web analytics

Jahapp, då kommer här en blygsam liten racerapport av lördagens äventyr i de Gran Canariska bergen.
Jag har ju sprungit Promo 17k två gånger tidigare och visste hur den delen av banan ser ut, Svante har sprungit 30k tidigare men i år hade de lagt om banan så vi visste inte riktigt hur det skulle vara mellan 30-17k förrän Svante sprang sitt maraton i fredags. Då visade det sig att den delen de hade lagt om hade blivit VÄLDIGT teknisk, så inför mitt lopp sa Svante om och om igen att jag var tvungen att ta det försiktigt!
Jag är duktigare utför än uppför och han har det jobbigt utför, men ändå förstod jag då att det var något väldigt utmärkande med de tekniska partierna denna gång.

Starten blev försenad med 30 minuter pga att det saknades några löpare, men sedan bar det iväg och loppet började nästan genast med en brant grusväg uppför bergssidan som sedan blev till en ännu brantare och smal stig där man bara kunde gå en och en. Det partiet skulle jag nog säga var jobbigast på hela banan rent fysiskt, mjölksyran i låren innan man kom upp på toppen var GALEN!!
Väl uppe däremot fanns det en mat- och vätskestation så det höjde genast stämningen igen då jag nöp ett antal apelsinklyftor och ett par muggar vatten.Efter den första toppen (loppets högsta punkt, lite drygt 1200 möh) gick det förstås nedåt igen en bit, sen tog vi oss upp på ytterligare ett lite lägre berg där vi sprang både uppe på berget och utefter kanten. Fantastiska vyer!

Sen kom då den omtalade tekniska biten, den bit som varken jag eller Svante har sett förut. Och ja, det var brant som fasen på sina ställen, några gånger var det höga kliv och man fick ta stöd av händerna. Mycket lös sand och grus i brant lutning, många lösa och vassa stenar. Grenar som skrapade vader och knän, kaktusar vid sidan av stigen som man INTE ville ta tag i om man tappade balansen. Det går inte riktigt att återge hur det var på bild, man tappar perspektivet i ett foto på hur brant det var i verkligheten. Så inte så mycket löpning där kan man säga!Jag slog i tårna hur många gånger som helst, skorna jag valde till loppet (Asics FujiRado) baserade jag på greppet men jag tänkte inte på att de dels har en annan form än jag är van vid och är mycket spetsigare i tån, och dessutom är mycket, mycket tunnare än vad jag är van att springa i. Jag hade dem för första gången på Sälen halvmaraton, då var underlaget så pass mjukt att jag inte kände av det. Men att springa på sten av olika slag och form kändes rejält!
Vid ett tillfälle höll jag verkligen på att stupa framlänges på den branta biten men lyckades rädda situationen, vid ett annat tillfälle satte jag foten på ett grusparti som flyttade sig och knät vek sig bakåt. Under dessa kilometrar var det som sagt definitivt inte springläge om man inte är riktigt duktig bergslöpare, folk tog det otroligt lugnt och försiktigt och det med all rätt. Till slut kom jag i alla fall ner till Ayagaures där mina tidigare två 17 km-lopp har startat, så därifrån hade jag koll på vad som komma skulle i terrängväg!

Även där fanns det både mat och vatten så jag käkade fler apelsiner, en banan, drack fler muggar vatten, såg till att fylla upp vätskeblåsan fullt igen och hällde en mugg vatten över huvudet för att kyla ner lite. Jag gick in på precis 2.30 så klockan var med andra ord 11 och solen började värma på rejält. Jag började känna av att huden blivit solbränd och försökte kolla runt om det fanns någon solcreme hos sjukvårdarna, men de fnös de bara åt så jag antar att de tyckte att man borde tänkt på det själv. Nu hade jag ju naturligtvis smort in mig på morgonen, men i och med att man svettas så försvinner den ju under dagen. Nåja, bara att tuffa vidare och försöka hantera eventuella soleksem eller liknande efteråt!

Stigningen från Ayagaures och upp på nästa topp vet jag sedan tidigare kan vara hemsk, förra året kändes den helt ok och var över snabbare än väntat men då hade jag inte heller 12 km i ryggen innan. Första året, och även i år, kändes det som att den aldrig skulle ta slut. Men det gjorde den såklart, och så var det dags att ta sig nedför ännu ett berg!Nedstigningen för detta berg är även den märkt med ”tekniskt svår”, men i jämförelse med första tekniksträckan är den hyggligt enkel. Det som försvårar är att man har ca 15 km i benen och kanske inte är så fräsch hela tiden vilket ökar risken för felsteg. För min del gick det bra med den biten men när jag började komma ner i sista ravinen så hade jag enormt ont i fötterna och det började bli tufft. Ändå matade kilometrarna på sakta men säkert, och vid 21 km passerade jag mitt personbästa i distans.

Där någonstans insåg jag också att vattnet i vätskeblåsan var slut, så jag hade ca 1,5 dl energidryck kvar och kanske 2 dl vatten i min lilla flaska på framsidan av västen. Tack och lov hade jag tidigare blött ner en av ärmsleevsen som jag hade för att kunna badda på armarna och kyla händer och ansikte med så den gick jag och svalkade med så gott det gick.
Svante hade sagt att båda åren han har sprungit 30k och i år på maratonet stod det några killar med en extra vätskestation i slutänden på ravinen, men jag såg inte till vare sig vattenkillar eller något slut på ravinen så där var moralen nere under (de extremt smärtande) skosulorna ett tag. Men så surnade jag ur lite och tänkte att ont i fötterna dör man inte av, det kommer gå över förr eller senare och ju snabbare jag blir klar desto snabbare är detta över!
Så jag stegade på i så rask takt jag kunde, sprang lite grann och upptäckte att det faktiskt gjorde mindre ont i fötterna att springa, och plötsligt, inte helt olikt en hägring, när jag svängde runt nån satans vassrugge på de förbannade stenarna så stod de ju där med sitt vatten ändå. Vilka hjältar!Påfyllning av vätskeblåsan, påfyllning i flaskan, en mugg över skallen och ett par i strupen så kändes allt mycket bättre igen, och efter bara någon kilometer passerade jag också ”hönsgården” som markerar ravinens slut.När ravinen är slut börjar det man kan kalla ”upploppet”, det är ca 5 km kvar och man springer genom stan. Merparten går genom en avledningsränna för regnvatten där man får springa upp och ner via trappor några gånger, bland annat för att ta sig till den sista mat- och vätskestationen, och trots att dessa trappor inte är mer än kanske 8-10 steg så är varje steg en strapats i sig haha. Sista stationen var en fantastisk upplevelse, funktionärerna kom med isbitar och lade på nacken, de ville ge en apelsiner, cola, fylla vätskeblåsan osv osv så det var verkligen fullservice när man var som mest nedgången!Efter sista stationen var det ca 3 km till mål och jag valde att gå hela vägen till absolut sista sträckan innan målet så jag började jogga lite för att sedan ”spurta” i mål. Nytt personbästa i distans med 30,6 km och ännu en medalj till samlingen (som faktiskt var ganska ful hahaha)!

Sammanfattningsvis så är det ett himla trevligt lopp, det är välarrangerat och man får mycket för pengarna både upplevelsemässigt men faktiskt också i sin goodiebag man får när man hämtar ut sin nummerlapp. Det har varierat lite under åren, men i år fick man en tröja (fått en varje år) och ett par sleeves till armarna, Svante som sprang maraton fick också ett par damasker för att skydda mot grus i skorna och en mjuk flaska från WAA som sponsrade maratonet.
Tidigare år när jag sprungit 17k har jag mer eller mindre tuffat förbi mat- och vätskestationerna men i år var det både varmare och längre än tidigare så jag hade bestämt redan innan att jag skulle stanna och ta tid på mig vid varje station, fylla upp ordentligt med vätska och det jag kan äta. Jag vågar inte riktigt trycka i mig vad som helst, men frukt funkar generellt bra så därav föll valet på apelsiner och en banan även om det fanns godis, korv, grönsaker och till och med paella vid en station haha!

Jag hade med mig egen energi i form av Semper glutenfria ”Good ’N Go” bars med smaken äpple och kanel, jag tror egentligen att det är mer tänkt som mellanmål men energivärdet på 406 kcal/100g är rätt så högt och de funkade bra för mig. Jag hade även med mig nötcreme men jag tog bara en då jag tyckte det blev lite för sliskigt och också fick lite ont i magen så då gick de bort direkt.
Vätskemässigt körde jag som sagt på vatten i vätskeblåsan på 1,5 liter och en mjuk flaska på 250 ml samt en mjuk flaska på 250 ml med Umara sportdryck fläder. I år var det otroligt varmt, nere i ravinen mätte klockan 35 grader, så att inte fylla på med vätska märkte man att många fick lida för och det var också väääldigt många som bröt framför allt maratonet. Det kan ju finnas olika anledningar till detta såklart, men att strunta i att stanna på stationerna för att försöka jaga tid under ett sånt här lopp är rent ut sagt korkat om man inte är i absoluta toppen och strider (och inte ens då låter proffsen bli att stanna).
Solskyddsmedel är ett måste, helst både innan och under loppet, och klarar man att springa med keps eller skärm är det att föredra. För mig blir det dock för varmt då jag upplever att håret blir som nån slags värmeisolering så jag kör i bara glasögon och så blir det lite inverterad panda över det hela i slutänden med ljust runt ögonen och rött i resten av fejset hahaha!Nu efter loppet har det varit fruktansvärt stelt och smärtsamt i kroppen, låren, höfterna men framför allt vaderna har tagit stryk och några av tårna skiftar en del i lila. På båda insidorna av främre trampdynorna har jag rejäla blåsor, och även en blåsa under en av tårna på höger fot. Att gå i trappor eller nedförsbacke har varit en pina!

Spontant efter loppet kände jag precis som Svante ”aldrig mer”, men nu känns det ändå hanterbart och om ett år har jag förmodligen tränat mig i ytterligare bättre form så vem vet, det kanske blir ett TGC även 2020!

(Alla bilder och filmer av mig under loppet är tagna av min svåger Peter som också sprang 30k, målgången filmades och fotades av Svante)

Kommentera gärna här!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Post Navigation

%d bloggare gillar detta: