En av dagarna drog vi ju upp i bergen och sprang, närmare bestämt hela vägen upp till Gran Canarias högsta punkt Pico de Las Nieves vilket betyder ”Snötoppen”. Vi hade sällskap på vägen upp av mängder av cyklister på racercyklar, vilka galningar att ta sig an det berget… Bilder från vägen:
Om man ska vara pet-petnoga så är det inte Pico de Las Nieves som är allra högst fick vi se på en infotavla som fanns där uppe utan en liten spets precis utanför utsiktsplatsen jag tyvärr inte minns namnet på och som verkar stört omöjligt att googla fram!
Enligt tavlan var den i alla fall 1956 meter, fast överallt där man hittar info om Gran Canarias högsta punkt så står det faktiskt 1949 meter som ”Snötoppen” ska vara. Jag vette sjutton, det var i alla fall tillräckligt högt för att vara ovan molnen och man såg den nästa högsta punkten Roque Nublo som en ensam stenstod en bit bort och bakom den skymtade Teneriffa med Spaniens högsta berg Teide, åt andra hållet Fuerteventura och Lanzarote.
Vi styrde som jag skrivit tidigare kosan först mot Roque Nublo men vände efter en stund och drog upp till granntoppen till Pico de Las Nieves som jag blickar mot på den sista bilden ovan. Stigen gick först genom skogen bland träd när vi rundade toppen utefter bergssidan men när vi vänt om och sökte oss uppåt igen blev det brant stigning och bara sten. Vi sprang förbi ett par vandringsgrupper som bjöd på spontanapplåder när vi skuttade förbi haha, och när vi kom upp på den andra toppen kom deras guide fram och ville försäkra sig om att vi visste vart vi var så vi inte skulle komma vilse vilket tydligen händer lite då och då. Jag kan inte riktigt förstå hur, inte om man ska högst upp i alla fall då det förutom en utsiktspunkt också finns en enorm, rund militär väderstation på Pico de Las Nieves som syns på mils avstånd… Men tydligen så är det ett fenomen i alla fall att folk villar bort sig!
Vi hade en enorm tur med vädret när vi kom upp på förmiddagen, molnen höll sig på avstånd och vi kunde njuta av utsikten. När vi kom tillbaka från springturen hade de dragit närmare som man kan se på sista bilden ovan och plötsligt såg man inte alls lika långt. Stigningen de sista 500 metrarna tillbaka mot toppen var BRUTAL kan jag säga, enligt min klocka låg den på 111 meter och jag tror aldrig jag har haft så mycket mjölksyra i mina lår någonsin!
Totalt under detta pass avverkade vi enligt min klocka bara lite drygt 4,5 km men den sträckan innefattade 245 höjdmeter och 255 fallmeter så väldigt mycket upp och ner med andra ord. Jag hade dagen till ära pulsbandet på mig också och snittpulsen låg på 159 bpm och då gick vi ändå stundtals väldigt mycket. Maxpulsen hamnade på 185 bpm och det kan jag garantera var typ 50 meter från slutet när jag trodde att jag aldrig skulle ta mig upp igen hahaha!
På bilden nedan syns hela rutten, vid starten var det 1939 meter över havet och där det står en liten trea står vi på 1923 meter och blickar ut över en fallhöjd på ca 500 meter (de svarta skuggorna). Där ville man inte trampa snett…
En glad liten filmsnutt från skogen:
Sen var det bara att ta bilen tillbaka till Maspalomas igen, efter en stund hamnade vi bakom en lastbil som tog upp i princip hela vägen i bredd och för att slippa stanna, ramla över kanten eller mosa in några mötande bilar i berget hängde han på tutan i varje kurva hahaha. Jag är glad över att vi låg bakom och inte kom från andra hållet!
Jag är också glad över att de som har murat och gjutit fundamenten till serpentinvägarna verkar ha vetat vad de gjorde, man vill inte gärna att något ger vika när man åker där uppe och kikar över kanten.
Detta har helt klart varit den mest aktiva semestern som jag någonsin varit på, hade någon sagt för ett år sedan att jag skulle åka till Gran Canaria och springa omkring i bergen och annat hyperaktivt hade jag hånskrattat dem rakt upp i ansiktet!
Inte för att jag är en helt stillasittande människa, men att åka på semester och anstränga sig mer än hundra gånger så mycket som man gör hemma och dessutom i form av löpning av allt här i världen har liksom inte funnits med på världskartan. SJÄLVKLART är det tack vare Svante som jag gör detta, han är en rutinerad löpare som sprungit flera ultralopp och dessutom nördar ner sig i olika extrema triathlon runt om i världen och då är jag inte sämre än att jag kan ha ett öppet sinne och haka på i lugnt tempo.
Vissa kanske tycker det är fånigt och att man ”plötsligt blir en annan person” bara för att man träffat nån, men jag ser det som att man både är öppen för nya upplevelser som person och visar respekt och intresse för sin partner genom att åtminstone försöka sätta sig in i vad den andre håller på med (på så vis har jag fått upp ögonen för mycket skoj genom åren som jag själv sedan fastnat för och utvecklat på egen hand, fotografering är ett sådant exempel). Det betyder inte att jag kommer ge mig ut på milslånga springturer på egen hand här hemma och plötsligt är en inbiten löpare som lever för att komma ut och nöta skosulor, tvärt om skulle jag nog vilja säga är det absolut inte löpningen i sig som jag är ute efter utan att göra något roligt med den jag är tillsammans med. Att det i detta fallet dessutom råkar vara hälsosamt är ju en fin-fin bonus! ❤
