Fars dag i söndags, vi började med sovmorgon och mysig frukost innan det blev en promenad i snön för alla utom Frissan. Hundarna har verkligen njutit av allt det vita, Öje har spenderat timmar och åter timmar ute på tomten och inte velat komma in!
Dax går ju på Cartrophen just nu och vi har lagt upp en liten plan för att försöka komma tillrätta med hans underutvecklade muskulatur på högerbenet baserat på tidigare erfarenheter från alla hans femtioelva rehabvändor, info från veterinär och friskvårdare och egna slutsatser inom fysiologi som ju både jag och Svante är intresserade av och har mycket kunskap om. Om benet inte har några muskler så kommer större delen av belastningen ligga på leder, senor och ligament vilket ger inflammationer, smärta och i värsta fall pålagringar (vilket han tack och lov inte hade en tillstymmelse till enligt röntgenbilder som togs för 1,5 år sedan). Om han har ont i benet så kommer han avlasta det, och då byggs det heller inga muskler och så är den onda spiralen igång.
Nu kanske vi har chansen att bryta spiralen när han går på smärtlindring och faktiskt kunna sakta men säkert bygga upp benet genom långsam ökning av belastningen. Till att börja med blir det koppelpromenader varje eller varannan dag med manschetter utan vikter och skor för att förhindra ojämn rörelse i tårna, och med lindriga inslag av motstånd som tex på filmen nedan, att pulsa korta sträckor i snö. Sen får vi se hur vi utökar, men denna gång sneglar vi mer mot humanmedicin och rikta uppbyggnaden mer mot just det benet som är svagare snarare än att hela tiden eftersträva en liksidig belastning som vi gjort tidigare. Jag tänker också lite yin-yogainspirerat med en mjuk stretch både efter aktivitet men även med kalla muskler där vi undviker musklernas ytterläge och håller sträckningen i flera minuter (jag kör ca 3 min på Dax) för att få ut hans naturligt stela höftböjare och göra det man kan för att han ska få en bättre rörlighet och fysiskt kunna ta ut stegen ordentligt.
Det här kommer vi att pyssla med hemma, inte för att vi har blivit illa behandlade eller på något vis tycker att någon som har varit inblandad i Dax rehabilitering har varit inkompetent, utan dels för att (såklart) spara pengar men också för att vi måste testa något nytt, vi måste angripa problemet ur en ny vinkel. Jag har en förhoppning om att det kommer funka bra, jag har känt efter våra promenader att musklerna är blodfyllda och genomarbetade och han älskar massage och stretching så han ställer mer än gärna upp på denna nya ”behandling”.
Efter promenaden fick hundarna stanna hemma och vi åkte på middag hos mamma och pappa, som vanligt massor av god mat och trevligt sällskap och plötsligt var klockan massor och det var dags att åka hem och förbereda inför vardagen igen. ❤
Igår jobbade jag på gymmet hela dagen och tog det sedan lugnt resten av kvällen, jag har haft krångel med magen och lite förkylningsvibbar nu igen med ont och lite täppt i bihålorna, tung i huvudet, ömhet över öronen och allmänt trött i kroppen. Och åter igen, inte alls otippat, så kommer det efter en period då jag ätit betydligt mer raffinerat socker och spannmål och mindre frukt och grönt. Det talar verkligen sitt tydliga språk om vad min kropp tycker om och svarar på när det gäller kosten, vilken skillnad det gör på kort tid. Nu får det vara slut på slarvandet en gång för alla, jag får ju omedelbara kvitton varje gång på att kosten gör hela skillnaden i mitt välmående!
Nu sparar jag mina stora kolhydratsintag till det som jag verkligen tycker är njutning och tar hand om min mage och övriga kropp på övrig tid genom att fylla den med rena, härliga råvaror som är proppade med proteiner, vitaminer, antioxidanter och naturliga fetter och sockerarter, och dessutom ska träningen definitivt växlas upp med fler tillfällen i veckan.
Idag började jag dagen med 10 minuter cykel och en kvart styrketräning på bollen, ikväll ska jag ta mig iväg till simhallen som jag skrev om härom veckan. Jag har inte tagit ett simtag sedan i slutet av augusti så det är verkligen på tiden att få lite fart på den träningen också. Det är visserligen inte lika kul att åka och träna ensam som när Svante är med, men någonstans måste jag ju ändå kliva ur min comfortzone och inse att även om det känns tråkigt och motigt på alla möjliga sätt och vis så kommer inga framsteg komma utan att jag lägger ner tid, arbete och jävlar anamma i det och jag vet också att när jag väl kommit igång med regelbunden träning så är det kul och jag mår SÅ mycket bättre!
Så det är bara att bita ihop tills den där första tröskeln är överstigen, sen blir det en del av vardagen att röra på sig och må bra igen!
