Det är JÄTTEMÅNGA som har hört av sig till mig efter helgen på alla möjliga sätt med pepp, fina ord och uppmuntran, både personer som jag känner men även andra som jag bara träffat någon enstaka gång eller haft kontakt med via sociala medier. Alla har haft samma tanke – ”ge inte upp nu!” – och sagt att allt såg jättefint ut på tävlingen, momenten finns ju där och att det bara är en fråga om omständigheter som gjort att det inte funkat.
Jag har själv inte velat titta på filmerna, jag vill inte sitta och leta fel och kanske låta känslan av hopplöshet komma över mig igen. Att vi inte får till det på tävling är inte det stora problemet, på tävling kan allt hända och i mondioring är det många poäng som ryker om man missar vissa specifika moment. Men tävlingarna avspeglar de brister i vår träning som jag inte kan få till, och de handlar genomgående om fokus, uthållighet och motivation.
Jag har svårt som tusan att hitta vägen till känslan att det är VI som är inne på plan, och uppenbarligen så har inte heller Öje den känslan eftersom han missar så enkla kommandon som till exempel att lägga sig ner. Detta har yttrat sig på de flesta av våra tävlingar och även på träning, och jag har tyckt att det finns ett mönster i att det har varit yttre omständigheter som framför allt värme som har ställt till det, men i grund och botten inser jag att det måste handla om motivation.
För visst är det som alla skriver, momenten finns ju där och han vet vad han ska göra. Men när vi väl kommer ut på tävling där annat ”erbjuds” eller stör ut om man så vill så rinner det liksom av och han hamnar i sin egen bubbla.
Vi får se hur vi ska gå vidare, krasst sett så har vi inget annat än mondioringen som vi kan ”falla tillbaka på”. Planen var ju att tävla längre spår i våras men det kommer att kräva mycket, mycket tid för att få till på ett bra sätt efter detta långa uppehåll och nu har jag inte energin till att starta om från noll igen. Lydnad startklass kommer jag starta två gånger till så att vi får ett lydnadsdiplom i alla fall, när vet jag dock inte. Nu kommer vintern också, och bara av det går ju motivationen ner.
I och med att det är så långt mellan tävlingarna så blir det så himla långrandigt att nöta på med samma moment och samma träning hela tiden, och det blir desto viktigare att det går bra när vi väl tävlar känner jag. Nu kände jag verkligen att vi hade momenten på plats, vi har nött dem så himla länge och det har funkat bra på träning och tävlingsträning, men så plötsligt så går ingenting. Och nu dröjer det åtta månader innan vi kan tävla igen, åtta månader av att nöta på saker som jag trodde att vi redan hade och som vi redan nött på i två år. Musten går liksom ur…
