var starka simmare lade sig i mitten och drog på medan vi (och några till) låg längst bak tillsammans med bröstsimsgänget haha. Under första delen av första långa raksträckan var det lite frustrerande då jag som simmade först av mig och Svante hela tiden simmade ikapp folk framför som simmade i precis den bredden att de inte gick att passera, så en del av energin gick åt till att stanna upp och försöka spana efter en bättre position men jag körde på Mathias Fredrikssons mantra ”kliv, kliv, överlev” och försökte hitta rytmen när jag kunde simma på. Efter ett tag märkte jag dock att det var helt fritt framåt och tyckte det var oerhört skönt, tills jag insåg att det var eftersom jag simmade helt ur kurs hahaha!
Jag tyckte ändå att första långa raksträckan gick ganska snabbt, när jag väl kommit på rätt våglängd igen var det nästan dags att runda första bojen (av tre) så då visste jag att nästan halva simdelen var gjord. Vid ett tillfälle när vågorna var tjuriga och jag fått i mig en, visserligen minimal men ändå, klunk vatten så tänkte jag att min belöning sen blir att cykla, nu är det inte mycket kvar.
Men för min del var det mer kvar än för de andra skulle det visa sig, för på andra långa raksträckan när jag började bli trött och glasögonen nästan hade immat igen helt så var navigeringen åter igen satt helt ur spel och jag var ute och vinglade flera gånger långt ut mot Riddarfjärdens öppna vatten så en funktionär på vattenskoter höll ett vaksamt öga på mig för att om det behövdes valla in mig igen misstänker jag hahaha!
Vid ett tillfälle kom det förbi en båt ute på fjärden och skapade större och rullande vågor, även det en ny upplevelse då vi bara har simmat när det varit i princip vågfritt och definitivt inga större båtar än kanoter. Våtdräkten gör ju att man flyter på ett helt annat sätt, så de större vågorna gjorde att man gungade med i vågtakten och det blev jättesvårt att simma så jag inväntade att de skulle passera innan jag simmade vidare och det tror jag var klokt.
Till slut var äntligen uppstigningstrappan nådd och vi fick ta oss ur det blöta, det var en oerhört märklig känsla i benen att sen försöka börja springa direkt hela vägen bort till cyklarna. Av med mössa och glasögon på vägen, öppna upp våtdräkten, skala av överkroppen (och passa på att släppa mössa och glasögon inne i ena ärmen på dräkten) och väl framme riva ner även benen för att sedan byta till cykelmundering. Cykelbyxorna hade jag redan på mig eftersom jag valde att ha dem under våtdräkten och simma i dem så det var bara tröja, hjälm, strumpor och skor som skulle på, tillsammans med racebältet med nummerlappen på. Sen joggade vi bort till uppsittningslinjen som måste passeras innan man får kliva på cykeln, och sen bar det av längs med Norr Mälarstrand!
Överlag skulle jag säga att cyklingen inte bjöd på några större överraskningar, förutom att jag var galet ansträngd efter simningen vilket annars brukar kännas rätt ok och att mina triceps var otroligt möra vilket gjorde att kroppen helst ville att jag skulle ta det lite lugnt och ta hand om dem snarare än att jaga vidare med benen i stället hehe. Pulsen och andningen var skyhög, och när banan svängde upp mot Västerbron visste jag att det skulle bli ett oerhört tufft parti innan bron nått sin kulmen och började slutta nedåt igen mot Söder. Svante är väldigt stark i uppförsbackar och låg då före mig, så jag försökte haka på men det var så tungt, så tungt och jag tappade mer och mer innan krönet äntligen kom.
Backen ner mot Söder och Söder Mälarstrand var en ren fröjd efter stigningen på andra sidan, men eftersom det var en varvbana så skulle man ju vända tillbaka samma väg och sedan köra ett varv till (eller fler om man körde längre distanser) så det underbara nedför förvandlades till blytungt uppför innan krönet åter igen passerades och det gick att krypa ihop och rulla. På varv två hade vi bytt ordning så Svante låg efter mig igen, och vid det laget var jag bra sliten i benen så båda stigningarna på vardera sida av bron var en plåga. Jag hade en baltisk tjej i grön tröja framför mig ett bra tag på varv ett som jag passerade några gånger och hon passerade mig, men på varv två hade hon försvunnit med sin make långt bort i fjärran. Till slut kom vi till det fantastiska nedförslutet igen ner mot Rålis, rundade den och hade bara sista sträckan på Norr Mälarstrand kvar och sen var cyklingen klar. Precis innan vi kom fram till avstigningslinjen var det en man och en kvinna som försökte hoppa av sina cyklar samtidigt varpå han råkade stöta till henne så hon ramlade in i honom med cykel och allt, det visade sig att hon satt fast i tramporna med cykelskorna fortfarande (fast att hon i princip stod still?) så hon föll som en kägla hahaha. Vi tog det säkra före det osäkra och hoppade av en bit innan linjen och tassade förbi lite fint medan de försökte få ordning på sig själva och sina fordon.
Växlingen till löpningen gick bra, men herregud så trött jag var i benen redan… Jag sa till Svante att ”nu är det det värsta kvar, jag vet inte hur det ska gå till?!” när en man som stod utanför staketet bara ”nej det går ju SKITBRA för er, det här fixar ni, kör hårt!!!” osv, han var där redan när vi kom och riggade upp våra cyklar eftersom vi blev ”grannar” med hans fru så han hade ju redan sett oss både innan alltihop och sen vid växlingen till cykeln så han ville nog peppa oss att göra det allra sista också!
Vi joggade så sakteliga iväg genom växlingsområdet, jag var helt färdig i benen och Svante den stackaren har ju problem med knät (närmare bestämt en ruptur, dvs en bit som är av, från minisken och därmed också en miniskcysta. Det blir operation efter sommaren när infektionsrisken är lägre…) så vi var inte direkt snabbast ut från den blå mattan. Redan efter första kilometern var det vansinnestungt i benen och luftrören började snöra ihop sig så det blev pipigt att andas in, då vet jag att jag ligger över min förmåga i ansträngning så tyvärr fick vi gå långa partier och tappade tid där. I minsta uppförslutning tog det stopp direkt, på flackt eller nedförs gick det bättre. Här och där efter banan stod det funktionärer som hejade på och gav high-five, jag försökte tacka så mycket jag kunde och var ändå glad i all trötthet att det finns folk som vill arrangera och engagera sig i lopp åt andra som de sen vill att så många som möjligt ska fullfölja. Även på cyklingen fick vi applåder och hurrarop även om det var betydligt mindre folk utefter den sträckningen, jätteroligt!
När vi kom till Slottsbacken fick vi gå upp och sen börja jogga lätt framåt toppen, där uppe var det betydligt mer folk eftersom målgången låg om man höll till vänster. Vi skulle dock hålla höger och ta varvet runt en gång till, herregud så mentalt tärande att veta det!
I backen ner på Storkyrkobrinken passerade vi alla restauranger med uteserveringar där det doftade gudomligt gott och vi påmindes om att frukosten nu var 4,5 timmar och 2,33 mil av idrottande sedan. Jag föreslog att vi skulle hoppa in och ta oss en munsbit men blev nedröstad med motiveringen att på Slottskajen fanns det ju en vätskestation med sportdryck och vatten haha!
Andra varvet flöt faktiskt på lite bättre, varför vet vi inte riktigt. Mer flow på de lättare partierna och vi bröt och marscherade uppför de små motluten på Norrbro och Strömgatan. Det baltiska paret dök upp igen, hon hade kramp eller håll och de fick också gå. I håret hade hon en slöja fastsatt så de kanske var på bröllopsresa och passade på att slänga in ett litet triathlon samtidigt haha!
Plötsligt var vi tillbaka nedanför Slottsbacken igen och jag sa ”vi joggar uppför så gott det går och sen spurtar vi i mål!” vilket Svante var helt med på, så vi tog oss upp för det brantaste partiet och när det började flacka ut tog vi sikte på en skarv i mattan och började trycka på därifrån. Ju närmare målgången jag kom, desto mer rätade jag upp ryggen och drog ut varje steg och det gick bara fortare och fortare. Till slut kändes det som att benen flög och hjärtat skulle hoppa ur bröstkorgen, men det var ändå med ett brett leende och ett litet glädjeskutt som jag tog mig över mållinjen och vände mig sedan om för att heja in Svante som inte riktigt kunde trycka på så mycket med sitt knä. Men vi tog oss banne mig runt, en som inte kunde andas och en som var halt och lytt haha!
Sen blev det en trött promenad tillbaka till växlingsområdet på Norr Mälarstrand där cyklarna väntade, kroppen var helt urlakad och kommer förmodligen förbli så några dagar. Tiden landade på 1:58:06 och vi fick placering 419 och 420 av 666 st, för min egen del tycker jag att det är ett helt ok resultat med tanke på att jag började springa i november, simma i januari och cykla i mars. Åtta/sex/fyra månader senare är jag en triathlon-finisher!!
