Klockan 09.30 i morse hade jag tid på vårdcentralen för att kolla upp knät, läkaren tyckte det kändes lite oroväckande framför allt att det inte går att räta ut ordentligt så hon skickade en remiss till ortoped samt röntgen. Då jag har haft ganska bra insyn i hur vården (inte) funkar på Mälarsjukhuset MSE så bad jag henne att ställa ortopedremissen till Specialistcenter i Eskilstuna där det jobbar en mycket duktig ortoped som är knäspecialist. Det gick hur bra som helst, men röntgen kan de tyvärr inte göra där utan då är man ändå hänvisad till MSE, så dit styrde jag kosan efter att först ha ”skrivit in mig” hos Specialistcenter genom att ge dem en kopia på remissen.
Väl vid röntgen fick jag komma in snabbt och det tog kanske tio minuter att ta plåtarna, så klockan 11.45 var jag klar och fick sedan vänta i 20 minuter till för att en röntgenläkare skulle läsa av dem och lämna ett utlåtande.
Det utlåtandet kunde man ju då förvänta sig att jag sedan skulle få ta del av, men i stället kom det en sköterska som sa att jag skulle bege mig iväg till ortopedakuten och då förstår man ju att det fanns något på bilderna. Jag förstod också att eftersom ordet ”akut” fanns med i spelet så skulle jag bli sittandes i ett snuskigt väntrum med en massa andra sjuka människor i okänt antal timmar medan hundarna satt utanför i bilen, bilen som dessutom hade en begränsad parkeringstid eftersom MSE minsann inte har EasyPark som andra stora sjukhus har så man kan förlänga sin tid från mobilen utan måste ta sig ut och försöka uppskatta hur lång tid en ”akut” skada kan behöva i väntetid och betala i förskott. Modernt…
Klockan gick och jag kände att det var löjligt att jag satt där när jag lever med en gipstekniker som jobbar med detta varje dag och som jag vet är väldigt duktig på det han gör, till skillnad från på MSE där folk åker in för gallsten och sen hamnar på bårhuset (japp, det har hänt).
Dessutom tog de in folk som kommit in efter mig före, eftersom jag har ju redan gått med min skada en vecka så den är ju gammal.
Klockan 13.20 kom det en ortoped (ja, det kanske var snabbt då med bara 1,5 timmes väntan på ett röntgensvar) som väldigt bestämt förklarade att jag hade en spricka i knät och att han ”inte kunde förstå hur jag har gått på detta ben i en veckas tid??”. Jag svarade att det har inte varit några problem, alltså det har ju varit ömt men det är ju inte konstigt även om man inte har en spricka eftersom det blivit utsatt för en hel del rotationsvåld. Han sa sen att han skulle göra ett test till på knät (utöver de tester läkaren på VC gjorde på morgonen) och sen skulle det göras en datortomografi och gipsas i åtta veckor och det fick ”ABSOLUT INTE belastas under den tiden”?!?
Jag upplyste honom då om att det inte var en möjlighet för mig eftersom jag dels inte hade tid att sitta i ännu ett väntrum för ytterligare en röntgen (pga hundarna som suttit i bilen sedan kl 09) och verkligen inte kunde bli gipsad idag eftersom jag då inte kunde ta mig hem!
I stället sa jag att jag skulle söka vård i Västerås i morgon där jag har möjlighet att få hjälp med hundarna och dessutom bli gipsas av min egen sambo som jobbar där, och då drog cirkusen igång!
Jag kunde minsann INTE gå på benet utan att riskera att få bestående men (trots att jag gjort det i en veckas tid och det blivit en snabb förbättring på den korta tiden både vad gäller smärta och svullnad), jag kommer minsann INTE få hjälp i Västerås utan de kommer bara skicka tillbaka mig till MSE eftersom jag är skriven här (fritt vårdval?), de har minsann jätteduktiga gipstekniker på MSE som gör ett minst lika bra jobb (öööh vem bedömer det??), och jag KAN ju bara inte köra bil, herremingud jag har ju en spricka i benet (har också gått utmärkt i en veckas tid)!?!?!
Nej, jag fick vackert finna mig i att nu skulle det bli så här och ”någon” fick helt enkelt komma och hämta mig och hundarna. Vem exakt är denna ”någon” undrade jag då, om Svante skulle komma skulle han ju ändå få köra dit, han kan inte köra två bilar hem?
Det där ”får bara lösa sig” tyckte läkaren, varpå jag svarade ”ja, det kommer lösa sig genom att jag åker hem nu och söker för det här i Västerås. Men du skulle kunna ge mig en kopia på mitt röntgenutlåtande och gärna kopior på plåtarna” (eftersom Svante efterfrågat dem via sms), varpå han säger i en otroligt avspisande och sur ton ”om de behöver dem till nåt så kan de skicka en remiss och begära ut dem från Västerås i så fall!” innan han stövlade ut och ringde ett samtal för att kolla om jag verkligen fick säga nej till hans vård och gå därifrån!?
Två minuter senare kom han snabbt in igen, sa ”du kan åka hem” och vände på klacken och gick. Jag trampade visst på hans yrkesstolthet där… Men jag vill faktiskt inte dö, eller ha in multiresistenta bakterier i mitt knä om de skulle få för sig att öppna upp det (japp, det har också hänt).
Innan jag tog mig hem igen hoppade jag tillbaka till röntgen (började bli hyggligt mör i kroppen av allt skuttande på kryckorna eftersom jag blev tvungen att ta en extra vända ut till bilen och förlänga den jädra parkeringen också, förutom allt runtiruntande genom de långa korridorerna mellan avdelningarna. Detta fick helt klart bli dagens ansträngning!) och bad där om att få ut röntgenutlåtandet samt mina bilder utskrivna. Då får man beställa bilderna på en CD för 100 kr (!!) och om man vill ha den skickad till sig kostar det ytterligare 100 kr samt att det tar ca en vecka innan den är klar, herregud en CD-skiva kostar 3 kr att tillverka, 10 kr att köpa in och max två minuter i tid att bränna in fem bilder!?!
Jag andades och räknade till tio och bad dem sen att åtminstone skriva ut utlåtandet, men se det gick inte heller för då hade inte röntgenläkaren signerat sitt utlåtande så då fick det inte lämnas ut. Till mig. Som det gäller, och som jag redan fått förmedlat i tal!?!
Då gav jag upp på detta hopplöst förlegade landsting och åkte hem, lade mig på soffan och folkbokförde mig i Västerås. Via mobilen, signerat med mobilt bank-id eftersom det nu är år 2016 och det finns digital teknik som går både snabbt och smärtfritt!
I morgon ska jag till Västerås, där frikorten är digitala, man kan se sin journal direkt på nätet via ”mina sidor” och dit den duktiga personalen som en gång jobbat på MSE har flyttat till. Känns som ett uppsving faktiskt, på alla plan!
