web analytics

Category Archives: Funderingar

I fredags startade vi ju högre klass skydd på Himmelfärdscupen som jag spontananmälde till för fem veckor sedan eller något sånt. Planen i höstas var att starta där, men sen blev ju vintern utdragen och jag insåg att vår träning inte skulle räcka till. Och sen ändrade jag mig igen när jag såg att det var få anmälda, och anmälde för att garantera att tävlingen skulle bli av. Fast sanningen att säga så har jag nog fått till bättre träning under dessa veckor när jag inte varit så ”pedagogisk” och delat upp allt i microdelar som man i vanliga fall gör, utan snarare bara guideat Öje genom momenten och kört många repetitioner. Det funkar bra på honom, även om han under veckan varit ganska matt i pälsen då träningsdosen ökat med ca 3000% sen innan dessa veckor haha!Vi drog i alla fall startnummer 2 i fredags, jag älskar att ha nummer ett så det kändes lite sådär men det var ju bara att gilla läget. Jag tycker det är svårt att veta när jag ska ta ut hunden och börja värma när jag har ett nummer mitt i startfältet (i synnerhet när jag också visste just denna gång att det skulle bli varmt, då vill man verkligen inte ta ut dem för tidigt), har man nummer ett får man ett klockslag man ska vara klar till. Dessutom kan det ju hända saker med ekipaget innan som gör att de bryter, och då plötsligt blir det stressigt.Första momentet blev spår, vi hamnade lite på efterkälken efter domarna och tävlingsledaren så jag fick känslan av att Öje trodde det var sök och visade på med handen i spåret. Det gör jag aldrig på träning, men det är bra att ha i bakfickan till tävling om man känner att hunden inte ligger i rätt fack.
Själva spåret gick ok men inte mer än så, Öje är ju varken rutinerad eller en naturligt bra spårhund eftersom han vill ha koll på allt och gärna tar sig en liten avstickare hit och dit från kärnan. Ändå lyckas vi trassla oss runt med alla pinnar med oss de flesta gångerna, så nog har han koll alltid. Men känslan för mig blir väldigt osäker, flera gånger i fredags tänkte jag ”han har inte spåret, nu letar han efter nåt annat” och fick intala mig just att vi har faktiskt alltid kommit runt hittills till slut, så jag får lita på att han vet.

Det tog lång tid innan första apporten kom och det bidrar ju också till osäkerheten, och sen vid ett tillfälle började han vinda och ringa runt en liten plätt väldigt mycket varpå jag tänkte att han kanske kände en pinne till. Men sen stannade han på en fläck och snusade jättemycket så då sjönk modet avsevärt och jag tänkte att nu är vi borta från spåret totalt. Så jag tittade upp och omkring för att kanske kunna gå tillbaka till där vi hade spåret sist, och då låg det en pinne mitt i solen bara ett par meter bort. Ibland ska man ha tur också haha!
Vi fick i alla fall med oss alla tre pinnarna till slut, trots virrande och väldigt varmt och torrt underlag, och fick 10+10 på spåret (9 minuter tog det).Nästa moment var uppletande, vi har ju inte tränat det enormt mycket kan man säga och när vi har gjort det har jag uppfattat Öje som lite väl överanalytisk. Så jag gick in mot rutan helt utan lydnad för att inte ha nån press på honom, följde med tävlingsledaren från hörn till hörn där hon pekade ut den bakre kanten och sen släppte jag ut honom i rutan. Han var inte direkt överanalytisk kan jag säga, ett par minuter gick åt till att springa bara för springandets skull innan han kom på att det kunde ligga saker där ute haha!
Sen hittade han föremål ett och så småningom två, då var han riktigt trött så han sprang förbi mig när han kom in och dråsade omkull i skuggan. När jag skulle skicka ut igen var han dock med på noterna, men precis när han vindade in ett föremål ropade tävlingsledaren att tiden var ute. En sekund eller två senare grep han föremålet, jag tyckte det var synd men passade på att peppa jättemycket för att få in honom och försökte också få honom till sidan eftersom han inte lämnat de första två där. Det orkade han dock inte med utan släppte det halvvägs runt, jag tänkte bara ”jaja” och gick sedan upp till domarna som sa ”ja du fick ju in alla föremålen till slut”. Jag såg förvånad ut och sa ”ja fast tiden var ju ute på det sista” varpå den ena domaren sa ”men han hade markerat den innan tiden gick ut så den räknas!”. Min respons på det blev ju då direkt ”ånej, då skulle den ha lämnats av vid sidan ju!” vilket de höll med om är korrekt. Så typiskt!!
Jag fick lite kritik för att han sprungit så mycket och det köper jag helt, sen sa den ena domaren att han förstod att det var en svår avvägning där att inte gå in och styra för mycket heller eftersom han snurrade mycket kring samma områden och då tror man ju att de har vittring på något föremål. 7+8 i betyg och på det hela taget är jag jättenöjd med vårt uppletande, synd att han skulle bli så springig eftersom han inte varit det förut men då antar jag att han börjar förstå vad uppletande handlar om å andra sidan och det är ju bra!Från skogen åkte vi direkt till klubben och körde lydnad, jag kan inte säga annat än att Öje är en kämpe som aldrig säger nej tack till att göra sitt bästa, men tyvärr orkade han inte sortera riktigt rätt denna gång efter både spår och uppletande i stekande värme. Många av momenten blev knasiga, dels framåtsändandet och inkallningen med ställande som jag vet att vi inte är klara med för fem öre (även om framåtsändandet såg riktigt trevligt ut till en början, tills han bestämde sig för att nosa på en kvinna i gruppen haha!), men också moment som han i normala fall inte har några funderingar över med typ krypet där han lättade två gånger!
Dock fick vi 9+9 på fria följet vilket jag är enormt glad över då det är vår andra tävling där vi får riktigt höga betyg där, och även 10+10 på platsliggningen trots att en hund gick upp direkt när vi förare utgick och det var varmt och jäkligt att ligga mitt i solen. Den har vi jobbat en del på nu under våren så det var otroligt skönt att se att han låg rätt så avslappnat och det kändes som att han var säker på momentet.Efter lunch blev det dags för skyddet, och där hände det som inte får hända. Efter en dålig civil där han sprang förbi figgen och sedan vände om och sprang tillbaka till mig gick vi transport med transportöverfall i munkorg. Han höll positionen jättefint genom hela transporten, och när överfallet kom satsade han allt han hade rakt upp i axeln/överarmen på figgen. Sen landade han rakt ner utan att ta emot sig det minsta, så huvudet drog i backen först och sen kom kroppen vilket både gav en hård smäll underifrån hakan och en rejäl knäck på nacken.
Han reste sig direkt och började bevaka, höll upp en tass i några sekunder men kom sen in till min sida när jag kallade in. Jag försökte se om han hade skadat sig, men han verkade inte låg eller konstig så vi gick till nästa moment som är fasttagande. Men när figgen sprang och jag skickade så sprang Öje bara förbi honom utan att stöta. Öje duttade då lite halvhjärtat på handen eller vart det var, och först då stannade figgen. Momentet efter det är bevakning i korg, samma sak där – ingen stöt utan bara lite hopp och snudd med korgen.

Jag tänkte att det kanske var för att han är ovan vid annan figge och därför inte riktigt vågar gå på i korgen, även om jag tyckte det var konstigt att han skulle bli SÅ påverkad av en sån sak. Men sen kom första ärmmomentet, transport med överfall, och när figgen slog ut ärmen hoppade Öje under den utan att bita. Då valde jag att bryta, för jag vill definitivt inte göra något modprov på en hund som inte biter sig fast då skaderisken är enorm.
När jag gick av planen kom Svante springande och frågade bestört hur det var med Öje, och berättade hur illa han verkligen hade landat efter den första stöten, och först då gick det upp för mig att han inte var rädd för figgen utan förmodligen hade fått rejält ont!Det var droppen som fick bägaren att rinna över för mig, vi har ju hela tiden vetat att han går hårt i korgen och försökt spara på honom så mycket som möjligt under träningarna på grund av detta. Jag hade innan tävlingen funderingar på hur jag skulle göra om vi nu blev uppflyttade till elit, om jag verkligen skulle starta i den klassen där det tillkommer ännu fler korgmoment. Men efter detta kände jag bara att jag vill aldrig mer ta några korgstötar med honom överhuvdtaget, han går helt enkelt för hårt och jag vill inte utsätta honom för vare sig den smärtan eller skaderisken!

Tack och lov verkar han må prima efter detta, vi har kollat igenom tänderna och kan inte se att någon skulle vara trasig, jag har masserat över rygg och nacke och han tycker bara att det har varit skönt (jag har dock inte palperat ordentligt för att kolla efter smärta, utan vill bara hålla cirkulationen igång och känna eventuellt svullnader), han springer som vanligt och är pigg och glad så han verkar ha haft änglavakt just denna gång!!
Sån tur har man knappast fler gånger, så nu är det slut med munkorgen för evigt för denne herre!Jag spenderade fredagskvällen med att vara ledsen för Öjes skull att han råkat ut för en så tråkig händelse och fått ont, och att vara bitter över att ha ”slängt bort” flera år av träning och så kom vi inte längre än till högre klass skydd. Jag vet ju att träningen inte är bortkastad, men just då kändes det så!
Dock tillät jag inte mig själv att fastna i självömkan, utan under lördagen tog en ny plan form och vi bestämde oss för att prova på att köra mondioring med honom i stället. Det är fortfarande en skyddssport vilket både jag och han tycker är skoj, men det är inga munkorgsmoment och alla bett tas antingen på flyende fot eller efter att hunden har passerat någon form av hinder för att få ner farten och dämpa angreppet.

Jag tycker fortfarande att svenskskyddet är en himla härlig sport, framför allt eftersom den innehåller alla grenarna från brukset och jag tycker det är riktigt kul att hålla på ute i skogen. Men det är inte värt konsekvenserna på just den här hunden, han går för fullt varenda gång och verkar inte heller lära sig för någon längre stund att det kommer göra ont. På sådana hundar krävs det en riktigt rejäl skada för att det ska fastna att man inte kan fara på som en dåre, och det är jag definitivt inte villig att utsätta honom för. Så nu siktar vi på mondioringen i stället, jag ska lära om lite ingångar på apportering och inkallning tror jag och sen kommer det en massa andra roliga lydnads- och hoppmoment till, förutom skyddsbiten förstås. Det blir spännande att se hur långt det kan ta oss!