web analytics

Jag har dragit mig lite för att skriva om loppet vi gjorde i lördags eftersom jag inte hemskt gärna vill återuppleva det. Det är mer som ”nu är det gjort och nu lägger vi det bakom oss” hehe. Men vi börjar väl från början, vi reste upp redan på fredagen för att bo i en liten stuga nere i Sälenbyn. Vackra vyer genom bilfönstren! När vi var på plats började förberedelserna så smått i form av att välja kläder och skor, jag hade samma eftermiddag fått hem ett par Asics Gel-FujiRado som jag drog på mig för första gången i stugan och de kändes bra där och då men skulle jag våga ha dem hela vägen runt en halvmara som premiäranvändning?
Det visade sig under loppet att mina farhågor var helt obefogade, de satt som en smäck hela vägen runt (jag tejpade hälarna i förebyggande syfte men jag tror inte det hade behövts) och de klämde inte alls på min onödigt breda högra framfot.
Jag tyckte jag hade bra grepp runt hela banan, inte så konstigt i och för sig då det var väldigt torrt och inte halt vare sig på spång eller sten detta år. Vid mitten av loppet ungefär upplevde jag det som att jag gled runt lite i sidled när jag klev på lite större stenar, men då kunde jag enkelt och snabbt dra åt dem lite extra med den smarta BOA-snörningen utan att de började klämma över tåleden.
Det enda minuset som jag ser just nu är att jag upplever materialet väldigt mjukt och följsamt men också lite tunt, vilket jag kan tänka mig på sikt inte är så hållbart som till exempel tyget i Salomon Speedcross eller andra trailskor, men jag tror att det är just den mjukheten som gör att det går att bara plocka upp dem ur kartongen och springa långpass/lopp direkt så ja, man får väl ta det onda med det goda helt enkelt. Fantastiska skor för mina kinkiga fötter, fem tummar upp av fem möjliga!På morgonen inför loppet vaknade vi till magisk vy utanför stugfönstret med dimma som vällde fram i dalen nedanför fjället. Vi plockade in hundarna i bilen och åkte och rastade dem en bit bort och sen drog vi iväg till Experium i Lindvallen där starten gick. Med fem minuter till godo hämtade vi ut våra nummerlappar, jag tog en före-start-selfie och sen bar det iväg. Jag ska försöka hålla det kort för egentligen finns det inte så mycket att orda om, bansträckningen inleddes med en kort asfaltsträcka och sedan vände vi upp mot Gustavsbacken och loppet blev snabbt en brant fjällvandring. Redan här kände jag att jag hade ingen ork i benen, och det var inte så svårt att lista ut varför. Jag hade redan under fredagen oroat mig för att magen inte skulle fixa ett så långt lopp och ville därför inte riskera något i matväg. Så i stället för att äta på något uteställe på vägen upp stannade vi till på Ica och jag köpte revbensspjäll, oliver och en chokladkaka som jag mumsade på under bilfärden.
På morgonen inför loppet visste jag inte alls hur mycket jag skulle våga äta, så det blev en banan och två teskedar jordnötssmör. Så i stället för att fylla på med schysst glykogen i musklerna dagen innan blev det nån form av LCHF-kost, plus lite toksnabba kolhydrater som jag inte hade någon som helst nytta av på lördagen, och sen som sagt en ynka banan och lite mer fett och protein på morgonen. Redan innan vi satte igång var energidepåerna så gott som tomma, så himla SJUKT DÅLIG förberedelse! Vätskestationerna skulle komma var femte kilometer så jag hade inte med mig något vatten eftersom det inte är så himla långa sträckor utan jag valde att ha cykeltröja på mig för att ändå ha några fickor på ryggen för tex vindjackan. Men när vi passerade 4 km-skylten kände jag att ”jag kommer inte fixa det här, det är så långt kvar och jag är redan helt slut”, och när 5 km-skylten kom och ingen station var i sikte blev jag nästan gråtfärdig. Det visade sig att den låg på kanske 5,3 km men just där och då var jag djupt nere i mörkret av min själ kan jag säga. På stationen fanns det sportdryck och Gott och Blandat så då blev jag glad igen haha, och där tog jag också beslutet att ta detta en vätskestation i taget och ha dem som mål i stället för att tänka på hur långt det var kvar.
Vi fortsatte upp längs med Högfjällets slalombacke och Svante fick agera både draghjälp och mental coach vid de brantaste partierna men upp på Storfjället kom vi till slut, och kunde njuta av både fin utsikt och mer lättsprungen terräng. Har det gått uppför bör det helt naturligt även gå utför, och banan bar av ner mot Storfjällsgraven via en ganska teknisk stig. Där kom jag äntligen till min rätt, går det utför och är stenigt och jäkligt flyger jag plötsligt fram och tycker det är skitkul!
Nere i dalen kom det några partier där jag kunde skutta förbi några stycken men också några riktigt knöggliga partier med lösa stenar och en hel del lera och då gick det trögt igen. Egentligen var det ruffigare terräng från och till hela vägen upp till toppen av nästa fjäll Hemfjället och sista vätskestationen (ca 17 km in i loppet), och då var jag riktigt, riktigt trött med lite magont och ville inte dricka eller äta mer utan bara komma ner. Därefter gick det mestadels utför och jag passade på att ta några sista bilder vid 18 km innan det började luta nerför på riktigt och vi kunde börja trava på de sista kilometrarna. Bred stig/väg, en bäck, downhillbana, uppförsbacke med lervälling och avslutningsvis en serpentinslinga förde oss tillbaka till Experium igen och efter en sista spurt så kom vi i mål, 21 km och mitt första halvmaraton någonsin tog jag mig faktiskt igenom. Inte med stil och inte snabbt, men jag bröt i alla fall inte så det känns ganska bra ändå. Fy fasen, det var tufft för både kropp och knopp! Efteråt blev jag helt jäkla slut, det var tur att Svante kunde köra hem för jag föll mer eller mindre i koma och bäddade ner mig i bilen med en jacka som täcke och ett par mjukisbyxor som kudde hahaha. Vi stannade till i Vansbro och lät hundarna bada vid simstarten, sen köpte vi en pizza och delade på innan färden och sovandet fortsatte hem till Västerås och en kall öl för att fira innan jag bäddade ner mig på nytt fast i sängen i stället, helt slut. Sammanfattningsvis då. Självklart är jag nöjd med att ha genomfört en halvmara. Men jag är inte nöjd över utförandet. Bättre förberedelser hade självklart köpt mig en bättre upplevelse, men jag tror också att det var lite för tidigt i min löparkarriär att starta ett så långt och krävande lopp. Trans Gran Canaria är väldigt mycket mer lättsamt att springa i jämförelse med detta, och också kortare!
Den känsla jag hade i kroppen efteråt, och faktiskt fortfarande känner lite, lite av så här fyra dagar senare, är att det kostade väldigt mycket av mina resurser och att jag måste låta det ta tid innan jag sätter press på muskler och leder igen. Samtidigt känner jag att det är en annan styrka som växer fram i benen, jag känner hur de återbygger och ökar på massa för att klara motsvarande ansträngning igen. Så sköter jag det rätt och låter återhämtningen ta den tid den tar så kommer jag ha tjänat jättemycket på detta hårda ”långpass”, även om det också var ganska nedbrytande mentalt.
Jag kommer säkert springa halvmara i någon form igen, men i just Sälen är jag inte sugen på någon repris då jag tyckte det var enormt jobbigt, tufft och inte så kul där det var lerigt och sankt och lösa stenar. Nu vet jag att de flesta fjällmaror brukar se ut på det här sättet så vi får väl se om det blir något utlandslopp jag tar min 21k-revansch på i stället!

Kommentera gärna här!

Post Navigation

%d bloggare gillar detta: