Herregud, nu har detta inlägg tagit typ fyra dagar att skriva… Just nu är det ju mycket annat som tar tid, och det är ju så lätt att uppdatera från telefonen så det blir lätt att det blir fler korta inlägg i stället för dessa tunga mastodontinlägg om träningar. Men det har i alla fall blivit väldigt mycket träning under veckan, hela tre gånger har vi varit iväg!
I måndags var det jobbträning som hölls i en inomhushall i Täby och jag fokuserade vis av erfarenhet sedan tidigare på att hålla en lugn och låg profil, köra enkla övningar med snabba men fortfarande dämpade belöningar (som att ge honom bollen och han inte får ta den utan ”varsågod”, sedan låta honom hålla den medan jag klappar honom och berömer lugnt, inget kasta, kampa, dra upp etc.). Dax och inomhusträning har tidigare inneburit uppskruvad energinivå, svårt för honom att hålla ihop, konflikter mellan oss två och allmänt kaos. Men genom att lägga fokus på energiläget från första sekunden utanför bilen och inte låta honom skruva upp sig så gick träningen riktigt bra!
Jag körde igenom uppkörningslydnaden för instruktör och det fanns inte mycket att anmärka på, han var lite tittig åt sidorna på framförgåendet och körde sitt ”helikopterhopp” på hindret (springa fram till hindret och sen hoppa nästan från stillastående jämfota över och sätta sig jätte-jättenära på andra sidan haha), men för övrigt var han i jättefin form.
Det blev också en bevakning á la svenskskydd där han helt plötsligt hade ett obefintligt släppande på passiv figurant?!
Figgen fick kommendera ur honom och sen belönade han utbackningen med boll som vanligt. Jag vet inte riktigt varför det blev så, men veckans spekulationer har handlat om att hela situationen med inomhusträning och ny figge förmodligen skapade lite frustrationer och då blev det svårt för honom att släppa. Ett förslag på att använda vattenspruta på honom för att få till ett bra släppande kom, men det tänker jag inte använda om vi inte får riktiga problem med släppandet vilket jag absolut inte tycker att vi har, han har ju inte haft några som helst problem vare sig innan eller efter detta tillfälle.
Vi körde också en ny övning som eliminerade min inblandning i bevakningarna helt, tidigare har vi kört att han bevakar, tar ett bett, släpper på passivitet, backar ut, får bollen och kommer in med den till mig och sedan börjar vi om genom att jag placerar honom för ny bevakning. Denna gång fick han efter utbackningen bollen men sen uppmuntrade figgen till att komma dit och få beröm. Sen kommenderade figgen honom att släppa bollen, plockade upp den och kommenderade Dax att lägga sig i ny bevakning och så började de om. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag har ingen som helst aning om varför detta skulle vara bättre än att han kommer in till mig och jag placerar honom igen, kanske är det ett sätt att bibehålla figurantintresset till senare när man gör fler förflyttningar men jag är osäker. Jag tror ju att när man senare gör fler förflyttningar så kommer han ändå stanna kvar hos figgen eftersom det är därifrån belöningen kommer.
Jag tog också in Brimer för lite miljöträning och den lille spjuvern förvånade stort!
Till att börja med var han väldigt låg och påverkad, det var långa trappor upp till hallen där vi tränade och han tycker INTE om höjder så det hade han jobbigt med. Sen blev det så mycket intryck för honom på en gång med hundar som levde om, det kommenderades till höger och vänster och så vidare så man kan väl inte med den bästa viljan i världen säga att han varvade ner och slappnade av hehe. Men när vi gick ut på träningsytan och jag påkallade hans uppmärksamhet så bjöd han plötsligt själv på att komma in och sätta sig fot vilket är ett ENORMT steg för att vara honom!
Tidigare har han varit aktiv i ”träningen” så länge vi har lekt och jag har hållit igång aktiviteten, lekfullt fått honom att sitta eller ligga. Men så fort jag har blivit passiv och bara kommenderat honom så har han ”stängt av”, han har bara tittat på mig och inte rört en muskel. Att han inte gör som jag kommenderar är ju inte så konstigt när man är i början av träning, han måste ju först veta vad kommandon betyder för att kunna göra rätt. Men han har inte ens försökt göra nånting alls, i vanliga fall kan man kanske förvänta sig att hunden inte riktigt förstår men gör något den fått utdelning för tidigare (sätter eller lägger sig tex) men han har blivit helt handlingsförlamad och bara stått och stirrat på mig. Men nu var han själv väldigt aktiv och sökte uppgifter, kanon!
Det blev lite ingångar och lägganden, och även om han mellan övningarna var väldigt intresserad av allt runt omkring så var han fokuserad på mig när ”det gällde” så att säga så det kändes jättebra!
Brimer behöver ha lite tid på sig, men tar man det lugnt och ger honom den tiden, har is i magen och inte stressar framåt så kommer det bli bra till slut. Det största felet de flesta gör i mina ögon är att själva ha för bråttom att nå sina egna mål så man missar att även hunden måste hänga med på resan. Det handlar ju om att kunna se vad man har för hund (inte för att jag är sån himla expert på det heller ska tilläggas, det ska gudarna veta!) och avgöra om hunden är mottaglig för dressyr eller inte. Vissa hundar kan man träna 20 timmar i veckan från att de är valpar, andra klarar inte det utan har fullt upp med att lära sig hur livet funkar och då måste man som förare ta sitt ansvar och ge dem tiden att utvecklas i sin takt. Är det då så att man absolut måste stå på SM när hunden är två år (eller vara klar för tjänst, göra de mest avancerade jaktproven eller vad det än må vara) så då får man ju helt enkelt leta efter en annan hund som fixar den typen av träning i stället för att pressa den hund man har som behöver mer tid. Hundarnas välbefinnande går alltid först, och jag tycker man har ett ansvar som förare och ägare att se till att förutsättningarna är rättvisa!
Ja haha, hej sidospår… Men det är fan det värsta jag vet när folk är orättvisa mot sina hundar och jag mår själv otroligt dåligt när jag känner att jag varit det mot mina!!
Vi har också tränat med gruppen hela två gånger denna vecka, både tisdag och torsdag blev det. I tisdags blev det transporter och det gick sakta men säkert åt rätt håll vad det gäller Dax fokusering på både mig och figuranten. Bäst blev det andra passet då jag hade honom lös, men fortfarande blev det väldigt mycket påminnelser om att hålla position och han har väldigt svårt i högersvängarna att inte ta det som att det är ok att bita, både höger om och dubbelt höger. Ärmen kommer så nära, och han har ännu inte lärt sig att det är stora rörelser i ärmen som är ok att reagera på. Han har fattat så mycket som att det är ok att vara ”olydig” och starta på egen initiativ när figgen rör sig, men nu startar han ibland på väldigt små rörelser som till exempel en armpendling ibland. Det är kul att vara olydig tycker Dax haha!
Vi körde också en bevakning, och då hade han inga som helst problem att släppa på passivitet men spekulationerna gick om det kanske kunde ligga i att vi körde transporterna innan vilket jag inte gjorde på inomhusträningen. To be continued…
Brimer fick också lufta pälsen med lite lydnad, och precis som dagen innan var han själv väldigt aktiv och ville väldigt mycket vilket är JÄTTEKUL!! ♥
På torsdagens pass började jag med en bevakning just för att se om teorierna om transporterna skapade släppandet stämde, men Dax släppte som om han aldrig gjort annat. Jag misstänker att det är den berömda generaliseringen som kliver in i bilden, i känd miljö med känd figurant har han lärt sig att det ser ut på ett sätt. I okänd miljö med okänd figurant finns det ännu ingen generalisering, och då får man improvisera tycker Dax. Och naturligtvis väljer han då att sitta kvar i bett, han lever ju för att kampa!
Nu återstår att se hur långt denna generalisering sträcker sig, om han bara gör skillnad på ute och inne eller om det till och med är platsbundet eller figurantbundet vilket i så fall innebär en hel del merjobb eftersom vi får åka runt som dårar och försöka få så mycket nya platser och figgar vi bara kan för att han ska förstå att samma regler gäller oavsett var vi är. Vi måste ju kunna tävla på fler platser än bara Strängnäs, och med olika figgar!
Sedan nötte vi på med transporterna, och denna gång testade jag en ny approach. Jag hade ett dressyrspö bakom ryggen i min högra hand som jag vinklade ner och touchade hans rumpa med när han gled ur position i stället för att gå och tjata och tjata med röst och kropp (OBS OBS OBS detta handlar INTE om att slå hunden till lydnad utan en beröring som jag inte kan göra med min egen kropp eftersom det skulle innebära att jag måste vrida mig och då faller han helt ur position, blir frustrerad över att jag inte är nöjd och går in i försvar!!). Vår träning måste vara så konfliktfri som möjligt, Dax är en hund som har stor kamplust (!) och även en god portion försvar och att hela tiden tjata och vara en törne i sidan på honom fungerar inte eftersom det föder konflikt och frustration. Självklart måste han hållas under kontroll och jag får inte låta honom ”sköta sig själv” eftersom han dessutom är utåtriktad och observant på omgivningen, men att kliva in och försöka domdera runt med honom när han redan är inne i kamplusten föder bara konflikt oss emellan. Då är det bättre att han får en snabb dutt på rumpan med spöt, inget tjat eller konflikter utan bara en påminnelse om att han ska hålla position. Detta köpte han SÅ BRA, han låg i en jättehärlig sinnesstämning hela tiden och såg själv till att hålla position så jag behövde inte ens dutta på honom speciellt många gånger. SJUKT SJUKT NÖJD med den träningen, överlägset den bästa transportträningen vi haft hittills då både han och jag var otroligt tillfreds med situationen!! ♥
