web analytics

Trots att momentet inte kommer förrän i mondioring klass 3 så har jag börjat träna in lite bevakning av föremål med Öje, mest för att ha något att variera oss med i träningen. Min tanke är att dela upp bevakandet i en del och försvarandet i en del, att det primära ska vara att hålla sig vid föremålet för att där få utdelning. Jag tänker mig att han i slutänden ska sätta sig i bett för att sedan direkt släppa och söka sig tillbaka till föremålet eftersom det är det som triggar belöning.
På filmen nedan ser man de första två passen i denna träning där jag till att börja med vill lära honom att söka upp föremålet för att få belöning. Jag pratar mycket och ändrar belöningstänket lite efter hur jag tycker att han svarar, i min värld finns inga strikta regler om att ”om jag ska använda klickern får jag inte använda rösten osv”. Jag gör mina egna regler efter vad som känns bra och ger den effekt jag vill ha!

Tittar man på första delen av filmen ser man att han till att börja med har ett högre intresse för föremålet eftersom han får vänta medan jag lägger ut det, sedan går intensiteten ner något när han vet vad det är som ligger där borta. Men redan på sjätte kommenderingen, eller tredje ”skicket” om man så vill (det sista man ser under pass 1) tar han sig dit, stannar vid föremålet och tittar på mig, dvs han har fått en uppfattning om att om han håller sig där ska en belöning komma. Det är precis den tanken jag vill att han ska ha, att han ska stå med en förväntan om att ”snart kommer det!”.
Under pass 2 ser man redan på första skicket att han har kvar tanken om att springa fram och stanna upp för att söka belöningen, därför går jag ganska snabbt vidare till att vilja att han engagerar sig mer i föremålet innan belöningen kommer. Han fastnar lite i att leta godis i gräset, men på de två sista tillfällena där jag belönar ställer han sig faktiskt över föremålet. Jag hetsar också på lite grann i min kommendering för att få honom att försöka mer (men också för att jag blev väldigt kissnödig som man också ser på att jag inte står så mycket stilla haha). Pass nr 1 var lite drygt fem minuter, pass nr 2 drygt 3 minuter.

Till nästa träningstillfälle som blev två dagar senare finns det tyvärr ingen film utan bara foton (fotocred till Svante), men då hade jag hittat en liten lastpall som jag använde som föremål och som är lättare för honom att kliva upp på då hela han får plats på den till skillnad från pallen. För mig är det inte jätteviktigt att han just står på föremålet i slutänden, men jag vill att han hela tiden ska sträva efter att ha kontakt med det och då tycker jag att en inlärning där han är helt uppepå det känns som ett bra första steg då det knappast kan bli tydligare att han ska nudda föremålet. Under denna träning bytte jag kommandot ”pallen” till ”vakta”, lade till att han skulle röra sig efter mig när jag gick runt honom så han inte blev stående statiskt på föremålet, och även att jag höll fram en boll som han inte fick ta förrän jag lutade mig fram för att ”ta” föremålet. Så fort han hade fått bita i den lite grann kommenderade jag ”loss, vakta” så att han snabbt kom tillbaka till föremålet efter bett.

Jag tycker generellt inte att man ska vara rädd för att prova att avancera när man lär in nya saker, att se hur långt man kan pusha gränsen för vad hunden klarar av. Blir det fel vet man att man har gått över gränsen och får backa tillbaka till där hunden klarade av det senast. Ofta ser man under ett och samma träningspass hur hunden går från klarhet till klarhet, men plötsligt uppfattar vi det som att den inte har förstått ett dugg, den provar något HELT annat och vi kanske blir irriterade och frustrerade över att det plötsligt inte funkar när det började så bra.
Jag uppfattar det många gånger som att hunden får ett hum om vad övningen går ut på, men antingen A: den orkar inte längre hålla koncentrationen på nyinlärningen då det oftast kräver mycket tankeverksamhet, eller B: den förstår inte varför den ska repetera så många gånger som vi oftast vill och börja leta efter alternativa utföranden för att den tror att den gör fel, eller C: den börjar förstå vad vi vill och försöker effektivisera vägen fram till belöningen.
Oavsett anledning så måste man som förare då kunna justera sin förväntningar och sitt agerande, göra om planen för när man till exempel ska belöna eller korrigera för att det ska klarna för hunden vad det är vi vill och kunna gå vidare, antingen under samma pass eller vid nästa träningstillfälle. Det viktiga är att man inte lägger någon skuld på hunden när man själv ändrar förutsättningarna (till exempel som jag gör i filmen där det plötsligt inte längre räcker med att gå fram till pallen utan man ska också röra den på ett medvetet sätt) utan själv vara klar över när man gör dessa förändringar och ha en plan för vad man ska göra om hunden inte fixar dem. Då brukar man få ganska snabba framsteg som ändå inte är forcerade eftersom man hela tiden lägger ribban där hunden sätter den och inte där jag som förare vill ha den.

Min förhoppning är att få till mer träning under helgen, och då ska jag försöka filma mer så kanske man kan se fler framsteg för Öje!

Kommentera gärna här!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Post Navigation

%d bloggare gillar detta: