web analytics

Wow, total tystnad i bloggen i två veckor. Jag tror nästan att det är rekord sedan jag började skriva 2004. Men jag har behövt pausen. Som jag skrev i mitt inlägg den 2 september så har jag varit så otroligt trött, det har inte spelat någon roll om jag har sovit mycket eller lite för jag har ändå känt mig helt sänkt. Jag trodde ju att jag hade någon infektion på ingång, och det kan ju visserligen ha stämt men samtidigt så blev jag inte sämre heller. Men förra veckan började jag äta mina D-vitaminkapslar igen, och nu tycker jag att det har vänt!
Jag får väl helt enkelt inte tillräckligt med sol på mig nu när det börjar bli mörkare både på morgnarna innan jobbet och efter, och på helgerna när jag visserligen har varit ute ganska mycket (framför allt nu under blogguppehållet, mer om det kommer) så har det inte varit strålande sol hela tiden.
Idag efter jobbet vågade jag mig på att ta en 3 km löptur med hundarna, och jag trodde att det skulle bli tungt som tusan pga uppehåll från löpningen sedan 27 augusti men det kändes faktiskt bra. Orken kommer tillbaka, och jag har börjat spana lite på nästa års lopp och mål! Under veckorna som gått är det framför allt två händelser som utmärkt sig; Dax har varit hos veterinären och Svante har opererats. Operationen var ju väntad och har enligt läkaren gått väldigt bra, bättre än det första knät som opererades och det resultatet har Svante varit väldigt nöjd med så det verkar lovande. Operationen skedde dock i tisdags, så än så länge är det såklart väldigt smärtsamt, svullet och stelt. Rehaben satte igång direkt, redan igår (dagen efter) skulle han börja med att böja och räta ut benet, och gå på det så mycket han kan och orkar med stöd av kryckor. Aktiv vila!Dax besök hos veterinären var förvisso också planerat, men där visste vi inte vad vi skulle förvänta oss. När vi lasrade sist upptäcktes det en knöl på baksidan av höger lår stor som en mindre körsbärstomat, och den ville jag få kontrollerad så veterinären gjorde en aspiration. Det dröjde nästan två veckor innan jag fick provsvaret på grund av att de först inte kunde avgöra vad det var för typ av celler i provet så de skickade det vidare till ett annat lab. Där kunde de i sin tur inte heller med säkerhet veta vad det är för typ av celler, så hela knölen måste opereras bort och skickas på analys. Det de tycker sig ha kunnat se är att cellerna förökar sig i en takt som ger en måttlig risk (2) på en tregradig skala låg-hög (1-3) att knölen är elakartad.
Innan den går att operera måste vi först se om han har fler knölar någon annanstans, så på tisdag ska vi tillbaka för att ta blodprov och göra en lungröntgen och sedan är en tid för ultraljud av buken och eventuell operation bokad till den 8e oktober. Hittar de fler tumörer avstår vi troligen operation, jag känner att det finns i så fall ingen anledning till att börja karva i honom om det ändå poppar upp på flera håll. Jag kommer heller inte utsätta honom för en behandling med starka läkemedel, utan då får han tuffa på så länge han verkar pigg och glad och sedan är det dags att säga farväl. Den stora nackdelen med att ha djur, man vet att den dagen kommer att komma…
MEN vi ska inte måla fan på väggen, det finns också en möjlighet att knölen är en isolerad cellförändring och inte alls har spridit sig till något annat, utan vi får helt enkelt ta en undersökning i taget och se vad de visar.Åt det lite muntrare hållet så har jag hjälpt till på klubbens spårtävlingar som gick av stapeln under helgen som var, vilket innebar att helgen innan dess gick jag flera timmar i skogen för att snitsla upp och göra i ordning spåret. Just nu är det verkligen fantastiskt där ute, naturen känns frisk och vid liv, det finns bär och svamp och luften är krispig. Hundarna har varit med lite från och till, jag är ingen stjärna på att lägga ut tävlingsspår precis eftersom jag aldrig spårar enligt någon regelbok plus att jag inte hittar i skogarna där ute så jag fick göra om både en och fem gånger innan det blev ett hyggligt resultat. Men som sagt, det gav ju en hel del tid i skog och mark, och även lyxig frukost tack vare blåbärsinferno. Hundarna fattade snabbt var blåbären bodde, så jag fick vara kvick på att plocka innan de hade ätit upp allt direkt från buskarna!
När själva tävlingen sedan gick nu i helgen var Svante iväg och hade sitt sista seminarium innan operationen, och då fick jag i stället middagen kirrad tack vare svampfynd av olika slag. En liten äppelpaj blev det minsann också till efterrätt, riktigt höst-mums!


Lite egen hundträning har det också blivit, dels en vända på klubben och även en vända till en fotbollsplan här i stan för att köra lite lydnad. Den kvällen var nog första kvällen man började känna på riktigt att hösten kom krypande, så fort solen gick ned bakom träden kom dimman smygande och spred sig snabbt över planen!
Jag körde igenom lydnaden för lägre klass i brukset den där kvällen, och faktiskt så kom Öje ihåg allt (med mer eller mindre precision såklart!) trots att det var kanske 2 år sedan vi körde de momenten. Man kanske skulle lägga in lite tid där och se vart det leder hehe.
Jag blev också inspirerad av allt mitt spårpyssel och lade ut spår till alla tre grabbarna, naturligtvis den dagen under dessa veckor som det blåste som allra mest. Men det fixade de galant alla tre, ja med viss styrning på de yngre herrarna från min sida!
Apropå väder så har även första frostnatten hunnit vara på besök, det har varit full jäkla storm samtidigt som solen sken och ett kolsvart moln regnade störtskurar ett par km längre bort. Snacka om schizofrent väder!
Men det har också varit några riktigt fina kvällar och dagar med en del sol och i princip vindstilla. Jag har också hunnit med att registrera mig som blodgivare, vilket är helt galet att jag inte har tänkt på tidigare. Jag har varit organdonator sedan 2005 (både för direkt donation och för forskning), men att donera blod har inte slagit mig förrän nu, 37 år gammal?!
Än så länge vet jag inte om jag blir godkänd för att få lämna blod, det tar ca en månad innan de har gjort alla tester och sett så alla värden är bra och att man inte bär på sjukdomar. Men jag hoppas att det går vägen och att jag får donera både blod och plasma. Plasma från kvinnor går tydligen enbart till framställning av mediciner, men det är ju också livsviktigt i många fall.
Detta är nog i runda slängar det vi har pysslat med de senaste 14 dagarna, utöver våra vanliga liv med jobb och hundpromenader förstås. Jag tyckte inte det kändes som att det var så mycket som hade hänt, men nu när jag skrivit om det är det faktiskt mer än jag tyckte. Tur att jag tar mycket bilder som jag kan påminna mig med haha!

Kommentera gärna här!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Post Navigation

%d bloggare gillar detta: