I helgen var vi iväg till Halland för att delta i ett seminarium för en Belgisk ringfigurant, Hans Verbruggen. Även om belgisk ring inte har exakt samma regler och upplägg som mondioring så kände vi ändå att det skulle vara enormt intressant att se och höra på hans filosofi, dels för att ”vidga vyerna” och få inblick i ett annat tänk än de man normalt tränar med, dels ville Svante höra lite om hans tänk kring att bygga bra bett då det är en viktig del i belgisk ring, och dels för att han är en skicklig figurant som kan ta emot och jobba med Öje vilket jag inte är bortskämd med. Han går på hårt, det är inte alla som vill figga för honom då vilket gör att jag antingen saknar figge helt (om Svante inte kan figga) eller får någon som inte riktigt vågar köra fullt ut. 
Jag kan ju omöjligt gå igenom allt som sagts under en hel helg, men sammanfattningsvis så innehöll den ett genomgående sunt tänk med fokus på hundarnas välbefinnande och hållbarhet för en lång tävlingskarriär vilket jag blev positivt överraskad av då många utländska hundmänniskor jag har mött tidigare har varit rätt så burdusa och synen på hundarna har varit ganska krass. Han tyckte att svenskar överlag har alldeles för bråttom ut att tävla och lägger inte stabila grunder vilket kommer visa sig senare upp i klasserna. Dessutom håller inte hundarna lika länge eftersom man pressar på dem i så ung ålder (vilket SLU i Uppsala också är inne på orsakar ryggproblem och skador enligt en studie som pågår just nu, som ett sidospår).
Mycket av hans träning bygger på att shapea in hunden på beteenden och få den att lista ut lösningen själv för att få det den vill ha vilket jag håller med om till 100% är det mest effektiva sättet för inlärning. Dock håller han på med ”klicker” (ljud med munnen i hans fall) och targets av olika slag vilket jag inte kör med då jag tycker att det är onödigt att lära in ett moment för att sedan lära in det jag faktiskt vill ha, det tar upp både tid och ”plats i hjärnan” på hunden som jag tycker kan läggas på annat. Sen är ju även el och stackel tillåtet i Belgien vilket ”alla” använder både för dressyr och bestraffning, och det kan man ju tycka vad man vill om men här i Sverige har vi oavsett åsikt inte det som ett alternativ.
Som vanligt så gäller det att plocka russinen ur kakan, och även om jag inte håller med om en del av tänket så kan jag fortfarande ta tillvara på andra delar och lägga in dem i vår träning så jag tyckte det gav väldigt mycket fina idéer och en hint om var vi ska lägga fokus den närmaste tiden!
Första dagen hade jag som plan att kika på momenten i MR1 med lite olika baktankar specade för varje moment, men det sket sig direkt haha.
Vi började med frontalen med huvudtanke på att belasta med sticken eftersom Öje inte är van vid den och jag ville att Öje skulle få provbita i Hans dräkt eftersom de belgiska ringdräkterna har ett lite annorlunda utformande med tjocka juteförstärkningar på underbenen. Så vi tog ett bett där jag matade in honom i sele och lina, och redan där kände Hans att han inte satt bra i bettet (vilket som sagt är viktigt för belgarna) när han bara höll i sticken helt på andra sidan från Öje. Så resten av dagen spenderades med att bygga upp ett större självförtroende i belastningarna när han satt i bett i en kort ärm. Jag sa innan vi körde igång att han inte är en tuffing, och när Hans konstaterade att han reagerade på sticken sa jag ”I told you he’s not a tough guy” varpå han svarade ”then we make him tough!”.
Han märkte ju som sagt att Öje undvek sticken så han ställde upp bredvid en fast ställning som fanns på plan och så fick Öje gå i och bita närmast ställningen medan sticken var i andra handen. På så vis blev Öje inramad mellan ställning och stick och kunde inte undvika belastningarna utan fick lära sig att hantera dem i stället utan att det gick ut över bettet. Även om det blev så att han blinkade och blundade under belastningarna så höll han i fint och Hans avvägde hur hårt och mycket han belastade och varvade med lugnande strykningar och såg till att han inte släppte eller gled ur bettet, och det blev en jättefin utveckling under båda passen där han hela tiden växte på sig. Öje fick också gå upp på en stol med frambenen och stå på den och bita med belastning och han löste det bra.
På kvällen var det en trött kille som bara ville ligga nära och kramas haha.
Dag två kände jag att vi fått bra info och insyn i de stärkande övningarna och kunde fortsätta med dem hemma, så jag bad om att vi skulle kika på transporten av figuranten i stället där Öje haft problem med att figgen rör sig och gjort små fulbett. I svenskskyddet betyder ju rörlig figge att man får bita, men i MR får man bara bita när figgen flyr, inte när den går. Hans pratade om att han brukar lära in det genom att ”dansa” med hundarna och belöna med godis så de lär sig att följa en person som inte bär dräkt först och sen lägger man in det på en figge, det ska jag prova. Nu har vi ju redan kört igång på oss själva med dräkt och allt så jag bad honom att testa att gå lite i alla fall och det gick såklart för sig.
Det här med att starta igång transporten är fortfarande lite lurigt, jag satte Öje bakom Hans och tänkte att om han bara börjar gå så kommer väl Öje haka på, men innan någon hann göra nånting så gick Öje upp och bet i ärmen eftersom han tänkte minsann på överfallet i svenskskyddet!
Gör om gör rätt liksom… Vi började gå alla tre tillsammans och sen gled jag helt enkelt undan lite fint så gick han med i transporten. Några få gånger nöp han i dräkten och han gled iväg lite i avståndet från Hans så han satte på ett koppel för att förhindra det, men i övrigt gick det riktigt fint tyckte jag och Hans sa ”whatever you’ve been doing is working cause he’s doing it” så vi ska bara nöta på där och jag ska även köra lite ”hunddans” på sidan av då som sagt haha!
Jag var jättenöjd med transporten så till andra passet bestämde vi att vi skulle köra på med mer belastningsträning, denna gång genom att Hans stod i änden av en smal gång av nedgrävda bildäck (så att Öje inte skulle undkomma belastningarna) och så höll andra deltagare upp draperier av olika slag som han fick jobba sig igenom för att komma till figgen. Först var det ett draperi av petflaskor, sen blev det flaskor och ett draperi till av plastbollar på snören och sen blev det flaskor, bollar och så hade Hans ett draperi av mjukisdjur som han använde för att belasta med. För varje gång märkte man att Öje växte på sig mer och mer, och även om han hade kommit på att blunda hela tiden så var det ingen tvekan om att gå i eller bita ihop. Vi avslutade med en enkel övning där Hans först gick emot Öje och utmanade honom lite för att sedan backa bort några meter och så fick Öje gå in i bett direkt vilket han gjorde jättefint med bra målmedvetenhet. Bra träning med nyttiga erfarenheter, och kul att få tillgång till fler verktyg att jobba med i hundträningen!
Nu är vi tillbaka i vardagen igen, 3,5 veckor kvar till semester för vår del, sommarvädret håller i sig fortfarande och jag hoppas det fortsätter åtminstone augusti ut. Ok, lite väl varmt har vi det nu (35 grader hade vi hemma igår) och enligt prognosen fortsätter det minst även under de närmaste två veckorna. Tack och lov att jag jobbar inomhus och inte behöver vara ute och fladdra omkring i uniformen i alla fall!
Förhoppningsvis blir det lite lugn jogging och simning ikväll efter jobbet, det skulle vara skönt att röra lite på sig efter alla mil i bilen under helgen och sedan sitta still hela dagarna på jobbet efter det. Dock har jag bestämt mig för att inte anmäla till triathlonet Sala Silverman som jag hade tänkt den 25e augusti, både cyklingen och löpningen är lite längre än en vanlig sprint och jag ligger väldigt mycket efter i träningen vilket jag absolut inte vill stressa med nu när det ska fortsätta vara så varmt. Det får räcka med Sthlm Urban Trail den 12e augusti!
