web analytics

Monthly Archives: april 2014

You are browsing the site archives by month.

Idag är det något av en bemärkningsdag för mig, det är exakt tio år sedan jag hämtade hem min första egna hund och jag tänkte jag skulle bjuda på min ”hundhistoria” i korthet!
Den första hunden, Diesel, var en rottweiler som jag utan att tveka kan säga var en farlig hund, han hade stora aggressioner och inte nerverna med sig, alla känslor väldigt lättillgängliga. Han kunde svänga från tokglad till rasande och bita inom loppet av en sekund, och där emellan hade han inga som helst varningssignaler utan det bara small!
Han hade dessutom dubbla D på höfterna med pålagringar, och även om han inte en enda gång visade att han hade ont så kan det ju absolut ha bidragit till hans skiftande humör.

Trots att han var rätt så opålitlig startade jag honom inte mindre än tre gånger i lydnadsklass 1 med blygsamma, för att inte säga rent dåliga, resultat. 99, 89 och 75 poäng fick vi ihop haha. Såhär i efterhand förstår jag inte hur jag vågade utsätta framförallt andra människor för den risken att titta den hunden i munnen som man gör i lydnadsettan, men då var man ju ”ung och oförstörd” och kunde inte riktigt se saker som man kanske gör idag.
Diesel fick sluta sina dagar efter att ha bitit ett barn illa i ansiktet vid 1,5 års ålder, och även om jag kan känna att det är hemskt att det avlas fram sådana individer så är jag ändå glad att jag haft en sådan hund eftersom jag lärde mig OTROLIGT mycket om problembeteenden och den typen av hundar, och också träffade en av mina äldsta vänner Nadine på grund av denna hund (som jag också firar 10-årsjubileum med i år, fast i oktober om man ska vara petig).
Hund nummer två blev också en rottweilerhane, Sensei (bilden ovan). Detta var en helt annan typ av hund, trevlig och samarbetsvillig när jag väl lärde mig att styra honom på ett bra sätt. Förhoppningen när jag flyttade tillbaka till Stockholm från Gävle och började jobba som väktare var att han skulle gå att ha i tjänst, men de planerna grusades av att han hade sesamoidbensfrakturer på alla fyra tassar sedan tidig ålder och därför fick jag så småningom ta bort honom eftersom de ledde till mer och mer hälta och jag ansåg att ett liv i koppel och på smärtstillande inte är ett värdigt liv.
Sensei startade jag också några gånger på tävling, ett appellspår med godkänt resultat, två lydnadsklass 1 med andrapris och ett appellsök där vi blev ej godkända på grund av att han blindmarkerade. Ändå var han mer sökhund än spårhund så jag kan ju gissa på att mattes nerver måhända påverkade resultatet något hehe.
Dagen jag tog bort Sensei var den värsta dagen i mitt liv och jag trodde aldrig jag skulle känna lika djupt för någon hund igen. Sensei hade varit med mig genom svåra tider när jag mådde som absolut sämst under hela mitt liv och det var han och jag mot världen…

Ett tag hade jag parallellt med Sensei en rottweilertik som kallades för Hoshi, det var en fodertik från sportlinjer som verkade väldigt lovande. När Sensei gick bort tänkte jag självklart att hon kanske kunde gå i tjänst i stället, men ganska snabbt märkte jag att det var en hund jag inte kunde kommunicera med och inte kunde föra framåt. Tjänstebitarna låg inte riktigt för henne och även om jag kände det som att hon var en trevlig och bra sporthund så var det ändå något mellan oss som helt enkelt inte ”klickade” så när hon var 1,5 år så lämnade jag tillbaka henne. Spontant kan jag väl tycka att det var dumt att jag ändå väntade så länge, men samtidigt så kan man inte ångra något man har gjort i det förflutna, mina beslut då har lett mig till vart jag är idag.

Efter Hoshi tog jag en timeout i några månader där jag funderade på om jag ville ha någon ny hund, vad jag i så fall ville ha i den och ha den till, vilken ras jag skulle satsa på och hur jag skulle komma fram till kennel och så vidare. Till en början tänkte jag mig en bra bruksschäfer eftersom jag ville ha en hund att jobba med i tjänst, men ganska snabbt kände jag att rasen är för sjuk och för stor för att man ska kunna sätta sig in i den på ett bra sätt och inte riskera att behöva avliva en till hund i förtid på grund av problem. Då finns det ju nästan bara en ras till att välja på, och då hade det också figurerat mallar omkring mig ett tag på olika sätt och jag tyckte det verkade vara ett vettigt alternativ vilket jag klappar mig själv på axeln för idag haha. Jag kontaktade Leif på Lei-Anns kennel för att få reda på lite om hur han såg på rasen, enligt ”alla” så var han den som hade längst erfarenhet och plockade mer eller mindre in bruksmallen till Sverige så det kändes logiskt att gå direkt på källan när det gällde att samla mer info.

Jag vet att jag frågade om jag skulle våga skaffa malle när jag inte hade så stor erfarenhet sedan innan, hur viktigt det var för mig med en hund som funkar i vardagen och en massa andra saker, och jag fick ett mycket trevligt svar tillbaka där det bland annat stod att jag absolut skulle våga skaffa malle, men vara noggrann med var den kom ifrån. Ett bra svar som gjorde mig mer intresserad av rasen och jag tänkte leta vidare i min takt, att lilla jag (med mina skitdåliga resultat och problem med hundar) skulle få köpa en valp från denna välrenommerade kennel var verkligen inte ett alternativ jag ens övervägde, utan jag ville helt enkelt bara få bra information. Men efter någon månad kom ett mail till där det stod ”nu är våra valpar födda, hör av dig om du är intresserad” och resultatet blev ju min älskade, älskade Dax och sedermera också fina Brimer!
Resultatmässigt har jag ju också ryckt upp mig får jag lov att säga, högre spår och elitskydd känns som framsteg mot tidigare prestationer faktiskt hahaha!
Så ser min hundhistoria ut i korta drag, många tårar och tuffa beslut har det blivit på vägen men också många glada stunder och fina vänner!
Det jag mest kan reflektera över är att visst är det kul att träna hundar som är föriga, lättsamma och oproblematiska, men det är de besvärliga hundarna man lär sig av och jag har haft en del huvudbry av olika sort genom åren så man kan ju hoppas att något har fastnat i alla fall!