Träningsdag i söndags!

I söndags vaknade vi upp på klubben efter alldeles för få timmars sömn till en strålande vacker träningsdag!
Först tog vi lite frukost och samkväm med alla som skulle vara med för att prata ihop oss lite om upplägget och sen bar det ut i skogen intill klubben för att köra sök. För vår del var det väldigt länge sedan nu, och jag kom väl ihåg hur sommaren och höstens övningar såg ut med små, små framsteg när vi kunde köra några veckor i sträck och sen genast få börja om på noll så fort vi gjort ett uppehåll på någon vecka. Så förväntningarna på hur det skulle gå var väl inte skyhöga om jag säger så. Men där fick jag smisk på fingrarna minsann, för Dax visade sig ha minne som en elefant och gick hur fint som helst!
Jag började med de övningar som han svarade bäst på under hösten, nämligen de vi avslutade säsongen med där jag har honom kopplad inne vid stigen och så spanar vi utåt tillsammans, vindar lite (japp, också tillsammans haha) och så viskar jag ”var är han, är det nån där?” osv. Sen smyger vi utåt i rutan fortfarande kopplat och fortsätter vinda, och när jag ser och känner att han verkligen har fått figgen i näsan så går vi tillbaka till stigen igen och så skickar jag ut honom med ”sök”. Detta måste alltså göras i motvind och kan bara köras på ena sidan av en ruta, om man inte har motvind framifrån rutan då.

Dax efter en stöt.

Figgen (denna gång Rickard som synes) hotar på!

Bevakning i korg.

Bevakning.

Redan när vi ställde upp för första skicket visade han klart och tydligt att han hade koll på att han skulle nyttja vinden, när vi stod och väntade på vår tur såg han kanske lite av vad som försiggick och fick minnesbilder från i höstas. Promenaden ut i koppel kändes onödig men jag tänkte att jag ville börja långt ner i ”trappan” för säkerhets skull ändå. Det fanns ingen som helst tvekan om att springa ut och hitta figge, och när han kom fram hade han tydligen skällt omedelbart också vilket har varit hans andra akilleshäl.
På andra skicket gick jag en kortare promenad ut i kopplet med honom och på tredje blev det ingen alls, och trots att jag såg att han då började bli lite trött (dåligt fysad + väldigt kuperad terräng + kramsnö gör att det blir tungt!) så tog han inte till spårandet fast än jag såg att det bara någon meter ut i rutan fanns människospår som bjöd in till att sänka nosen. Även markeringarna hade suttit där de skulle, redan innan han kom ända fram började han skälla och det är så jag vill ha det. Suuupernöjd med hans sökarbete!!

Efter lite lunch bestående av Yvonnes smarriga fisk- och skaldjurssoppa (premiär för mig någonsin att äta musslor, det smakade… Skaldjur haha) och mumsig efterrätt samt genomgång av söket blev det dags för skyddsarbete. Första passet blev det fasttagande där vi först körde den ”vanliga” övningen där figgen springer bortåt, går tillbaka och sen springer bortåt igen och sen höjde vi honom ytterligare ett snäpp genom att figgen knäppte till honom på korgen innan han började springa bortåt. Efter det drog vi ner på retningen av hot mer och mer genom att figgen sprang ut och endast gjorde en ”halvhalt” och tittade över axeln innan han sprang vidare. Det finns inte så mycket att säga om det där tycker jag, Dax svarar ju på retningar och även när de inte finns så stöter han ändå. Rakt på, alltid på vänster njure. När vi gjorde övningen där figgen endast tittade över axeln skulle han titta över höger axel sa Anders som coachar oss och jag misstänker att det var för att se om han då skulle söka sig mer inåt ryggen men nej, Dax kör på sin vänstra sida. Jag är jättenöjd med det!
Sedan körde vi bevakningar med fokus på utbackningar och anslutningar av mig och backandet kommer mer och mer. När jag ansluter blir det lite ”konkurrens om bytet” och han blev första gången lite orolig i positionen men när jag nästa gång stöttade honom med rösten och berömde låg han still. En ren träningssak!

Rickard och Fenris, inför fasttagande.

Yvonne och Morris, fritt följ med störning.

Pass två bestämde jag mig för att göra ett helt lägreskydd för att själv få känna på hur det känns och få koll på vad som kommer hända och hur det kommer att se ut. De andra sa att ”du behöver inte tänka själv, du kommer få tydliga instruktioner om vad du ska göra” osv, men jag vill vara trygg i tävlingssituationen så jag kan fokusera på framförandet av hunden och inte dessutom behöva lyssna på en massa instruktioner. Om jag vet att ”när detta moment är slut så brukar de göra si eller så” så kan jag gå in i vår lilla bubbla helt och hållet. Självklart kommer det bli nervöst och förvirrat ändå första gångerna, det är en ny tävlingsform för mig och ingen kan något innan man har lärt sig. Men då tänker jag att det är ju bättre att lära sig innan än under tävling hehe.
Lägreskyddet är inte så avancerat, det är en transport med överfall i korg, ett fasttagande (i korg med tillhörande bevakning och avhämtning) och sen bevakning (i ärm med två förflyttningar och avhämtning). Men för oss just denna dag blev det plötsligt otroligt krångligt tyckte Dax!
Till att börja med började han gå när figuranten gick så vi fick starta om (vilket gav protester hos mina ”domare” som tyckte att om man skulle göra en ”utbildningskontroll” som de kallade det så skulle det vara helt tävlingsmässigt. Jag hade tänkt mig att göra det tävlingsmässigt men med chansen att rätta felen just för att det var träning. Nåja…), sen under transporten var han väldigt gasad och gick ur position så jag fick rätta honom där till slut. Själva överfallet var bra och han kom jättefint tillbaka till min sida så det är jag mycket nöjd med. Men mer transporter behövs!

Lena och Atte, efter skyddet.

Rune och Fix, transport (och vår hängivne och duktiga figurant Björn!)

Rune och Lenas Kex, nyligen 12 år fyllda, redo för ett skyddspass… Näää, hon hade Dax korg på sig i typ en minut, under vilken hon försökte få av den säkert 10 gånger haha!

Fasttagandet gjorde han jättefint men backade inte ut speciellt mycket efteråt utan stod nära figgen och skällde och när jag närmade mig började han röra sig bort från mig i halvcirkel så där hjälpte vi honom att göra rätt genom att gå bort och ansluta igen och stötta med rösten (om jag minns rätt nu hehe). Även på bevakningarna hade han dåliga utbackningar (?? Vi har ju tränat på detta och det har gått framåt, så sent som en timme tidigare typ??), men låg kvar fint när jag anslöt och för säkerhets skull stöttade jag och berömde med rösten när jag började närma mig. Så summa summarum är att träna utbackningar som FAN, hitta trygghet i anslutningarna och nöta transporter, men enligt våra domarkamrater så är det i alla fall dugligt för uppflytt redan i dagsläget. Jag är i vanlig ordning inte nöjd med det haha, jag tyckte det kändes och såg förjävligt ut rent ut sagt haha. Även om han gör det han ska så är det inte genomarbetat, vilket som sagt är lite märkligt då han gör det genomarbetat i vanliga fall. Jag har tre teorier som känns rimliga; antingen märker han att jag försökter dra ner på hjälperna som det är på tävling och utnyttjar situationen. Eller så har vi gasat på så mycket på sista tiden att han glömt av att man måste tänka lite också. Eller så var han trött av att ha kört ett pass sök och ett pass skydd innan och det slog lite slint i skallen. Nu har vi ju tränat bara skyddet en gång i veckan eller mindre under hela vintern och uthållighet behöver ju också tränas.

Glittra, bettförbättrandeövning (matte Åsa lyckades jag inte få med på bild tillsammans med sin svarta fara!).

Birgitta och Emma, rondering (IPO).

En fundering jag dessutom fick var att jag alltid kör väldigt mycket lydnad mot, från och runt figgen när vi tränar, både innan vi sätter igång och mellan övningarna. Detta är något som jag inte kan göra på tävling, och också något jag hoppade över när vi nu gjorde denna ”utbildningskontroll” eftersom då är det ”komma direkt från parkeringen in på plan och börja”. Det kan mycket väl vara så att Dax har gjort lite moment av det hela, att det är så det ska se ut och när det avviker från den mallen så går han upp i varv. Det vore inte första gången han får ett stresspåslag av nya situationer om man säger så, när vi började köra svenskskyddet så skällde han och pep ganska mycket men nu när han är trygg i vad som ska hända och vad han ska göra är han knäpptyst. Även i lydnaden om han inte riktigt förstår eller om det blir missförstånd mellan oss gasar han upp, så helt klart är det något att tänka på. Jag måste börja lägga vår lydnad utanför skyddsplanen och bara gå in och köra övningarna, som man gör på tävling. Ställa större krav på lydnaden inne på plan så jag slipper göra en massa ”kontrollövningar” under tiden, utan att för den sakens skull gå in i konflikt eftersom även det skapar stress. Noggrannhet och konsekvens, som i all träning med andra ord. Men nu pratar vi ju om detaljer, det är ingen katastrof i nuläget heller även om jag inte tycker att det är riktigt dugligt att tävla med idag. Men jag har ju nästan fem veckor på mig, så det är lugnt hehe. Och om inte annat så finns det ju fler tävlingar att anmäla till!
En kanonrolig dag i alla fall, bra träning som vanligt och kul att köra lite sök igen också!

Det är inte så lätt att vara figge och höra vad folk säger alla gånger haha!

Bilderna på mig och Dax är fotade av Birgitta Hoflin med min kamera och redigerade av mig.