Haha jag kanske ska skriva oftare att jag inte ska träna så kanske jag får lite gjort i alla fall?! 
När vi var på träningen igår så skickade jag först ut Dax frukost på en del av appellplanen där gräset var lite högre och han fick leta upp den. Annars börjar ju den så kallade ”gräsmattan” mest bestå av lervälling vid den här tiden på året… 
När vi var klara med det så skulle de andra lägga plats med skott, och det tänkte jag är ju inte så farligt för tassen så det fick vi vara med på. Dax började med att sätta sig och vinda det första han gjorde när vi ställde upp på plats så jag påpekade att det inte är ok (även om det var Astrid han hade bredvid sig så är det ändå inte ok att han har ett intresse ”utåt” så att säga. Det kanske låter hårt, men jag har en nolltolerans på honom eftersom han är livlig och utåtriktad i sig själv och lätt tar för sig om han får lite lösare tyglar).
Sedan låg han med huvudet ner ett litet tag men lyfte upp det igen då hunden bredvid började strula lite, jag påminde honom och då la han ner det igen men efter ytterligare någon minut såg jag att han tyckte det var tråkigt och började nosa lite, och så åkte huvudet upp igen. Då gick jag fram till honom lite dominant och frågade vad han höll på med, sedan kommenderade jag ner huvudet igen med ”plats” och efter det låg han perfekt även under skotten där han brukar lyfta skallen och titta efter skytten. Perfekt, vilket duktig kille! 
Jag har funderat lite på hur det ska gå i brukset med platsliggning med skott, på uppkörningen ligger de i fem minuter och först under sista minuten skjuter de alla skotten men i brukset är det ju ett skott i minuten. Som sagt så har han gärna lyft huvudet när skotten kommer och då har det inte spelat nån roll på uppkörningen för då är vi ändå klara, men på tävling är det ju flera minuter kvar vilket innebär att han ligger med huvudet uppe låååångt innan det är färdigt. Det är som sagt inget jag vill ha, för har han klivit över den ”tröskeln” så är det lätt för honom att fortsätta tänja gränserna och ett, tu, tre så ligger han och rullar tex. (som det blev på vår första uppkörning ) eller reser sig upp. Men denna gång låg han perfekt, efter min korrigering dvs.
Appropå korrigering så är det himla fascinerande vad folk ser som korrigering, för mig kan en korrigering se ut i princip hur som helst om jag tänker till lite. Men jag skulle tro att de allra flesta, även jag, förutsätter till en början att en korrigering alltid är fysisk på något sätt. Om jag här ovan hade skrivit ”Då gick jag fram och korrigerade honom, sedan kommenderade jag ner huvudet igen med ”plats”…” så tror jag att de allra flesta hade sett framför sig att jag hade gått fram och korrigerat honom fysiskt på något sätt. Det är lätt att glömma bort att även sociala medel har effekt…
På vissa hundar är de också ett måste eftersom fysisk korrigering triggar en massa andra egenskaper som tex aggression eller försvar vilket enbart skapar konflikter i träningen. Även om man har en hund som inte går in i de känslorna när man korrigerar fysiskt så tycker jag att man bör vara restriktiv med att ta till det i första hand, om inte annat eftersom det blir ett inlärt beteende hos en själv vilket skapar problem om man sedan får en hund som inte accepterar sådana metoder. Se och lär av en som provat…
Tro nu inte att jag enbart korrigerar med röst och kropp. Jag använder fysiska korrigeringar om jag känner att det behövs, ibland mer och ibland mindre. Det jag tror man ska tänka på, oavsett HUR man korrigerar, är att poängen med en korrigering är att hunden ska ta åt sig av den för att den ska ha effekt. Om hunden inte tar åt sig är det ingen korrigering, själva ordet ”korrigering” betyder ju rättelse, dvs man rättar till ett felbeteende och det kommer inte att hända om hunden inte tar åt sig av korrigeringen. En vis kvinna sa till mig en gång något i stil med ”om hunden inte tagit åt sig efter två-tre korrigeringar så är metoden förbrukad, då är det ingen idé att fortsätta med den utan då måste man hitta en annan väg”. Detta tror jag stämmer mycket bra, om hunden inte tar åt sig på dessa gånger så har det ju ändå ingen effekt så varför fortsätta?
Då blir det ju bara meningslöst, som exempel kan man ju ta en vanlig syn; ett evigt ryckande i kopplet som är fullständigt meningslöst och bara ”härdar” hunden mot just koppelryck. 
Jag tror att två-tre tillfällen är mer än tillräckligt så länge man anpassar korrigeringen efter individen, är konsekvent, rättvis och kan erbjuda ett alternativ som är rätt i stället. Att bara påpeka vad som är fel är ju inte speciellt kontruktivt, men att säga ”det där är fel, GÖR SÅ HÄR i stället”, tex. i stället för att bara säga ”nej!” när hunden går mot något som lockar säger man ”nej, kom!”. Då har man inte bara brutit beteendet utan också gett hunden information om vad som är önskvärt och den har ett val att göra rätt eller fortsätta göra fel. Frihet under ansvar!
Hehe, ja de eviga sidospåren… Men det är en detalj som jag verkligen funderat på i hundträningen, hur olika vi ser på korrigeringar och deras betydelse!
Igår märkte jag i alla fall att Dax var väldigt pigg och sugen på att jobba, och eftersom han inte gjort något på så länge så blev det ändå lite lydnad där vi tränade lite bakdelskontroll och fritt följ och sedan lade jag ut ett spår på appellplanen med sju apporter för att få till lite markeringsträning. Nu märks det att jag lade krut på att köra in honom på pinnar inför tävlingen i oktober, han är ju inte speciellt intresserad av föremål överhuvudtaget i spåret så jag måste verkligen variera mig med både pinnar och andra föremål om jag vill att det ska vara funktionsdugligt för både tävling och tjänst. Denna gång markerade han bara pinnarna och inte ett enda annat föremål. Det gör mig dock ingenting, jag vet att när jag håller igång med spårandet och markeringarna så har han dem, de ligger bara inte där naturligt.
Jag tror vi båda tyckte det var roligt att köra lite igen, och på kvällen sov han sedan gott så då var alla nöjda! 
