Oktober
Började månaden med en JÄTTEDÅLIG träning där transporterna ballade ur fullständigt. Dax låg bara i stress och förväntan hela tiden och jag kunde bara inte få ordning på det!
Lydnaden gick också ganska dåligt och känslan inför Norrköpingstävlingen 3 november som jag anmälde mig till blev bara sämre och sämre och jag tänkte att om det inte kändes bättre när det började närma sig så skulle jag stryka mig helt. Jag kom också fram till beslutet att om jag skulle tävla så skulle jag efter det lägga ner skyddsträningen ett tag för att få honom att varva ner lite. När PM:et till tävlingen sedan kom så visade det sig att det hade varit lottning om platserna varav jag var en av få som haft turen att komma med, så då kändes det som att jag inte hade något annat val än att ställa upp.
Jag var också iväg och red igen, och denna gång gick det bättre både under själva passet och jag var inte alls lika trasig i kroppen efteråt hehe.
November
Ja vi åkte ju och tävlade och mot alla odds och mycket, mycket märkligt nog med en jäkligt dålig känsla i kroppen i alla moment under hela dagen så blev vi uppflyttade till elitskydd!!
Chocken var total, det hade jag verkligen inte räknat med vare sig innan jag åkte dit och definitivt inte efter våra otroligt rackiga prestationer under dagen!
Sen trädde Dax vintervila i kraft och Brimer fick börja skoja lite i skyddet, vi lekte med utbackningar från figuranten vilket han tyckte var jättekul. Jag tränade lite annat med Dax, avsök på jackor och lydnad.
Bilen fick en renovering med ny ABS-sensor, nya dämpare till bakluckan, ny olja och filter, smord vindrutetorkare bak.
December
Julklappsshopping, veterinärbesök för en fettknöl som gick upp av sig själv, första (och enda?) snön vilket var underbart. ❤
Julbak, glöggdrickande, bilbesiktning. Mer julklappsshopping. Skyddsträning för båda hundarna kors i taket innan jul. Julfirande i tre upplagor, massor av mat och paket, ett regnigt avslut på året. December är ju ganska fräscht i minne och det hände inte så mycket så det var snabbversionen haha.
Sammanfattning och utvärdering
2013 har varit mitt absolut bästa år hundmässigt genom tiderna. I årsresumén för 2012 skrev jag så här: ”Jag hoppas på att vi fortsätter att göra framsteg i vår träning, och att det fina samarbete jag har med Dax bibehålls och att det växer fram ett lika bra samarbete med Brimer. Kanske kommer jag och Dax till tävlingsstart i skyddet någon gång under året, och om vi får till lydnaden även högrespåret. Med Brimer finns inga konkreta planer utöver MH och röntgen som jag hoppas på att få gjort i januari.”
Förhoppningarna för 2013 infriades med råge, jag och Dax kom inte bara till start i skyddet utan vi levererade också resultat. Med tanke på att vi satte igång satsningen mot svenskskydd i september 2012 och fick uppflyttet i november 2013 så har det alltså gått på lite mer än ett år att gå ifrån en ren tjänstehund som endast startat på kommando och bitit i ben i hela sitt liv till uppflytt till elit. Och detta med i snitt kanske två skyddspass i månaden (några veckors uppehåll här och där men också en gång i veckan under hela oktober till exempel) plus några heldagar på läger eller med gruppen.
För vissa är det kanske vardagsmat men för mig är det en prestation, lite rent ”tekniskt” att vara i elitklass och kunna slåss mot de bästa i landet, men framför allt på grund av vår bakgrund och historia.
För tre år sedan ganska exakt höll Dax på att bokstavligt talat äta upp mig i ett ridhus, vår relation var körd i botten och jag trodde aldrig jag skulle få till ett samarbete som skulle fungera för någonting igen. Men genom att kunna förstå att jag var den enda av oss två som kunde ändra på sig, genom att tänka till och gå min egen väg och följa min magkänsla så lyckades jag vända det till något jag aldrig ens vågat hoppas på. Jag skulle inte ens tävla med Dax, efter år av kämpande, tårar och besvikelse med flera olika hundar så orkade jag inte sätta målen högre än att klara en uppkörning vilket krasst sett är det enklaste provet man kan göra i Sverige. Men när vi klarat det målet så var det dags att sätta nya mål, och det har successivt lett oss fram till där vi är idag. Den resan… Jag tror ingen kan förstå vilken känsla det är att gå från absoluta botten till att faktiskt komma upp till elitklass (även om det är med en malle och ska vara så ”lätt”). Overkligt!
Så nästa mål, vilket inte behöver bli i år utan vårt nästa livsmål, är att komma till start i eliten – det vore häftigt!
Även med Brimer har det hänt saker under året som jag inte trodde skulle komma fram, vi har inte tränat så mycket ren träning men det har hänt saker på insidan!
Bara det senaste halvåret har han blommat ut massor, vill vara med, vill gosa, vill söka kontakt med andra på ett positivt sätt. Han visar en jättefin inlärningsförmåga, och även om han fortfarande är hämmad i framför allt lydnaden så går allt åt rätt håll hela tiden. Jag är ganska övertygad om att han hade varit en helt annan hund om han hade varit ensamhund, fått egentid och träning och inte behövt leva i vår lite oharmoniska flock men nu är det ju som det är och han utvecklas hela tiden ändå.
Så en förhoppning för 2014 är att ge honom mer tid och att han ska fortsätta gå från klarhet till klarhet. Och för hans skull kanske att det dyker upp någon som skulle vilja ta honom på heltid och ge honom det liv han förtjänar, men å andra sidan så skulle jag dö en smula om han flyttade så det känns tveksamt hehe… Han blev ju dessutom friröntgad på både höfter och armbågar, och gjorde ett helt ok MH så målen för 2013 nåddes även på den punkten.
För mig personligen handlade förhoppningarna inför 2013 om att jag skulle få vara friskare och att jag skulle hålla igång bloggen på ett bra sätt med fina bilder, och jag tycker att båda de förhoppningarna har infriats faktiskt. Det känns som att jag har färre sjukdagar från jobbet, och även om jag kanske inte har levererat superbilder varje dag så har jag ju ändå sett till att skriva några rader nästan varje dag om lite allt möjligt och ha någon bild till det också. För 2014 hoppas jag att det håller i sig både med hälsan och med bloggandet eftersom det är otroligt kul att se alla delar av hur livet var när man blickar tillbaka, och jag hoppas också att även ni som läser ska tycka att det ger er något att kika in här då och då. ❤
