web analytics

Jag gillar ju psykologi och funderar mycket på hur andra människor och jag själv fungerar, vad är det som får oss att göra det vi gör?
Hur mycket handlar om egen vilja och hur mycket handlar om andra människors förväntningar?
Hur mycket av det vi gör gör vi för oss själva och hur mycket gör vi för att andra ska se?
Många gånger ser man folk som ska tävla, oavsett inom vad, som börjar må dåligt veckor innan det är dags att prestera. De är nervösa, kan inte äta, sover inte ordentligt osv. Självklart lägger man press på sig själv, men jag undrar för hur många det är pressen, eller den upplevda pressen, utifrån som är den verkliga boven i dramat?

Om jag ska dra paralleller med det som ligger nära till hands så blir det såklart hunderiet. Jag vet inte hur många gånger jag har sett och hört folk som tränar och tränar och som konstant skanderar ”alla klasser under elit är bara transportsträckor, det är först där det räknas” och ”om jag inte har chans på SM-poäng så kan jag lika gärna bryta tävlingen”. Folk hetsar varandra till att prestera, varje träning ska vara perfekt in i minsta detalj och varje tävling måste sluta på MAX 20 poäng under full pott, annars är det gråt och tandagnisslan. För gud förbjude att man skulle råka vara avslappnad och ha KUL när man tränar och tävlar, herregud hur skulle det funka om folk plötsligt började njuta av sin hobby, om det sker på bekostnad av resultaten??

För det är ju faktiskt det det är, en hobby, ett intresse som man en gång har skaffat sig för att man tycker att det är mysigt att ha hund. Sen råkar man på ett eller annat sätt komma i kontakt med träning och tävling, och så sugs man in i en spiral som verkar skapad för att göra folk osäkra och trycka ner sig själva.
Man formas ju av de man har omkring sig, åter igen oavsett vad det är man pysslar med, och ju längre man sugs in i det ju svårare är det att stanna upp och känna efter ”men vill JAG det här, är detta den JAG är?”. Det är så himla lätt att dras med, man vill passa in i gänget, vill inte vara den som är ”sämst” genom att ha lägre ambitioner, vill prestera för att andra ska tycka att man är duktig. Men även om man presterar och andra säger att de tycker att man är duktig så finns fortfarande känslan kvar av att inte riktigt ha gjort det bra nog, för ”om vi bara hade fått en nia i stället för en åtta på apporteringen, då…”, ”om jag bara hade fått en lite bättre tid, då…”, ”om jag bara hade orkat lyfta lite mer, då…”
Ja, då vaddå?
Hade andra tyckt om en mer?
Hade man tyckt mer om sig själv?

Jag tror att folk ofta snöar in så mycket själva på hur de vill uppfattas av andra att de bygger upp en identitet kring det man gör, och gör man det då inte ordentligt så kommer ingen komma ihåg att man finns. Eller?
Ta den som tränar varje dag i veckan, gärna flera pass. Den personen blir ju ”han/hon som ALLTID är på klubben/på gymmet/ute och springer/i stallet” osv. Om man tar bort det där, vem är jag då?
Även om det är destruktiva beteenden man bygger på så är det fortfarande något man är ”bra” på och kan bygga sin identitet runt. Ta som exempel någon som röker två paket cigaretter om dagen, den personen blir ju känd som ”han/hon som röker så in i h-te mycket!” så det blir deras identitet. Ta bort ciggen, men gud, vem är jag då, hur ska folk komma ihåg mig??

Självklart är behöver inte alla som presterar mycket eller bra vara folk som behöver bekräftelse hela tiden, många är ju helt enkelt så inbitna så de skiter i om det är nån som ens vet om att de finns, de kommer köra på med det de vill i alla fall. Men jag tror det är en tunn linje mellan ”jag gör detta för att jag tycker om det” och ”jag gör detta för att andra tycker om att jag gör det” i många, många fall, och det tror jag är jäkligt destruktivt i det långa loppet.

Vad det gäller hundträning för min egen del så håller jag på för att det är kul, både träning och tävling har sin charm i mina ögon. Jag gillar att tävla, och jag ger mig ut och tävlar då och då. Det jag tycker är roligt med tävling är inte tävlandet mot andra, jag skiter rätt hårt i om jag står överst på prispallen eller inte. Syftet med att tävla för min del att stämma av om jag tränar rätt. Det är bara på tävling ”det gäller” så att säga, det är bara där man måste plocka bort alla belöningar, korrigeringar, dubbelkommandon och allt vad det kan vara och se om det man lagt så mycket tid och energi på verkligen sitter. Självklart vill jag att det ska gå så bra som möjligt, annars vore det ju konstigt!
Men definitionen av att ”gå bra” är för mig inte likställt med en placering eller ens ett uppflytt, den bästa lydnadstävlingen jag har gjort till exempel fick jag inte ens ett förstapris på. Men känslan som jag hade med min hund var fantastisk, värd tusen gånger mer än att få en säck med hundmat och en plakett, och förstås icke att förglömma andras gillande!

För att jag ska tycka att det är kul att tävla så vill jag inte vara nervös, men om jag vet att min hund och jag är säkra på det vi ska tävla i så blir jag inte nervös. Så med andra ord så väntar jag med att ge mig ut och tävla tills vi är klara. Jag har inte bråttom med att bli klar utan tränar det jag känner för och när jag känner för det, annars blir det ju inte roligt utan ett måste. Det får ta den tid det tar och om det tar ett halvår eller fem år (eller aldrig händer) är egentligen skit samma, för vi har ju roligt på vägen!
Jag tycker det är synd att det verkar vara så många som tappar bort nöjet bland allt jagande efter CERT, SM-poäng, eller för all del så många ”likes” på Facebook som möjligt… För vem är det man presterar?

2 Thoughts on “Prestation – för vem?

  1. Alexandra on 25 juli, 2012 at 07:08 said:

    För mig har dom andra klasserna vart transport sträckor till Elitklass nu mera tänker jag på om jag vill tävla Elit klass så tränar jag annorlunda på vissa moment tex feamförgående hunden behöver inte dra i kopplet när den går framför en utan sakta som till framåt sändandet….. Förr i tiden var SM ett stort mål men nu skiter jag i vilket men tyvärr är jag en människasom måste tävla för att jag tycker det ska vara lönt att lägga ner tid på att träna…… Men då kan man se det i annan vinkel! Jag tycker det är kul och tävla att ha något att träna mot 🙂

    • UllisWeb on 25 juli, 2012 at 16:08 said:

      Visst ska man ha ambitioner och mål, det jag undrar många gånger är vems ambitioner och mål folk försöker uppfylla. När det blir uppenbart att de gör saker för att ”man ska” eller för att andra ska tycka att de är duktiga, då börjar jag fundera på vad som hände på vägen.
      Jag behöver också ha mål att sträva mot för att ta mig tid att träna, annars blir det som nu när vi spårar var tredje månad och latar oss på sofflocket! 😉
      Men det är ju ganska trevligt det med! 🙂

Lämna ett svar till UllisWebAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Post Navigation

%d bloggare gillar detta: