web analytics

Category Archives: Dax Spår

Eftersom jag fortfarande känner av förkylningen i form av täppt näsa och slemmig hosta så blir det inte så mycket egen träning just nu, men under helgen har det blivit en hel del hundträning. Igår blev det spår för både Öje och Dax, och jag kunde till min förtjusning se flera beteenden i Öjes spårarbete som jag har jobbat en del på den senaste tiden.
Öje är av naturen väldigt nyfiken, han håller koll på allt runt omkring sig och vill gärna titta och undersöka så mycket det går. Hade jag fortfarande jobbat som hundförare hade jag tyckt att det var toppen, men i tävlingssammanhang blir det lite knepigare då det är bra om han håller sig till en uppgift och inte fördelar sitt intresse på flera håll. I spåret har detta inneburit att han har varit lite ”opålitlig”, han har kunnat följa kärnan för att sedan kliva ur och undersöka annat som tex ett annat spår, ett föremål som legat bredvid, eller något annat som fångat hans intresse. Ibland har det bara blivit en snabb koll, men ibland har han låtit sig dras med av det andra spännande, och då är vi ju helt ur spåret sedan eftersom han inte har haft något eget system för att hitta tillbaka. Kort sagt skulle jag nog påstå att spåret har inte varit tillräckligt mycket värt för honom att hålla stenkoll på, och därför kan han störas ut av annat och han är heller inte mån om att ta sig tillbaka när han gått av. Det här är i grund och botten en dressyrfråga, att behålla spåret måste få högre prioritet. Men jag varit slarvig och bekväm. Dax har alltid haft spårandet helt naturligt så med honom har jag inte behövt lägga ner så mycket tid, men för Öjes del behövs det fler timmar in i banken. Det är svårt att bli bättre om man inte tränar!Som de flesta får höra när man börjar träna hund genom klubbar eller med vänner så är spåret ett självständigt arbete där hunden leder och föraren blint ska följa efter. Så ser det ut på tävling, och så ser det ut i tjänst. ”Lita på hunden”, en fras som nog har passerat precis varenda hundföraröra i spårsammanhang. Och visst ska man lita på hunden, MEN frågan är ju hur hunden ska veta vad det är vi vill att den ska spåra om vi inte först lär den?
Jag har skrivit om detta flera gånger tidigare, hur jag inte riktigt kan förstå logiken i att låta hundarna på egen hand lösa uppgiften att följa ett spår utan att först visa och lära dem hur det ska gå till; vilken vittring det är vi vill att de ska följa (personspår? Viltspår?), hur vi vill att de ska följa den (spelar det någon roll om nosen är hög eller låg? Spelar det någon roll om hunden går mitt i kärnan?), vad de kommer vinna på att följa det spår som presenteras (godis? Leksak? Vilt? Människa?). För mig är det alltså logiskt att först styra min hund i spåret så att jag får fram och får chansen att belöna upp de beteenden som jag vill ha, och sedan minska hjälperna mer och mer för att stämma av om hunden har förstått vad jag vill. Precis som i vilken dressyr som helst. Och när jag märker att hunden har förstått, att den visar upp de beteenden som jag vill ha, då kan jag lita på hunden och låta den visa vägen!För Öjes del har spåret alltid varit intressant, men inte mer intressant än att han fortfarande har känt att han har ”hunnit med” att kolla av saker på sidan av. Det har funkat bättre på fält (där jag alltid börjar spåren med mina valpar), och en rimlig förklaring är att det inte finns så mycket annat som stjäl uppmärksamhet där. I skogen däremot, där det i teorin är lättare för honom att hålla spåret pga att all hög vegetation som nuddar hela fötterna och benen och inte bara fotsulorna som det är i lägre vegetation, har han haft större problem med att hålla sig till spåret. Det är alltså inte svårigheten som är problemet.
För att höja hans motivation till själva spåret i sig har jag lagt ut godis även i skogen, eftersom Öje är och alltid har varit väldigt näringsdriven. Jag brukar inte lägga näring i skogsspåren, lite på grund av när man belönar med näring brukar det också medföra att tempot i utförandet sänks, och ska man tävla i bruksspåret så går det på tid att ta sig runt. Men jag upplever också att när hundarna blir mer säkra på vad det är de ska göra så går också tempot upp, därför oroar jag mig inte så mycket i dagsläget för att lägga näring i spåret trots allt. Dock ser jag till att inte lägga det så tätt som jag tex har gjort i spår på fält där jag vill ha in noggrannheten och har lagt näring i varje eller vartannat steg i början, eftersom jag i skogen inte vill ha in den typen av analys där varje steg räknas. Det är helheten, och funktionaliteten om man så vill, som jag är ute efter i skogen!

I kombination med näring i skogsspåret har jag också sett till att snitsla ordentligt så att jag vet var jag har gått, för att kunna stanna honom om han går fel och låta honom hitta tillbaka själv. Om han har valt en annan väg än spåret efter ett sådant stopp eller själv stannar för att titta, vinda etc så har jag korrigerat med rösten genom att säga ”nej, spår”. Då har han gått tillbaka, med andra ord så vet han var spåret går och vad han borde göra men han kan helt enkelt inte låta bli att kika lite. Väl tillbaka i spåret får han muntligt beröm för att bekräfta att det blivit rätt och att han ska fortsätta.
Efter att ha lagt tre spår på detta sätt så såg jag igår på Öje att 1: han var betydligt mer motiverad att följa kärnan på spåret. 2: han missade en vinkel och gick upp i stress = bra i detta fall eftersom det betyder att hans motivation till att hålla kvar spåret är hög (stress är inte alltid dåligt, och stress betyder inte heller alltid panikrusa-fram-och-tillbaka-medan-man-skäller-lungorna-ur-sig. Förhöjd intensitet kan också bero på en viss stress, likväl som apati. Som en parentes.). Och det finaste av allt, 3: han tänkte till när han missade vinkeln, slog åt fel håll så han kom ännu längre bort från spåret och beslutade sig då, helt på egen hand, att gå tillbaka till spåret innan vinkeln för att ta upp det igen och göra ett nytt försök vilket gick utmärkt.
Detta beteende, att självmant leta sig tillbaka till där han vet att han hade spåret tidigare och göra om den sträcka som gått fel, har jag ALDRIG tidigare sett med Öje!
Vi är något på spåret, bokstavligen talat, med den här träningen.

Dax fick sig också ett spår dagen till ära, och även han bjöd på lite nyheter så här på äldre dar. Efter ett hyggligt upptag i yttersta änden av linan (filmen ovan) så gick han inte precis i kärnan vilket han så gott som alltid gjort i hela sitt liv. Men jag tänkte att spåret kan faktiskt ha drivit lite så det var ingen jättegrej. Sen hade jag lagt en bit av spåret efter en av grusvägarna för att sedan svänga tillbaka in i skogen igen, och där fick han helt plötsligt för sig att jag måste ha gått över vägen och försökte leta upp spåret där. Självklart har det hänt att han missat vinklar osv under sin spårkarriär, men han har alltid varit snabb på att leta sig tillbaka till spåret och börja om när han tappat det. Men den här gången gick det bara inte, han var SÄKER på att spåret skulle gå på andra sidan grusvägen!
Till slut fick jag kalla tillbaka honom till sträckan efter vägen och då började han spåra metodiskt och tog såklart vinkeln klockrent. Som grädde på moset låg det en apport precis efter vinkeln också så det blev en extra bra bekräftelse på att det blev rätt. Knasfarbror, men han tyckte det var skoj att spåra i alla fall!

Och när vi ändå är inne på ämnet spårdressyr så finns det ett inlägg om hur jag lärde in Dax passiva markeringar HÄR.