web analytics

Jag tänkte berätta lite om hur det varit när jag har varit sjuk. Det är inte så många som vet om det, men jag har haft flera perioder i mitt liv då jag har mått väldigt, väldigt dåligt en längre tid och har fått kämpa för att ta mig ur sängen på morgonen. När det känts som att man rör sig genom en tjock, grå dimma och timmar och dagar flyter ihop. Jag vet att de flesta av er som läser vet vad jag pratar om. Depression eller liknande psykisk ohälsa är otroligt vanligt, WHO uppskattar att 180-300 miljoner människor i världen lider av depressioner. Ändå är det så få som pratar om det, och de flesta söker inte professionell hjälp. Att bli ledsen och låg ett tag när det händer tråkigheter är ju inget konstigt, det är ingen depression. Men när känslan håller i sig länge, när man känner att inget spelar någon roll, man bryr sig inte om någonting och vill bara försvinna eller rent av ta livet av sig, då har man en depression.

För mig har det börjat som för många andra med jobbiga stunder i livet. Jag har i princip inga minnen från de gånger när jag mått som sämst, jag var stundtals helt likgiltig för allt och ingenting har spelat någon roll. Jag har gjort det jag måste just för att jag måste, som att gå ut med hunden eller äta. För att jag har vetat att jag måste. Inte för att jag har känt att det behövs.
Jag tappade vid ett tillfälle enormt mycket i vikt, trots att jag åt som jag borde. För kroppen var så upptagen med att vara ledsen och må dåligt att den inte kunde ta till sig näringen. Från den tiden finns det inga bilder på mig vad jag vet, men jag är inte säker för jag minns inte riktigt vad jag gjorde när det var som sämst.

För mig har det aldrig varit så illa att jag varit självmordsbenägen, och är man inte självmordsbenägen så får man tyvärr inte mycket hjälp av samhället med psykisk ohälsa. Jag har självmant åkt in till psykakuten och bett om hjälp, men när de efter långa samtal där de försökt få mig att säga att jag ville ta livet av mig ändå inte fått det svaret de ville ha (?) så fick jag åka hem igen, med rådet att gå till vårdcentralen. På vårdcentralen finns det husläkare och en kurator, och läkarna ville absolut att jag skulle börja äta antidepressiv medicin samtidigt som jag skulle gå och prata med kuratorn. Jag ville inte ta några tabletter, jag var fortfarande i tillräckligt bra skick för att kunna se att jag kunde prova utan och en kollegas pappa hade precis begått självmord när han börjat äta mediciner eftersom de ofta gör att man mår sämre till en början innan det vänder och blir bättre. Men jag gick till kuratorn i alla fall. Hon satt i sin stol och lät mig prata, sade inte så mycket och kom inte med några råd eller tips, ingen feedback på det jag sa, ingenting. Det kändes fullständigt meningslöst. MEN jag hade bestämt mig för att jag ville må bra, och faktum är att efter bara några gånger så kändes det inte så tokigt längre att gå dit!

Den största hjälpen jag har haft för att vända de mörka tiderna har alltid varit mina vänner och mina hundar, vännerna som har fått sitta oändligt många timmar i telefon och lyssna när det ältats, gråtits, klagats och deppats. Hundarna som alltid fått mig att till slut faktiskt gå upp på morgonen, som tvingat mig till att tänka på något annat än avgrunden för ett litet, litet tag varje dag. Och sakta men säkert har de mörka stunderna blivit ljusa igen. Och jag har lärt mig något om mig själv, för att jag har vågat lyssna och fundera på vad det är som händer inom mig, varför blir det som det blir?

Anledningen till varför jag skriver om det här nu är inte för att få någon form av medömkan eller att folk ska tycka att jag är stark som tagit mig ur det eller något sådant. Jag har funderat väldigt länge på om jag ska skriva något om det alls ska ni veta, eftersom jag lämnar ut mig själv till vargarna och kanske efter detta kommer uppfattas som helt labil och kan få ett sammanbrott när som helst. Risken för återfall hos de som varit deprimerade är ganska stor, runt 50% blir det igen så ja, kanske kommer jag också hamna där flera gånger. Men för mig har det alltid varit stora livskriser som har triggat igång depression, så ingen behöver ”gå på äggskal” runt mig för det har varit betydligt värre saker än vad som inträffar i det vardagliga livet med allt vad det innebär.
Anledningen till varför jag kände att jag ändå vill berätta om det är för att jag vet att de flesta inte söker hjälp, man sitter hemma och känner sig som den mest ensamma människan i världen men vägrar att söka professionell hjälp. Jag har hört tusen ursäkter, allt ifrån ”det är för dyrt” till ”jag kan inte prata med en främling om mina innersta tankar” till ”terapi är overksamt påhitt”.

Och ja, att gå till en terapeut är inte billigt, och ja, det är lite konstigt i början. Men detta är människor som vet vad det handlar om för de träffar människor som känner precis likadant hela dagarna, de har utbildning och framför allt erfarenheter av andra som befinner sig i precis samma situation. Man behöver ju inte börja med att berätta om de mest privata känslorna, precis som med andra relationer behöver man ju först bygga upp ett förtroende innan man kan dela med sig. Men bara att lätta på locket lite grann och känna att det är någon som lyssnar utan att lägga värderingar i det hela gör så enormt mycket.
De flesta ser det nog som att de som söker psykisk vård är svaga, de typiska svenska ordspråken ”ensam är stark”, ”själv är bäste dräng” osv. talar ju sitt tydliga språk om hur vi ”ska” tänka. Jag ser det som att den starke är den som vågar erkänna att han eller hon behöver hjälp, som vågar utforska sitt inre och hitta både styrkor och svagheter hos sig själv snarare än att fälla ner tjurnacken, köra på i gamla banor och sopa allt under mattan. Att inte våga se vart det kan leda, det är svagt. Att våga chansa är starkt, och man växer som person när man får insikt om sig själv!

Mitt råd till alla som känner att de skulle behöva lite vägledning och feedback i livet, förändra sig själv eller få hjälp ur en depression är att gå till en duktig samtalsterapeut, våga vara stark nog att erkänna för sig själv att man behöver hjälp eller att man skulle dra nytta av att lära känna sig själv lite bättre. Jag tror att alla skulle behöva lite samtalsterapi, deprimerad eller inte, för att komma framåt och utvecklas som människor!
Och behöver man äta tabletter ett tag för att komma på fötter igen så ska man absolut inte vara rädd för att prova, men se till att ha en tät kontakt med antingen vården, familj, vänner eller vem som helst så att någon vet om vad som försiggår och kan finnas där under den värsta tiden. Depression skapar obalans i signalsubstanserna i hjärnan, och medicinerna hjälper till att få dem tillrätta igen så de fyller en funktion. Det är många, många människor som äter antidepressiva idag, och långt ifrån alla går och tar livet av sig så var inte rädd för att få hjälp!

6 Thoughts on “Om att vara sjuk.

  1. Själv går jag oxå ner i deppisar,,inne i en just nu. Aldrig riktigt allvarlig eller hur man nu ska säga det….Löpningen har vart min räddning många gånger..Känner mig fri då…Som du skriver det viktigaste är att kunna erkänna det för sig själv och för andra. Lättast att få hjälp då och att hjälpa sig själv

    • UllisWeb on 29 januari, 2013 at 21:43 said:

      Visst är det så!
      Att ofta hamna i ”lättare” depressioner är inte heller bra, det brukar betyda att det ligger något i bakgrunden och nöter konstant. Om jag vore du skulle jag försöka utforska vad det är så du kan komma vidare och slippa dipparna! 🙂

  2. Vet vad du menar…
    Det är viktigt att våga lyssna till sig själv, och att ta/söka den hjälp man behöver.

    • UllisWeb on 30 januari, 2013 at 09:44 said:

      Precis, jag tror många står i vägen för sitt eget välmående på grund av skam eller stolthet i stället för att inse att det är inget konstigt eller fult med att vilja få hjälp och må bra! 🙁

  3. Modigt och starkt, Ullis…
    Lider typ av samma sak då och då.
    Men jag har valt att prata med en kompis som är lite äldte och MYCKET klokare än vad jag är när det kör ihop sig…..tror att bara man delar det med någon och inte stänger det inne så gör bara det det hela LITE lättare. Jag har även använt antideptessiva mediciner för ett antal år sen och det funkade bra.

    Ha det fortsatt mysigt och snöigt!

    • UllisWeb on 30 januari, 2013 at 22:19 said:

      Ja det är ju tyvärr så himla, himla vanligt, men ändå sopar man det under mattan och låtsas som att allt är bra. Jag kan inte förstå varför det fortfarande är så pinsamt att säga ”jag mår inte bra och jag behöver hjälp!”?!
      Usch jäkla svenne-banan jantelagar eller vad man nu ska kalla det där folk inpräntas att hålla tyst om sina problem och att ”ensam är stark”, ”en bra karl (kvinna) reder sig själv” och så vidare. Det är inte tufft att lägga locket på, bara dumt!!
      Härligt att du hittat en ventil för dina jobbiga stunder, och fint att se att du vågat och orkat försöka hjälpa dig själv och testat på mediciner och det funkat bra! 😀
      Hoppas du också har det bra och att op gick bra!!

Lämna ett svar till AnneAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Post Navigation

%d bloggare gillar detta: