web analytics

Igår var det dags, årets enda triathlon (sprint), mitt andra i livet och det första helt på egen hand. Ja tillsammans med 197 andra människor förvisso, men inte med någon jag känner!
Direkt när jag hängde upp cykeln började dock tjejerna som stod bredvid mig prata och fråga massor, så snabbt blev vi tre stycken som sedan hängde ihop ner till simningen. Skönt att ha några att prata med då jag kände en stark ovilja till att genomföra loppet när man väl stod där och tittade på de som börjat simma och visste att det snart var vår tur haha. Dessutom hade molnen tornat upp sig, och lagom till det var dags för vår startgrupp så började det droppa från himlen.

Jag hade en farhåga om att vattnet skulle kännas kallt, men det var faktiskt helt ok. Nu i efterhand har jag sett att dagen innan låg temperaturen på 20,2 grader, så jag skulle tippa på kanske 19,5-20 nånstans. Men kyla skulle visa sig vara det minsta problemet. Trots att det såg rätt så lugnt ut och inte blåste nämnvärt så var det ganska stökigt i vattnet med strömmar och vågor hit och dit, de kom från alla håll och jag kände redan efter kanske 100 meter (av 750 meter) att ”jag fixar inte det här!”. Jag försökte varva crawlningen med bröstsim, men det var nästan ännu värre!
Det var oerhört många som bröstsimmade, och när jag väl crawlade kom jag ikapp dem men inte förbi eftersom de låg på rad så jag kom ur tempo om och om igen. Vissa bröstsimmade ifrån mig, vad fan!?
Jag hade ingen ork, försökte navigera men såg knappt bojarna när jag samtidigt försökte simma, fick vågor i ansiktet och i munnen när jag skulle andas, försökte crawla igen och då kom stora vågor från Djurgårdsfärjan eller nån annan större båt så jag blev översköljd igen, jag lade mig på rygg och försökte sparka på med benen men det kändes inte som att jag kom någonstans. Gud det var hemskt, jag var SÅ oförberedd för denna simning!
Innan första bojen som man skulle passera hörde jag en kvinna som stånkade och stönade, och efter någon minut till såg jag att hon och ett par till hängde på en kanot för att vila. Jag övervägde en sekund att göra detsamma men bestämde mig ändå för att köra på, och efter vad som kändes som en evighet kom första vändningsbojen ner mot kortsidan av simmet och in mot Norr Mälarstrand.Jag plockade båda vändningsbojarna snävt i år i alla fall, på den första kände jag en hand som tog tag i min vad en kort stund och jag förstod att det var en kvinna som bröstsimmat bredvid mig en bit som låg strax efter. Jag hoppas ju på att hon inte tog tag i mig med flit utan trodde att det var bojen eller så, men jag blev själv förvånad över att jag inte alls tyckte det var läskigt. Vid den andra bojen hade jag navigerat lite snett och låg närmare mitten så jag höll på att missa rundningen på rätt sida, där kom jag oerhört tight kan man säga när jag släpade armen emot den på vägen runt haha.
På vägen tillbaka mot uppgången bestämde jag mig för att försöka crawla så mycket jag kunde för det var ändå det som gick snabbast och lättast, och startgruppen hade vid det laget splittrats en del så jag hade gott om plats. Faktum är att jag trodde att jag låg sist en stund eftersom det plötsligt var helt folktomt, det kändes ju lite sådär för moralen kan man säga men sen upptäckte jag att så inte var fallet. Sista sträckan kändes som att den ändå var lite lugnare och lättare med vågor etc så till slut kom jag i alla fall fram och kunde vingla vidare bort mot cykeln. USCH vilken traumatisk simning, total bakläxa för min del!
Tid simning 23:31 (22:48 år 2016).

I första växlingen tog jag tid på mig, fortfarande lite omskakad över den dåliga simningen och förvirrad över vad jag skulle ha på mig trots att det var framlagt. Klockan på armen kom jag ihåg att pilla på för att byta till läge ”växling” men fick inte till det så jag fick starta om hela triathlonläget och trycka bort simningen så gott jag kunde. En tjej bredvid var lika förvirrad hon och visste inte vart hon skulle springa med cykeln så jag erbjöd mig att ta sällskap med henne bort till linjen där man får hoppa på cykeln. Triathlonlinne, strumpor och cykelskor på, strumporna fastnade på blöta fötter och cykelskorna var knäppta (?!) så jag fick knäppa upp alla spännen innan jag fick på dem. Hjälmen på och så ner med cykeln. Då säger Emma Igelström av alla människor som står vid sidan ”är allt med nu, nummerlapp och så…?”. JÄKLAR, nummerlappen!!
Tackade för tipset och drog på mig racebältet, fick ändå vänta lite grann på den andra tjejen och sen joggade vi iväg med hojarna till påstigningen. Våra cyklar stod allra längst bort så vi fick springa en bra bit på Norr Mälarstrand, och efter en liten stund insåg jag att förra gången vi körde loppet gjorde jag cyklingen i löparskorna för hjälp vad jobbigt det var att springa i cykelskor!
Sparade på benen och gick i stället den sista biten, över linjen och sen upp på hojen. Efter att ha strulat med att klicka i pedalerna (men kom igen!!) och dessutom försökt få klockan att hoppa från växling till cykling så kom jag i alla fall iväg till slut med en oskäligt hög puls och snabb och kort andning. Jättestressad av att känna mig så fumlig med allt, även om det inte är på liv och död!
Tid T1 08:47 (05:26 år 2016).

Under första delen av cyklingen på väg bort mot Gjörwellsgatan hann jag lugna ner mig och konstaterade att kroppen kändes pigg ändå!
Förra gången jag körde blev jag helt chockad över att jag var helt slut i triceps efter simningen och att det var riktigt tungt att hänga på cykeln, men denna gång fanns det ingen sån känsla alls. Väl framme vid första svängen var jag glad igen, cykling är min starkaste gren och det var härligt att känna flyt i benen.
Uppför Västerbron gick det naturligtvis trögt, jag försökte utnyttja växlarna som Svante har sagt åt mig att jag måste göra (för att inte cykeln ska gå sönder igen haha), och var fullt upptagen med att tänka på det medan jag faktiskt cyklade om ett par stycken på vägen upp. På vägen ner mot Söder gick det undan, jag körde ikapp med en buss som låg till höger om mig hela vägen och höll jämn sida med den innan det var dags att svänga ner vänster på Söder Mälarstrand för min del. Lite läskigt var det med den skarpa svängen men jag bromsade ner avsevärt och körde lugnt genom kurvorna innan det var dags att trampa på nästan hela vägen bort till Slussen innan vi fick vända.
Körde om några stycken och blev omkörd av några fler haha, de som körde olympisk distans var redan igång när vi startade vår klass så då blir det att alla samsas på både cykel och löpning till slut.
Vägen tillbaka var en fröjd, jag körde om en tjej i Powerwomandräkt som jag kände igen från Instagram och jag vet att hon körde olympisk, hejade på henne med ”heja Powerwoman” och efter en liten stund körde hon om mig och höll sig framför så jag tror hon fick lite extra energi (eller jävlar anamma haha). Upp för Västerbron igen och så störtlopp på andra sidan för att komma tillbaka till Norr Mälarstrand för vändning. Där stod Svante och fotade, det var första gången jag såg honom under loppet men uppenbarligen hade han ju stått med även tidigare under banan eftersom det finns bilder även därifrån hahaha. Bästa supporten!
Varv två på cykeln var snarlikt det första och jag hade en pigg och glad känsla, hejade på en av tjejerna från simstarten som jag mötte över Västerbron och hojtade också till ett par tjejer till i PW-kläder. Jag såg till att fylla upp med lite extra energi från cykelflaskan under hela cyklingen, jag hade en med vatten och en med svag sportdryck från Umara eftersom jag var så jäkla utpumpad på löpningen förra gången så jag ville passa på att fylla på depåerna lite denna gång även om loppet är kort. Jag reflekterade också över att det där med regler som verkade vara väldigt viktiga innan loppet inte var riktigt lika viktiga att följa, det kördes om lite både här och där, vissa låg i bredd och pratade och somliga höll sig väldigt nära cykeln framför. Ändå åkte det en del MC-domare fram och tillbaka på banan, är man inte rädd för att bli diskad?!
Tid cykel 46:53 (46:23 år 2016).

Efter vad som kändes som rätt så kort tid var jag tillbaka på Norr Mälarstrand igen för andra växlingen, jag hoppade av cykeln och småsprang lite tillbaka till min hörna med saker. Lite svårt var det att hitta tillbaks, men så fick jag syn på min stora rosa plastback med alla prylarna så då var det bara att studsa dit och byta skor till löpningen. Den växlingen gick snabbare än den första naturligtvis, så snipp snapp var jag ute på löpbanan. På vägen ut ur området hörde jag ”heja Powerwoman” från kanten och såg ägaren/grundaren Anna och hennes kompis Desiree i ögonvrån innan jag försvann förbi stadshuset och ut på löparbanan på oförskämt pigga ben. Åter igen krånglade jag med klockan och beslutade mig för att stänga av den helt, det blev ändå bara en irritationsfaktor att inte ha fått till växlingarna och hela loppet i den jäkeln.
Tid T2 04:25 (03:28 2016).
Jag hade en tanke innan om att jag inte skulle lägga någon prestige i löpningen, förra gången vi körde var jag så utpumpad och slut så jag fick gå för att ens få luft men det kände jag denna gång att jag inte skulle behöva göra. Dock ville jag inte riskera att hamna där heller, så jag gick när jag kände för det och joggade på när jag kände för det, försökte ha en bra hållning för att få till bra löpning när jag ändå sprang. Drack en mugg energidryck och en mugg vatten på väg ut på löpningen och en till av varje ute på banan. Hejade vidare på de som såg ut att behöva det och fler PW-kompisar, blev omsprungen av en tjej när jag gick på första varvet som sa ”skitsnygg dräkt!” när hon passerade vilket jag blev jätteglad för. Hon hade dessutom ett väldigt bra tempo så jag hakade på henne ungefär tio meter bakom resten av det varvet men tyvärr var hon på sitt sista varv så hon försvann efter vändningen haha. Svante tyckte att jag såg trött och ledsen ut när jag kom in för vändningen men det kändes faktiskt helt ok!

Åter igen blev andra varvet ungefär som det första, jag sprang där det var tacksamt och gick där det var motigt. Tog både energidryck och vatten vid vätskestationen ute på banan. Vid ett par tillfällen till passerade tjejer och berömde dräkten, och en stund sprang jag tillsammans med en annan kvinna som hade håll och behövde någon som paceade ner henne i tempo. Hon låg ett varv efter mig, men så kom det ytterligare en tjej som också låg på första varvet som var väldigt sliten så jag tussade ihop de två och tuffade så småningom i mål som finisher på Stockholm Triathlon sprint 2018!
Tid löpning 33:44 (40:03 år 2016).

Årets bästa: känslan på löpningen, alltså cykeln var ”lätt”, kul och skön men löpningen har jag slitit med så mycket och även om jag ”fegade” och gick en hel del även denna gång förbättrade jag tiden på löpningen med drygt 6 minuter vilket gjorde att jag ändå kom i mål på bättre tid än första gången TROTS att jag lagt så mycket extra tid i år vid framför allt växlingarna!
Visst, jag förbättrade sluttiden med ynka 48 sekunder (1:57:18 mot 1:58:06 år 2016) MEN känslan av att haft en avslappnad löpning och att vara pigg, fräsch och glad efteråt och ändå komma in på bättre tid är GULD då den visar att slitet har gett resultat!
Årets värsta: ja men hallå, simningen. Så naivt av mig att tro att jag bara kunde segla igenom den på ett bananskal med så lite simning i kroppen som jag har i år. ETT PASS öppet vatten-simning i år, inte särdeles många förra året heller… Otroligt nonchalant mot arrangören också att inte ta det farligaste momentet på allvar och träna ordentligt, fy det skäms jag över faktiskt!
Ändå får jag ju lov att påpeka att tiden inte blev enormt mycket över första året, 43 sekunders skillnad bara så helt klart finns det mer i kroppen än jag kunde plocka fram där och då.
Att tänka på till nästa gång: förutom att träna alla grenarna man ska tävla i då…
– Träna både simning och navigering i stökigt öppet vatten.
– Att springa en sträcka direkt efter simning.
– Testa klockan innan tävling så jag är säker på hur den funkar. Klockan är inte viktig för mig per se, men om den håller på och strular blir den ett irritationsmoment.
– Lägga fram hjälm + nummerlapp på sadeln, hjälmen hade jag i år men lappen höll jag ju på att missa!
– Cykla i löparskorna på sprintdistans.
– Fortsätta med energi under cyklingen, det funkade bra.
– Njuta av stämningen och gemenskapen, de flesta är glada och trevliga och man hjälper varandra. Skön känsla!Jag kan varmt rekommendera Stockholm Triathlon för den som vill prova på, det är ett välarrangerat lopp med många som kör för första gången varje år. Nu var det lite ”mindre” än det var 2016, då var det också världscup samtidigt och då hade hela växlingsområdet mattor, man fick en fin goodiebag när man hämtade nummerlappen och sportflaskor efteråt, medaljen var jättestor och flådig osv. Men det är ju inte så konstigt när de också skjuter in en hel del pengar från sponsorer och internationella triathlonförbundet i samband med världscupen, nu är det Svenska triathlonförbundet som får bära kostnaden själv och då blir det naturligtvis också mindre ”lull-lull”. Men som sagt, ett riktigt kul lopp!