Trans Gran Canaria Promo 2017.

Idag var det dags att springa loppet som vi har åkt 500 mil för, Trans Gran Canaria.Jag körde ”Promo” eller ”Family”-klassen som var 17 km och Svante körde ”Starter” som var 30 km, alltså deras definition av vad som är nybörjarnivå skiljer sig ganska mycket från vår kan man säga haha!
Mitt lopp var alltså ett kombinationslopp dels för folk som i normala fall inte springer eller för de som ville springa med barnen, snacka om att svenskar kan lära sig ett och annat om vad utomhusaktiviteter för ungarna betyder när det är en lördagsutflykt för hela familjen att springa nästan två mil. Spanjorerna verkar mer eller mindre lära sig springa och leva uteliv innan de lär sig att gå, heja Spaniens folkhälsa säger jag på den punkten!Klockan 06.50 i morse hoppade vi på bussen som skulle ta oss upp till starten och tack och lov tog det inte mer än 15-20 minuter innan vi var framme. Jag trodde vi skulle åka typ en timme på serpentinvägarna de har här och bävade lite eftersom de kör som galningar.
Bredvid mig satt en amerikanska som nu bor i Amsterdam och jobbar som designer på Under Armour, det var lite kul att småprata med henne också så bussturen kändes kort.Klockan 08.30 gick starten och banan började med 3 km uppför berget, jag visste att stigningen bara var ca 300 meter men i och med att det var under så lång sträcka sög det rätt så bra i benen efter en stund ändå. Efter en km började jag gå, jag är ju vansinnigt dålig på uppförslut och ville inte bränna ur mig onödigt mycket på sträckor där jag ändå inte kan göra nån större skillnad.Väl uppe på toppen fanns det en vätskestation men den passerade jag och fortsatte på andra sidan där det i stället gick utför. Långt nere i dalen såg man små prickar av människor som sprang på stigen dit vi andra också var på väg och det var naturligtvis en fantastisk utsikt!
Jag märkte redan där att solskärmen jag hade på mig skulle bli för varm så den satte jag fast på västen och drog på solglasögonen i stället.Större delen av loppet sprang vi i en dalgång/flodbädd, samma dal som jag och Svante sprang i sist vi var här. Eftersom vi hade startat så tidigt så hade inte solen hunnit stiga över bergskammarna utan hela dalen låg i skugga under hela tiden vi var kvar i den vilket var enormt skönt. Redan på vägen ner från toppen kunde jag snabbt konstatera att det är i nedförsbackarna och framför allt där det är klurigare terräng med mycket sten och annat som jag kommer till min rätt i löpningen!
På vägen upp var det många som passerade mig där jag gick, men på vägen ner skuttade jag på som en bergsget, fötterna gick liksom av sig själva från sten till sten och jag passerade i min tur en hel del folk. Det som däremot tog ut sin rätt var orken, och jag insåg snabbt att även om jag rent tekniskt kan springa på i utförsluten så orkar jag i stället inte hålla det tempot nån längre stund. Pulsen skenade iväg, säkerligen också på grund av värmen som jag inte är van vid, och jag fick tvinga mig att hålla igen och lägga mig bakom folk som höll ett mer ”lagom” tempo tills vi var nere i dalen och kunde springa vidare utan den extra farten av nedförsbacke.Det var framför allt då ”intervallöpningen” som jag egentligen hållit på med under hela loppet satte fart på allvar, så fort det blev lite stenigare och mer tekniskt kunde jag sätta fart (alltså mer fart än andra) men så fort det blev lättare underlag eller motlut så skenade pulsen i höjden och jag fick gå. Så höll det på från typ 6 km och framåt, dvs mycket mer än halva loppet, och jag funderade på hur jag egentligen skulle kunna ta mig i mål när det kändes så tungt där och jag dessutom visste att jag hade min sämsta sträcka på planare mark och asfalt kvar?!När det var 6 km kvar tog dalgången slut och vi började närma oss staden, då var jag riktigt trött och kände av både mitt skadade knä och stortåleden på höger fot (som jag har känningar av då och då) eftersom de inte riktigt är vana vid den här typen av ansträngning just nu. Förberedelserna har ju inte varit de bästa precis…
Allt var så tungt, så tungt, och jag tänkte att jag skiter i det här, jag kliver av och tar en taxi till hotellet i stället. Men så kände jag att jag hade ju tagit mig så pass långt redan och det var ju detta loppet som gjorde att vi ens bokade resan… Och så fanns det ju en medalj som hägrade också haha!

Jag nötte på med en fot framför den andra, underlaget förvandlades från stenig flodbädd till murad flodränna, vägen gick upp och ner i denna ränna via trappor ett par gånger som fullständigt höll på att ta knäcken på mina lår, och vips så kom det en vätskestation till och då visste jag på riktigt att det inte var så långt kvar.
Jag högg en apelsinklyfta i farten vid denna station, en stund tidigare kände jag att hungern efter att bara ha ätit en banan i tidig morgontimma faktiskt gjorde sig påmind så jag ville ha nåt mer än bara vätska, och sen begav jag mig iväg på de sista skälvande kilometrarna. Det blev inte många springsteg tagna under dem kan jag säga, först när det var kanske 500 meter kvar till mål orkade jag veva igång benen ordentligt en sista gång för att slippa gå in inför de hundratals människor som stod vid målgången. När jag såg målbågen tvingade jag mig själv att trycka upp tempot lite, lite till och småspurtade uppför rampen och sen i mål som en finisher i Trans Gran Canaria Promo 2017 med tiden 2.35.13!Min tanke innan loppet var att gå tillbaka till hotellet som ligger ca 5 minuter från målgången vid Expo Meloneras, duscha och byta kläder och sedan gå tillbaka och möta upp Svante som skulle komma in senare. Men jag orkade inte ens gå den korta sträckan, jag satte mig i skuggan av en palm och stretchade, tittade på folk och hejade in segraren av ”riktiga” Trans Gran Canaria (125 km) i stället tills Svante hade sprungit klart sitt lopp. Hyggligt mör var han efter sina 30 km, de hade dessutom haft strålande sol så gott som hela tiden och hans vätskesystem krånglade så han inte fick fram vatten som han skulle så det hade varit galet tufft, plus hans halva minisk och trasiga korsband på vänster ben… Vilken krigare!Sen gick vi i alla fall tillbaka till hotellet och sjönk ner i ett varmt bad för att hålla cirkulationen igång i musklerna och kanske förhindra lite träningsvärk (?), jag slängde också en blick på min klocka och konstaterade att loppet hade tagit rätt hårt på mig. När man har ca 120 timmar i återhämtningstid vet man att man gjort det ordentligt haha!Nu är vi sjukt trötta och det blev en snabb middag på hotellbuffén innan vi nu lagt oss i sängen och kan somna vilken sekund som helst trots att klockan bara är åtta. Vi kommer igen imorrn i stället med nya, friska (eller kanske mer troligt halta och lytta hahaha) tag!