web analytics

Category Archives: Öje Mondioring

Äntligen har värmeböljan gett med sig och det går att träna hund som folk igen!
Igår bestämde jag mig för att köra igenom MR1 bara sådär, för att stämma av var vi står i momenten nu när vi har pausat mondioringträningen ett tag och det mest har varit lydnad de få pass vi har kört. Jäklar vilken lyx det är att få allt filmat, saker som känts mindre bra ser inte så pjåkiga ut utifrån och jag ser vad jag och vi behöver jobba mer på. Häng med så ska jag berätta!

Första momentet blev matvägran där jag också körde presentationen, där mer eller mindre kopierade vi upplägget från tävlingsdag två under förra årets Himmelfärdscup i frågan om placering av hunden i förhållande till mig som förare. Öje skötte sig, han nosade lite mot godisarna vilket inte ska ge avdrag men steget från att nosa till att slicka är ju extremt kort i många fall så där skulle jag föredra om han håller huvudet högt så att säga.

Nästa moment, fritt följ. Där har vi lite att fräscha upp, för det första säger jag fot – varför då??
Jag vill verkligen inte ha något fotgående i MR eftersom fot för mig innebär att hunden strävar efter rätt position och ögonkontakt. I MR ser jag det som en begränsning eftersom hunden då inte kan se ordentligt vad som kommer i vår väg och kan snubbla eller falla ur momentet om den blir överraskad av saker som dyker upp. ”Här” är det kommandot jag använder i MR, men tydligen inte igår. Nu går ju inte Öje fot i alla fall som synes utan strosar mest med kan man säga vilket också är en färskvara som vi ska jobba tillbaka. Mot slutet gör jag ett generalfel som jag ofta påpekar när jag hjälper andra; jag börjar tveka på om Öje kommer att följa med genom draperiet och runt mot dockan i ansiktsmask och blir därför lite ”smygig” själv i stället för att ta kommandot och gå på. Märker man att man tappar hunden på tävling så fine, då gör man det man kan för att coacha den tillbaka. Men på träning finns det en poäng i att låta hunden göra fel så att man kan visa den vad som är rätt. Nu var ju det här en ”tävlingsavstämning” så jag ville inte gå in och peta utan försöka göra min grej som om det vore tävling, men nog kunde jag ha kostat på mig att gå som folk och kanske lägga till ett DK om han hade tappat i stället.

Sedan hade vi framåtsändande, där fick jag bestämma punkt själv och det råkade bli något kort vilket inte var min intension men sändandet blev riktigt bra!
Jag upplevde det som att han hade en dragning åt vänster vid förberedelsen vilket han ibland har när jag skickar åt det hållet så därför tog jag extra tid på mig där, men sen vid sändandet sprang han ju riktigt rakt och fint och vände fint på mitt (för tidiga) kommando. Hunden gjorde helt rätt hehe!

Förarens frånvaro, alltså ja. Han kan platsliggning när den ser ut så här. Vi ska försöka få till det som det också var på cupen dag två förra året, där förarna faktiskt inte stod dolda för hundarna utan inne i ett hästsläp med en fönsterruta. Öje nollade platsen på grund av att han plötsligt såg mig stå därinne och förvånat satte sig upp, det ska vi försöka replikera på något sätt. När vi gör vanliga platsliggningar för brukset där jag syns så ligger han också och laddar för inkallning, så han har helt klart en stor dragning mot mig när jag är synlig och det måste bort.

Apporteringen därnäst där föremålet var en mjuk, geléaktig liten gummipryl och där förstod jag redan innan att vi skulle få problem. Öje grep den som vanligt i förbifarten och sprang vidare, för han kan ju liksom inte göra en vanlig apportering som man brukar tänka sig där man avpassar farten till föremålet så att man är redo att vända efter att man har gripit. Ibland kan han drista sig till att sparka till apporterna i stället så att de lever sitt eget liv innan han kan ”jaga ikapp dem” och gripa dem. När jag kommenderade att han skulle komma in med föremålet den här gången så kände han förmodligen att det var nåt som inte var riktigt som vanligt och spottade ut den, och sen bestämde han sig för att den var ganska äcklig och bar tillbaka den med framtänderna. Till slut fick han ju till det i alla fall med en hel del hjälper, poängen på tävling hade blivit fetnoll men med ett så lurigt föremål så hade jag nog bara köpt det helt enkelt. Dock ska jag ta med mig att jag MÅSTE styra upp hans apporteringar nu en gång för alla, ut, gripa, in ska gälla oavsett gren (och föremål)!

Under förberedelsen för fjärrdirigering så upplevde jag att han inte alls var med på vad som komma skulle, och mycket riktigt blev det ju också ett DK på första skiftet från ligg till sitt. Han lägger sig gärna på skinkan när jag lägger ner honom vid sidan, även i krypet blir det något av ett problem. Jag upplever att han får svårare att sätta sig upp när han ligger så, och även komma iväg bra i krypet, så kanske ska jag lägga lite krut på att endast tolerera raka lägganden vid ”ligg” om jag orkar. Vid kommandot ”plats” för platsliggning/förarens frånvaro är det ju snarare positivt att han får det svårare att ändra positioner åt något håll.
Mycket bra vid denna fjärr var i alla fall att han inte flyttade framåt vid ställandet, tyvärr lägger han sig inte bakåt så i slutänden var han ändå framflyttad med frambenens längd vilket syns tydligt i och med att han låg kant i kant med linan från början. Nåväl känner jag för det…

Hopp över palissad är inga problem, denna gång låg höjden på 190 cm och jag kan tycka att han kanske blev hängande på kanten någon hundradels sekund längre än han brukar innan han tog sig över men det var också ett tag sedan vi hoppade så det låg väl inte direkt färskt i minnet hur mycket han skulle behöva ta i. Resultatet är klart godkänt, och jag är mycket glad över att han söker sig utåt efter hindret då han tidigare hade en tendens till att bli snävare och snävare mot mig uppe på rampen. Han hoppar fortfarande av rampen väldigt tidigt, men han hoppar i alla fall rakt fram och inte ner åt sidan.

Frontalangreppet är lite samma sak, det finns inte så mycket att säga. Han går i som han ska och släpper bra, och sen springer han till mig med väldigt fin förväntan vilket jag är väldigt glad för då vi har jobbat mycket på den biten. Lösningen heter leverpannkaka!

När jag tittar på förarförsvaret så ser det ju väldigt bra ut, Öje rycker till nån gång i början när Svante börjar gå från tunnan men kommer på sig själv. Det man inte riktigt ser är att jag får göra ett ”påminnelseljud” under första sträckan där vi bär plastbenen eftersom Öje glider iväg lite mot Svante, och att jag drar i några hårstrån i hans nacke efter att Svante har slagit på Staffan eftersom han även då var väldigt sugen på att ta sig ett litet bett. Som sagt, man coachar där man kan och utan att det syns eller hörs!
När slaget sedan väl ska komma så är ju Öje väldigt tidig iväg, Svante hinner faktiskt inte riktigt slå innan han startar. Nu ser han väl intentionen, han ”vet” att slaget kommer att komma. Men det ju just det vi har försökt att träna på, att han INTE får gå förrän han faktiskt hör slaget eftersom han många gånger under träning (tack och lov ännu inte på tävling) trott sig veta att det skulle komma ett slag och så har han gått i bett utan slag. Den träningen ska fortgå!
Sen är det ju som så… Att när bitandet är slut i förarförsvaret så är det fortfarande inte inkallning utan kommendering till bevakning. Jag gjorde likadant på träningstävlingen vi var med på i Södertälje, det har aldrig hänt förutom då och sen igår. Men det är ju ett jäkla skit att lägga sig till med sådana ovanor, så hädanefter blir det fasen böter på att kommendera hunden fel för fröken Brindeberg!
Åter igen, hunden gör i alla fall helt rätt.

Även fasttagandet funkade som det ska, släppandet blev något sent men fortfarande hade han en jättefin attityd och förväntan in till mig och det är verkligen guld värt!
Vi ska fortsätta på samma linje i inkallningarna och även fortsätta med träningen att det är fler som står på planen så att vi får en tävlingsliknande situation där han har många att välja på när jag ropar. Även att det finns mycket föremål ute på planen tror jag kan påverka detta under ett helt program då han är en hundtyp som tar in all information han får (den perfekta väktarhunden, han missar INGET!), och ju mer info desto mer att sortera mellan vilket kan ställa till det i vissa lägen.

Sammanfattningsvis så tycker jag att det ser bra ut, vi har en bra grund att stå på och jobba vidare med detaljer och som det ser ut nu, på träning, så har vi lyckats jobba bort många av hans minnesbilder från svenskskyddet. Dock tror jag att det är svårt att få bort det helt, vi märker till exempel i situationer där han och jag får stå passiva en längre stund under förarförsvaret och figgarna stannar upp en stund och sedan rör sig igen så bygger han gärna upp en förväntan och går i bett vilket kan hänga ihop med att flera moment i svenskskyddet (och faktiskt även frontal och fasttagande i MR) bygger på att man sitter helt still och sedan får man ”explodera”.
Lägg sedan till en hel drös med intryck som sagt, och kanske också lite tryckande värme som mondioringtävlingar verkar ha en förkärlek till att locka till sig så kan ju vad som helst hända haha. Men så är det ju alltid, man vet inte hur det kommer att funka på tävling förrän man står där och då handlar det som sagt om att försöka göra det bästa av situationen och coacha sin hund till att göra rätt med de medel man kan.
Hur som haver så är det alltid väldigt kul och nyttigt att tävla tycker jag, och oavsett resultat just den dagen så är det samma bästa kompis man har med sig hem som när man kom på morgonen. Det kommer alltid fler tävlingar!
För att känna sig lite mer säker själv och reda ut eventuella frågetecken innan det är dags för ”skarpt läge” så rekommenderar jag att man tar en del träningspass då och då och kör igenom hundarna tävlingsmässigt så man får ett hum om vart man står och hur det kommer funka när man väl står där på tävlingsdagen. Det är nog med nerver och betänkligheter när man är där, då ska man inte slösa energi på att dessutom fundera på hur momenten ser ut, när man ska gå eller stanna eller vad man egentligen får eller inte får göra utan det ska sitta i ryggmärgen så att man kan fokusera på att ha kul med sin hund!