Cykeltrainer.

Jag kommer ju behöva en del rehab för knät inom en snar framtid (utöver det jag redan pysslar med i form av benböjningar), och att springa ligger rätt så långt bort i tiden skulle jag gissa på. Däremot bör cykling vara riktigt användbart, så en trainer fick flytta in för att underlätta tillgängligheten på cykeltimmar nu när det är kallt, halt och blött ute. Motionscykeln jag har är lite bred mellan tramporna och nu är det viktigt att inte hänga på de inre muskelfästena och ledbanden eftersom de tar den mesta belastningen när jag går utan kryckor så den lämpar sig inte riktigt. Jag misstänker att det kommer bli några kilometer på denna pryl framöver!Självklart har jag testtrampat några varv med största försiktighet och på lättaste växeln, för även om det känns väldigt bra i knät för att bara vara fyra veckor sedan olyckan så är jag naturligtvis inte dumdristig och sätter läkningen på spel genom att dra på med träning hur som helst vilka många tycks tro. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra ”ojoj vad du håller igång, ta det lite lugnt” under dessa veckor, men är det något jag är 100 % säker på så är det att denna snabba läkning jag har haft framför allt beror på tre faktorer; att jag har tränat och varit stark innan skadan, att jag hade tur och fick en fraktur i stället för korsbandsruptur och slutligen att jag inte (enbart) har legat still med benet i högläge utan hållit igång cirkulation och ansträngning för övriga muskler, senor och ligament efter bästa förmåga under tiden jag varit skadad.Jag har alltid varit aktiv och tränat mycket på olika sätt, jag har god kroppskontroll och kroppskännedom. Jag kan känna skillnad på smärta och smärta, om det är träningsvärk eller om något är trasigt. Jag kan förstå att någon som inte har hållit igång alls, eller som kanske har tränat en del men aldrig direkt reflekterat över hur det känns, tycker att det verkar helt galet att jag inte bara slänger mig på soffan och äter praliner i sex veckor i väntan på läkning och tycker att det verkar läskigt och farligt att röra på ett ben som har en fraktur.

Jag har förstått att många drar läkarnas ord om att vila, inte belasta osv (vilket de säger eftersom ”sunt förnuft” finns det inget som heter, skulle de säga att det är ok att gå på benet bara det inte gör ont på fel sätt skulle folk garanterat springa omkring som dårar och inte fatta varför det inte läker) till sin spets och blir helt immobiliserade medan läkningsprocessen pågår, och sedan drar en långbänk till med återuppbyggnad via rehab. Den i sin tur blir sällan helt hundra eftersom den sällan sköts som den ska. Efter sex veckor i soffan är folk oftast inte skitsugna på att plötsligt börja anstränga sig, i synnerhet inte om de redan var stillasittande innan de skadade sig… Men håller man igång under tiden man är skadad med övningar för resten av kroppen och även då lättare rörelser för den skadade kroppsdelen så förkortar man både läknings- och rehabprocessen och får bättre förutsättningar för att bli så fullt återställd som man kan bli, beroende på skada naturligtvis.
Jag har en bit kvar till likvärdig funktion i båda knäna, men det är på god väg framåt!