web analytics

Jag fick i veckan höra något som gjorde mig jäkligt illa till mods och gäller den för de flesta välbekanta dressyrpolicyn. En person har som jag förstår det nyligen övertagit en malle att ha till väktartjänst och denna hund har vid ett tillfälle vid en SBK-klubb gjort försök att bita sin nye ägare. Personen i fråga har då hängt upp hunden i halsbandet, och därefter blivit anmäld till SBK för att bryta mot dressyrpolicyn. Detta har fått mig att börja fundera lite.

Jag upplever det som att de allra flesta försöker i mesta möjliga mån att träna med positiv förstärkning i sin träning, vi har idag större kunskap om att positiv förstärkning ger både snabbare och mer stabila resultat än andra metoder. Klickern slog igenom med buller och bång för ett antal år sedan, och andra former av hjälpmedel för att förmedla en känsla av gillande från husse eller matte till hundarna fullkomigt sprutar ut på markaden. För att inte framstå som totalt efterblivna i denna nya våg av träning med romantiskt skimmer över sig så tog också SBK fram en dressyrpolicy som påvisar att detta är en ansvarsfull organisation som tänker på hundarnas välmående framför allt. De skriver lite luddigt i början på sin infosida om policyn ”Med fokus på goda relationer mellan hund och hundägare har Svenska Brukshundklubben tagit fram en dressyrpolicy. Hunden ska behandlas väl och handhas utifrån sina individuella förutsättningar.”.

Denna policy har naturligvis utformats i generella drag och har ett ganska stort utrymme för tolkning, vilket gör att den ofta används som propaganda för de riktigt inbitna i positiv förstärkning där all träning går ut på (citat från SBK:s sida) ”Metoden Svenska Brukshundklubben använder idag kallas för positiv förstärkning och bygger på att belöna önskat beteende och nonchalera oönskat beteende.”. I mångas ögon är detta alltså den enda accepterade metod som du dresserar din hund på, oavsett om det gäller tävlingsmoment eller vardaglig träning. Denna attityd blir mer och mer utbredd på klubbarna i vårt avlånga land, och det är ju bra att alla vill väl och att alla hundar ska tränas på de roligaste och gladaste sätten. Och för alla som har problemfria, lyckliga, väl fungerande relationer med sina hundar (eller helt enkelt bara enkla, snälla hundar) så funkar ju detta ypperligt!

MEN (och nu kommer det några riktigt intressanta frågeställningar som jag skulle vilja att dessa förespråkare kunde reda ut för mig)… Alla de som har problem med sina hundar som man INTE får bort genom att titta åt andra hållet eller vifta med en köttbulle, vart ska de vända sig?
De som har hundar som ser rött så fort de ser en annan hund på stan?
De som inte får sin hund att sluta jaga cyklar, bilar, vilt?
De som inte vågar bjuda hem folk för hunden inte släpper in andra människor än familjen?

I Sverige idag har vi EN organisation som ska ha hand om kurser för hundar och framför allt hundägare i hur man hanterar och löser problem som kan uppstå, och det är SBK. Om alla dessa problemekipage inte är välkomna på deras utbildningar för att deras hundar inte är mottagliga för den enda metod som erbjuds, hur ska man då lösa problem?
Ett sätt är naturligtvis att det inte får finnas hundar som har dessa typer av problem. Så då kan vi nog ta bort de flesta av våra bruksraser helt och hållet med tanke på att många av de egenskaper som vi uppskattar i arbete också ställer till liknande problem för hundar som inte får stimulans, något som vi som förare måste erbjuda. Men hur ska vi kunna erbjuda detta om vi inte får lära oss genom att gå kurser?

Det är jäkligt lätt att stå och fördöma andras agerande när man själv inte varit med om hur det är att ha en riktig problemhund, och nu menar jag inte att hundarna drar i kopplet eller andra vardagsproblem som ofta kommer på tal på allmänlydnadskurserna. Har man en hund med jaktlust, kamplust, kanske lite försvar osv. och kanske en oetablerad relation till hunden så blir det lätt problem, och får man inte lösa dessa problem med hjälp av vad som ska vara kunskapskälla nummer ett (dvs SBK) så vänder man sig såklart någon annanstans. Problemlösning pratas det inte ens om i SBK:s kurser, de som inte kan uppföra sig blir hänvisade till att smyga runt i utkanten av appellplanen för att inte störa de andra.
Jag är inte ett dugg förvånad över att det ploppar upp nya egenföretagare som har hundkurser och ”problemhundslösning” till höger och vänster idag, de som behöver denna hjälp kan ju inte vända sig till SBK så kundunderlag finns ju med råge. Och villiga att betala dyra pengar är de också!

Nu är ju inte SBK helt bakom flötet och tror att allt går att lösa med positiv förstärkning (i alla fall inte om man läser på den specifika sidan om policyn), de skriver också bland annat ”När en hund startar upp ett oönskat beteende måste det brytas omedelbart. Metoden att bryta beteendet anpassas till vilken typ av hund det handlar om och vilken förare som arbetar med hunden.” och ”Påpekas bör att i nödsituation – till exempel om hund är på väg att angripa människa, hund eller annat djur – är man som hundägare skyldig att agera så att angreppet snarast upphör. Detta med den kraft som krävs för att handlingen ska avbrytas.”.
Men hur kommer det sig då att man blir anmäld för att bryta mot dressyrpolicyn när man gör just detta, som hundföraren jag nämnde i början?

Hur har det gått från att vara en tanke om att inte nyttja onödigt våld i dressyren till att folk inte vågar säga åt sina hundar offentligt i rädslan för att bli anmälda och få tävlingsförbud (så i stället blir hundarna odrägliga och de blir polisanmälda för att hunden inte kan uppföra sig i samhället i stället, ironiskt!)?
Hur har människor blivit så jäkla hjärntvättade på att ”låt glad och vifta med en köttbulle så kommer allt ordna sig”, på vilken planet låter det logiskt??
Och det som är mest skrämmande tycker jag nog är att SBK låter detta fortgå!

Nu tänker jag INTE namedroppa här, men det finns flera klubbar där det inte är tillåtet att träna skydd för ”det ser så våldsamt ut, folk kan ta illa upp”. På en del klubbar är det ok att träna skydd, men bara om du gör det på en plan där ingen ser.
Så i stället för att upplysa de som är okunniga om att skyddet är en sport där bitarbetet är en liten del av ett större sammanhang (och dessutom vad det gäller svenskskyddet en del av grunden till deras kära SBK!) så skuffar man undan skyddsekipagen som om det faktiskt är farligt och som om man skäms för dem!
Det finns minst en klubb i Sverige som har tagit det hela ytterligare ett steg längre, där får du inte ens säga ”nej” när du är på plan och tränar för det är ju inte positiv träning!?
HUR kan SBK centralt tycka att detta är ok??
Att enskilda klubbar skapar egna regler om vad man får och inte får utöva, eller då uppebarligen ens säga (??), trots att det är av dem godkända grenar och en del av SBK:s grundverksamhet??

Debatten om träningsmetoder kommer förmodligen fortgå så länge människan tränar hund, och vad jag vet så är vi nu inne på flera tusen år av domesticering så det lär vi inte sluta med än på ett tag… Jag gör det enkelt för mig och säger att den rätta metoden är den som funkar helt enkelt!
Jag har upptäckt att för mina hundar är det lättast att förstå vad som är rätt och vad som är fel genom att jag är konsekvent, tydlig och framför allt rättvis. Svart är svart och vitt är vitt, bra tjänar man på och dåligt förlorar man på. Dåligt är inte likställt med våld, utan kan vara utebliven belöning eller vad som passar för situationen. Dock är jag inte främmande för att handgripligen ta tag i mina hundar om situationen kräver, så länge jag som sagt är rättvis ser jag inget problem i detta. Proportionalitetsprincipen funkar bra även i hundträning, straffet ska vara likställt med brottet och ibland blir straffet helt enkelt att man gör om momentet!

Jag tycker INTE att man är rättvis mot hunden om man utsätter den för situationer som den inte klarar av att hantera och sedan tvingar den att försöka lösa dem på egen hand genom att ”ignorera felbeteenden”, detta är något som gör mig heligt förbannad om jag ska vara ärlig då jag VET hur dåligt en hund mår som inte vet hur de ska hantera sig själva och inte heller får någon styrning eller support från sin förare. LIKA ILLA OCH ORÄTTVIST SOM ATT OFÖRTJÄNT STRAFFA SIN HUND i mina ögon!!

Dressyrpolicyn i sig tycker jag är en bra tanke från SBK:s sida, de gör ett ställningstagande mot att folk är orättvisa med sina hundar och det tycker jag är bra. Det är sättet den används på av vissa människor och klubbar som jag sätter mig emot, och där tycker jag att SBK bör gå in och förtydliga att den ska anpassas efter individen. Allra helst skulle jag vilja att den slopas helt, och att djurskyddslagarna i Sverige med tillhörande straff i stället skärps så att folk anmäler de som kontinuerligt missköter och vanvårdar sina djur i stället för att stå och smyga i buskarna på sin lokala BK för att få till tävlingsförbud på sina klubbkamrater!
Men tills detta händer får jag nog se till att hålla mig lite i utkanten av planen jag också, för tänk om jag behöver säga ”nej” nån gång…

8 Thoughts on “Långt om dressyrpolicyn.

  1. Du är duktig på att formlera dig i dina texter. Jag är helt inne på din linje då jag har väldiga problem med att Bi ska gå lugnt i koppel och inte dra som en flå buse. OFTA får jag se dagispersonal stå och tycka så synd om min lilla mallinutta som behöver ta det lugnt men dom tycker då fan inte om om hon kommer fram till dagisbarnen….Vad är rätt och vad är fel? Jätte svårt! men ibland kan jag tycka det har gått lite väl i överdrift att inte få säga NEJ till sin hund…

    • UllisWeb on 27 oktober, 2012 at 11:18 said:

      Ja det ÄR svårt, och det blir inte lättare av att SBK formulerat policyn så luddigt så alla kan tolka den lite som det passar ens eget syfte. Men jag tycker det är tråkigt att vi mer och mer går mot en organisation där hundar med ”lite tryck i” om man nu får formulera sig så inte har någon plats. Ska man sluta avla fram sådana hundar så kan vi också säga tack och hej till tjänstehundar i samhället, vem vinner på det?

      • DET är jävligt tråkigt!! Vi behöver våra tjänstehundar till max!! vem fan ska skydda lilla Ullis om inte finaste dax är med? för det är ju en kille med gas i sig men så underbar i hemmet. Han vet vad som gäller…Skicka hit honom om han är till salu hihi

        • UllisWeb on 28 oktober, 2012 at 13:54 said:

          Tjänstehundar är ju en tillgång, både väktare, polis, tull och förvar. Tullen kanske klarar sin kvot med en ”mesigare” typ av hund, men fortfarande behöver även de hundar med arbetsmotor och som sagt, om motor och drivning finns men ingen styrning så kan det ju bära av åt vilket håll som helst!
          Hehe Dax är ju mannen i mitt liv, inte kan han flytta inte! 😀

  2. Instämmer till fullo – inte konstigt att SBK går back, både på grund av det du nämner och andra orsaker. Pratade med en väninna som är född i Sverige men har bott i Tyskland och England/Wales i större delen av sitt liv. Hon tappade HAKAN när hon hörde att man (på de flesta ställena) inte får LOV att träna skydd och att det finns så många privata ställen – i min mening därför att SBK inte räcker till. I England är klubbarna just klubbar; man träffas, tränar och har kul tillsammans i alla åldrar. Man tränar skydd, har läger. Alla kennlar, raser, åldrar, träningsmetoder … En helt annan öppenhet … Gosh! Hon ville INTE tillbaka till tråk-Jante-Sverige …

    • UllisWeb on 27 oktober, 2012 at 11:28 said:

      Jag vet inte om jag tycker att det är jätteutbrett att det inte är ok att träna skydd, på alla klubbar där jag varit (vad jag vet) så är det ok. Men att det finns SBK-klubbar som inte tillåter det tycker jag är märkligt, SBK är ju SBK och bör väl ha samma agenda över hela landet. Om kunskapen på vissa klubbar inte finns inom någon gren så kan man ju utbilda folk i stället för att stryka delar av verksamheten för ”det verkar farligt, folk kan bli rädda”. Jättekonstigt och tråkigt resonemang.

  3. Fasen vad bra skrivet!!!!

Lämna ett svar till ALEXAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Post Navigation

%d bloggare gillar detta: