Vad har vi haft för oss sedan jag skrev sist egentligen, jag har ju hittills i år bara lagt ut tillbakablickar på 2016.
Bilderna får vägleda…
Innan återbesöket i fredags tog jag en tidig morgonpromenad med hundarna och fick se en härlig soluppgång över träden som reflekterades i en frusen vattensamling på vägen. Enkelt men vackert!
Själva återbesöket gick som jag skrev lite snabbt på nyårsafton mycket bra, av sprickan syns det nu en tunn, tunn rand så den har läkt både snabbt och fint. De räknar med att den ska vara helt borta om ca två veckor, och sedan ska jag börja med rehabövningar. Jag fick med mig en övning redan nu, och det är helt enkelt att sträcka benet fullt ut. Dels för att sträcka ut alla mjukdelar så de inte stelnar till i ett böjt läge för då är det väldigt svårt att få ut dem fullt igen, och dels för att aktivera vastus medialis som är den ”droppformade” muskeln som sitter strax ovanför knät mot insidan av låret. Fotbollsspelare har ofta rejäla sådana muskler eftersom de ofta sträcker benen fullt, den aktiveras nämligen ordentligt under de absolut sista procenten i uträtningsprocessen av knäleden. Så rätar man inte ut benet fullt så blir den heller inte aktiverad, och då den är väldigt viktig för stabiliteten i knät så får man därigenom ett instabilt knä.
Som ett intressant sidospår så lade läkaren ingen vikt vid att jag inte riktigt kan böja leden fullt, dels för att den funktionen oftast helt kommer tillbaka av sig själv till skillnad från att kunna räta ut benet, och dels för att vi rent krasst inte behöver kunna böja benet helt fullt, det är inte skadligt om det inte går.
Övningen jag fick är alltså att sitta ner och sträcka ut benet fullt, hålla det sträckt i ett par sekunder och sedan böja tillbaka igen, helt belastningsfritt för sprickans skull även om sannolikheten att den nu skulle börja röra på sig är ytterst minimal. Jag testade att göra detta första dagen och ja, det kanske är jättebra om man har haft knäproblem under en längre tid vilket gjort att man avlastat mycket, eller är en person som inte tränar typ alls. Jag konstaterade ganska snabbt att om denna övning ska ge någon som helst uppbyggnad för mig så kommer jag få sitta och böja och sträcka knät omkring 250 gånger. Så jag kollade runt lite på egen hand (föga överraskande har jag fått höra) och hittade dels att det blir mer effektivt om jag står upp av någon märklig anledning, och så går det ju också att sätta på ett litet gummiband också så börjar det hända saker på riktigt hehe. Äntligen något att jobba med!
Sen kom då nyårsafton och här ser vi de mest gillade bilderna från min Instagram under 2016. Öjes år helt klart, och så lite inslag av träning också. Helt otippat blev det en solnedgång som blev den allra mest gillade bilden, jaha…?
Vi slog till med lite sök under dagen, på bilderna är det Brimer som körs och han gick riktigt bra med fina skallmarkeringar. Jag tänkte ut en ny övning till Öje i en grisblink för att slippa gå alltför mycket, jag bestämde mig för att vi skulle testa att skicka med munkorg för första gången någonsin. Jag vet att de flesta hundar blir lite besvärade av korgen i början men sen går det antingen över för att korgen sitter som den ska och inte skaver eller går upp i ögonen etc så att hunden kan glömma bort att den har den på sig i sin iver att hitta figgen. Eller så går det åt andra hållet, hunden är obekväm i korgen för att den antingen sitter dåligt eller för att motivationen för själva sökarbetet är dåligt. I Dax fall till exempel var det det senare alternativet, så fort det blev jobbigt eller han inte fick göra som han ville (= spåra) så var det korgens fel och den måste bort. Tyvärr lyckades han pilla av sig den också på vår sista tävling, och då visste jag att jag kommer aldrig få honom att kunna gå ett sökskick med munkorg igen, inte med den dåliga motivationen OCH lyckas med att ta av sig korgen!
Så med Öje tänkte jag att jag ska eliminera risken för att korgen blir en issue genom att A: ha en korg som passar naturligtvis, och B: göra många övningar där han snabbt får lyckas för att han ska glömma bort att den är på. Därför ställde jag upp de tre personer jag hade att tillgå med ca 20 meter mellan sig och bara en liten bit in från vägen där jag kunde gå i motvind med Öje så han fick rena E4an in i nosen med deras vittring (en i taget), som en patrullstig kan man säga. När han klart och tydligt visade att han kände person nummer ett satte jag på korgen och släppte genast iväg honom med ”sök”, han sprang fram och egentligen hade jag tänkt att han kunde få kampdutt som belöning bara för att han kom fram men figgen väntade ut honom lite och då kunde han minsann skälla också trots att han hade ”nosfängelse” på sig haha. Sen gjorde vi likadant på de efterföljande två personerna och sen var vi klara. Snabbt, enkelt och roligt, och inget hindrar att man kör den parallellt med vanliga sökskick utan korg för att lära in systemet där och sedan i förlängningen då lägga ihop det med att köra hela sökskick med munkorg på. Det tror jag på!
På nyårskvällen körde vi skagentoast och tapas med bubbel, sen soffhäng med magarna i vädret till en bra film. Raketerna hördes endast på håll och alla hundar mumsade först märgben och sedan sov som stockar. Gött!
Nyårsdagen bjöd på mer slapperi med härlig sovmorgon och mallemys med farbror Dax för omväxlings skull, sen lite allmänt fix i huset och inga direkt avancerade aktiviteter.
Igår däremot var jag effektiviteten själv och morgontränade med publik som synes på bilden ovan haha!
Sen blev det administrativt arbete med företaget, jobbsökning, försäkringspyssel och liknande tråkiga saker. Jag hade tänkt åka till Västerås för att simma, men så var det flera personer som ville hämta hundmat idag så då sköt vi på det tills idag.
600 meter blev det med 200 meter uppvärmning, 200 meter intervaller med ca 1 minuts vila mellan längderna och sen 200 meter avsim. Sen var det tack och god natt, vi hörs triceps och skulderblad!
Sen fick jag ut min nya vätskeblåsa som jag måste ha enligt reglerna på loppet i februari, en Camelbak Circuit på 1,5 liter vilket är minimimängden vätska man ska ha. Den sitter som en smäck, men man får inte plats med så mycket mer än just vätskeblåsan, mobilen och antingen att par mjukflaskor eller några energibars eller så i fickor på framsidan. Samtidigt är det helt lagom, jag behöver verkligen inte ha med mig mer än vätska och möjligen på detta loppet en tunn regnjacka och räddningsfilt som är pytteliten, så de går garanterat ner bredvid blåsan. Jag kan inte riktigt se varför jag skulle vilja släpa med mig mer ”packning” på en löptur liksom, så jag tror den blir kanon och den sitter som ett andra skinn!
Kvällen avrundades med lite varm vaniljchoklad med vispgrädde, mmm…
