web analytics

Category Archives: Vardag

Jag tänkte att jag skulle skriva några rader om beslutet att låta Dax somna in. Inte för att få sympatier eller för att visa upp hur “duktig” jag är och få ryggdunkningar, utan för att kanske hjälpa någon annan som är i samma eller en liknande sits.
Jag vill också påpeka att jag inte är veterinär eller djursjukvårdare, det jag skriver om är mina egna upplevelser och så som jag har uppfattat det jag har fått berättat för mig av de som har behandlat Dax genom åren. Jag skriver också utifrån egna värderingar och tankar, och dömer ingen som tänker annorlunda.
Skulle ni ha några frågor eller andra kommentarer går det att skriva en kommentar i samband med detta inlägg genom att klicka på länken under rubriken, skriva DM till mig på sociala medier eller maila. Mailadressen hittar ni under infon om mig på fliken “om oss”.Jag tar det från början. Dax skadade sig i april 2014, böjsenorna i minst två tår på höger bakben fick sig en törn på väg ut ur tjänstebilen. Trots massor av veterinärbesök på olika kliniker och hos olika specialister så tog det månader innan man kunde konstatera var skadan egentligen satt, och rätt behandling och rehabilitering kunde sättas in. Efter detta gick samma skada upp ett antal gånger, vilket medförde att Dax avlastade höger bakben mer eller mindre hela tiden och tappade också muskelmassa i höger bakben jämfört med vänster. Hur stor påverkan detta har haft för det som hände i september 2020 kan man förstås aldrig veta, men för mig som lekman känns det rimligt att anta att det benet blivit försvagat efter alla år av skadeperioder då mindre muskulatur förmodligen har gjort att senor, leder och ligament belastats mer. Det var flera som tyckte att  jag redan där och då skulle låta honom somna in eftersom skadan inte läkte ut ordentligt, men de veterinärer och den rehab/friskvårdspersonal som vi träffade tyckte absolut att det fanns anledning att fortsätta kämpa.
Det som till slut fick skadorna i tårna att sluta återkomma frekvent var att pensionera honom från tjänst, vilket gjorde att han äntligen fick den chans han behövde för att få läka ut ordentligt i lugn och ro. Efter ca 6 månader märktes en stor förbättring under längre tid, och återfallen slutade komma lika tätt.Under åren som gått hade det sedan smugit sig på lite andra åkommor; han blev från och till oren eller rent av halt på vänster framben, han var under en period benägen att få nackspärr, ryggen blev stelare och mer kutig. En gissning är att han hade en del spondylos i rygg och nacke, inte alls ovanligt bland äldre hundar och definitivt inte bland skyddshundar. Även artroser är ju vanligt förekommande på både människor och djur som börjar bli lite till åren. Han ville inte heller äta ben i samma utsträckning som förut, i alla fall inte de som bjöd på ordentligt tuggmotstånd. För ett år sedan opererade vi bort en knöl stor som en körsbärstomat från just det högra bakbenet.
Vi hade sedan ett par år tillbaka flytande Metacam utskrivet för att ge vid behov så att han skulle slippa ha ont under sina “skov” av hälta i frambenet, och han fick regelbundet laserbehandling för att hålla eventuella snedbelastningar och spänningar i schack.Under våren 2020, Dax fyllde då 11 år, bestämde vi i samråd med veterinär att han skulle få Metacam dagligen i stället eftersom han då skulle få en jämnare kurva på smärtlindringen. Här börjar det bli en balansgång om hur långt man ska låta saker gå tycker jag, om hunden är pigg och fräsch för övrigt men har ett par mindre problem som kan underlättas av enklare medicinering så ser jag inga problem med det. Ska man dra en parallell med humanvården så är det fler än en person som dagligen petar i sig någon form av smärtstillande och/eller antiinflammatorisk medicin i vårt avlånga land för att få en lite bättre levnadskvalité till vardags.
För mig styrs levnadskvalitén lite av vad hunden kan göra på egen hand. Kan den till exempel hoppa in i bilen, upp i soffan eller sängen på egen hand så är den ändå fullt funktionell även om den har sina jämna plågor. Det är fortfarande ett värdigt liv. Dax klarade med lätthet av detta, och ville gärna springa och busa med de andra två grabbarna trots att han inte fick eftersom skaderisken för en äldre hund är avsevärt högre.Under en helt vanlig promenad den 27e september var det plötsligt något som gick fel. Dax stod och kissade, satte ner benet för att börja gå, skrek till och ville sedan inte använda det mer. Svante, som var den som var ute och gick med Dax och Gaist, ringde mig och berättade vad som hade hänt och jag tyckte omedelbart att det lät som att korsbandet hade gått av. I vintras var jag på föreläsning på Strömsholm gällande den åldrande och gamla hunden, och pratade de just om att det på äldre hundar är ganska vanligt att korsbanden går av även på raser som inte är benägna för detta, och att det absolut inte behöver gå av i samband med tvära kast och lek utan det kan faktiskt ske mer eller mindre mitt i steget. Korsbandet stabiliserar knät och ser till att lårben (femur) och “vadben” (tibia) inte flyttar sig för långt i förhållande till varandra under belastning, dvs när man går på benet. Om korsbandet går av så hindras inte lårbenet från att glida antingen framåt och/eller i sidled över kanten på vadbenet, och detta gör väldigt ont (och skapar på sikt också pålagringar).Den 27e september var en söndag och tyvärr hade vår vanliga veterinärklinik AVC inte någon tid förrän på torsdagen den veckan vilket gjorde att jag valde att vända mig till en annan klinik för att få en snabbare tid. Så här i efterhand var det ett bitterljuvt misstag eftersom den veterinär vi kom till på tisdagen sade att korsbandet inte var av utan att Dax hade en sträckning och/eller smärta i höften. Hade vi tagit tiden på torsdagen så hade vi kommit direkt till ortopeden som kanske hade kunnat ställa rätt diagnos på en gång, det vill säga korsbandsruptur. Nu fick vi den diagnosen först 7,5 veckor senare via remiss till ortopeden på Strömsholm, vilket innebar att han gick omkring med ett korsband som var helt eller delvis av i 7,5 veckor. Även om det köpte oss mer tid tillsammans så känns det självklart inte ok, även om Dax till synes inte hade särdeles ont och också hade en fin utvecklingskurva där han gick bättre och bättre på benet för varje dag. Dock ville han inte stå på benet när han stod still, så vi förstod ju redan innan vi kom till Strömholm att något inte var som det skulle.När ortopeden hade konstaterat att det var korsbandet som var skadat fann jag mig plötsligt i den svåra sitsen som alla djurägare fasar. Jag hade redan bestämt mig för när Svante ringde och berättade vad som hade hänt att om det var korsbandet så skulle han få somna in eftersom jag inte ville utsätta honom, 11,5 år gammal, för en stor operation med lång efterföljande konvalescens i fullständig stillhet. Ortopeden sa då att rehaben var det minsta problemet, han var ju ingen valp som behöver sitta i bur för att hållas still utan att gå omkring i lugn och ro i hemmet utan att hoppa upp i möbler etc var helt ok. Däremot innebar hans höga ålder en större risk under operationen eftersom narkos inte är toppen för äldre hundar, och han hade behövt hållas i stillhet under längre tid än en yngre hund eftersom en gammal hund inte läker lika snabbt. Det man kunde vänta sig var minst 12 veckor i stillhet (endast kissa och bajsa “på tomten” i koppel, lugn och stilla inne), sedan en långsam och kontrollerad ökning av promenader. Detta hade inte varit några som helst problem för Dax, och jag började vackla i mitt beslut. Ortopeden berättade att det finns många olika metoder för att operera korsband på hund, men det är tre stycken som de framför allt använder i Sverige. En som inte fungerar på större hundar så den gick han inte alls in på. En som passar bäst för mindre hundar, men som kan fylla sitt syfte för en större och äldre hund som inte belastar benet så mycket. Då opererar man in en “fiskelina” i stället för korsband som kommer att hålla lårben och vadben på plats precis som innan. Men om linan belastas för mycket så kommer den att gå av, och då är man tillbaka på noll. Därav är den inte optimal för en större hund, då den per automatik också utsätts för större påfrestningar även vid normal belastning.
Den tredje metoden går (enkelt och lekmannamässigt beskrivet) ut på att man öppnar knäleden och kapar vadbenet till en annan vinkel så att benet blir rakare, vilket gör att när hunden belastar benet så kommer trycket över knät mer uppifrån än bakifrån och lårbenet har inte samma benägenhet att glida över kanten på vadbenet. De gör också en urgröpning i vadbenet så att det ska bli ännu mer stabilt för lårbenet. Det är med andra ord ett stort ingrepp, men det är också en av de vanligaste ortopediska operationerna man gör och så länge man sedan sköter rehaben efteråt så är prognoserna goda. Efter att ha vridit och vänt på alternativen med mig själv, med veterinären och med Svante så kom jag fram till följande:
Som alltid när det gäller vård av våra kära husdjur så måste man i första hand fråga sig vad syftet är med vården och för vem man gör det.
Syftet med att utföra operationer, både på människa och djur, är ALLTID att livskvalitén för den som blir opererad ska bli bättre. Om oddsen talar för att en kort tid av “lidande” som det innebär efter en operation (med smärta, inflammationer, eftervård, rehab osv osv) ger en lång tid utan obehag så kan det ju vara värt att genomföra. Problemet med äldre hundar är att man inte vet hur lång tid de har kvar, eller vad ett större ingrepp ger för andra effekter på deras kroppar. En vanlig “biverkning” när man opererar korsband är tex att korsbandet på det andra benet går av till följd av överbelastning när hunden inte använder det opererade benet. Plötsligt står man då där med en gammal hund och dubbla korsbandsrupturer. Är det värdigt?
Lägger man i Dax fall till alla de små slitagen på hans kropp som jag skrev om längre upp så blev det plötsligt väldigt oklart om hur han hade klarat en stor påfrestning i form av en operation, kroppen hade redan kämpat med att hålla rygg, nacke, tänder och vem vet vad mer i schack. Han fick dessutom hjälp på traven med det i form av smärtstillande, dagligen. Vi åkte till AVC för den sista vilan dagen efter vi varit hos ortopeden. Jag såg ingen anledning till att vänta när Dax redan hade gått under så lång tid med smärta, det är inte värdigt. Innan besöket tog vi en sista promenad tillsammans, vädret var plötsligt vackert efter veckor av grått novemberregn och jag lyckades fota de bilder som finns i det här inlägget. Dax fick leka med de andra utan omsvep, och som han lekte!
Väl på kliniken blev vi väl omhändertagna, vi hade med oss en lurvig filt som alla hundarna älskar och personalen hade förberett med dämpad belysning och lugn och ro. Dax var glad in i det sista, lade sig tryggt i mitt knä och somnade bekvämt med munnen öppen innan veterinären kom in för att ge den sista injektionen, han kände ingenting och drog sina sista andetag i stillhet i min famn. Vi fick tid att säga adjö, och han såg fridfull ut där han låg i den mysiga filten. Ingen mer smärta, lugn och ro. Mitt i allt det onda var det fint. För mig var, och är, det viktigt att hundarna inte lider och att man inte väntar för länge med att låta dem komma till ro. Många jag känner säger i efterhand att de väntade för länge med att ta beslutet, att hundarna blivit i för dåligt skick innan man tagit sitt ansvar och låtit dem somna. Jag vet att det finns de som inte håller med mig i detta, men där känner jag inte att jag har hamnat med någon av mina hundar. De har kunnat gå själva, hoppat in och ut ur bilen själva, inte förlorat kontrollen över sina kroppar i form av att hålla tätt etc. De har kunnat fortsätta vara hundar med allt vad det innebär fram till deras sista stund i livet, och det är ändå den finaste gåvan man kan ge sin bästa vän.
Känner man sig osäker så tycker jag att man ska läsa på ordentligt, ha en dialog med duktiga och kunniga yrkespersoner och alltid, alltid ställa sig frågan “för vem gör vi det här?”.
Svaret måste alltid bli “för hundens bästa!”, inte för att man själv inte orkar ta farväl.