web analytics

Monthly Archives: september 2020

You are browsing the site archives by month.

Hur många gånger orkar man bryta ihop innan man skiter i att komma igen?

Anledningen till varför det har varit så tyst här de senaste veckorna har varit för att livet har varit fullsmetat med aktiviteter, framför allt pga att vi denna helg har mondioringtävlingar både lördag och söndag. Tävlingar som jag både har riggat inför och också skulle tävla i. Det har varit ett gäng sena kvällar på klubben med allehanda pysslerier, lite för lite hundträning har det känts som men samtidigt har vår träning de senaste månaderna varit oerhört stabil och hållit en jämn nivå så det har ändå känts ok. Idag kom då tävlingsdag ett, och Öje kändes väldigt peppad när vi gjorde vår lilla uppvärmning utanför planen. Men så fort vi kom in var det som att allt förändrades i ett trollslag, all energi verkligen rann av honom på två steg och han började titta på folk, på saker och bara sega ihop rent allmänt. Och det är ju inte direkt första gången.
Jag tänker inte ens gå igenom hur momenten gick, definitivt inte lägga upp några filmer för detta är en dag jag helst av allt vill glömma. Men sammanfattningsvis kan jag i alla fall säga att vi gjorde vår sämsta mondioringtävling någonsin, trots att det var nummer fyra i ordningen, och trots att vi nu har tränat i drygt två år på samma jäkla moment. Helt utan framsteg.

På träning går det (oftast) toppen, jag hade aldrig anmält mig till tävling om jag inte hade känt att vi låg på en bra nivå. Men uppenbart är att den nivån är väldigt flyktig, och jag kan inte få honom att lyfta fram den när vi står där ”på riktigt”. Vi tränar dessutom OFTA tävlingsmässigt med hela program. Jag var inte heller ett dugg nervös idag utan framförde honom som om det vore träning, (fast utan belöningar naturligtvis) och coachade honom så mycket jag får inom regelboken. Men det räcker inte. Det håller inte.

Jag har fått till mig massor av ”bryt ihop och kom igen” idag, och TRO MIG det har jag gjort ett antal gånger redan!
Men förr eller senare måste man ju inse att man är på fel spår, och jag kommer aldrig någonsin vara den som startar 15 gånger i samma klass för att ”nån gång kanske vi slinker igenom, om domaren är snäll, vinden ligger rätt och solen står i zenit”. Då är man i mina ögon snett ute i sin träning. Och där är vi nu, och jag har inte en susning om vad jag ska träna eller ändra på för att det ska funka på tävling.
Jag blir bara besviken på mig själv, på Öje, på hela situationen och också på att jag blir just SÅ besviken. Det är ju bara hundtävling, livet runt omkring går vidare oavsett och ingen dör. Och självklart vet jag det, men samtidigt är det mycket tid, engagemang, känslor och pengar såklart investerat i detta och då känns det ju tröstlöst att om och om igen få ”bryta ihop och komma igen” när alla dessa ansträngningar och investeringar inte räcker till.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra nu, jag kommer hur som helst inte starta imorrn för vad är poängen med det?
Känslan är redan från början att vi inte kommer klara ett godkänt resultat, så då kommer det ju verkligen inte hända!
Att sluta tävla helt känns ju också väldigt tråkigt, Öje är bara sex år och har många år framför sig. Jag vill inte heller ha två (egna) hundar så som jag har nu med Dax och Öje eftersom Dax konstant hamnar i kläm och bara får ligga i bilen när vi tränar. Det innebär att även när Dax lämnar oss så är det inte aktuellt att köpa någon ny valp att börja om med, utan då blir det bara Öje för min del ett tag.

Allt känns bara så himla hopplöst, allt slit och jobb vi har lagt ner räcker ändå inte hela vägen fram när det gäller, och ligger det enbart på mig så är det ju likvärdigt illa hur jag kan vara så sopig med all denna träning och alla dessa hundar i ryggen.
Det som skulle ha varit den roligaste helgen på året efter allt tråkigt Corona-skit blev ändå bara bajs.