I onsdags riggade jag upp en simpel sökbana på hallmattan eftersom jag ville delta i en tävling på Instagram där man för att tävla skulle skicka in en film eller bild på sin hund när den letade godis.
Med Dax körde jag ju en del ”specialsöksövningar”, och använde också liknande träningsmetoder för att lära in hans passiva markering i spåret, men vare sig Öje eller Gaist har provat på det tidigare så det fick bli som det blev!
Öje tyckte det var väldigt skojigt och gick in för det med stor entusiasm, men när han inte ganska direkt hittade något så blev han lite osäker på vad det var jag ville att han skulle göra och sökte mitt stöd. När jag inte gjorde något för att hjälpa honom eftersom att jag vill att han ska lösa sådana övningar på egen hand blev han rådvill och tänkte börja apportera konerna haha.
Men det gick bättre och bättre för varje gång, och vid försök nr 5 som man kan se i klippet ovan så tog det under 10 sekunder för honom att hitta rätt.
Jag tänkte att jag för sakens skull kanske skulle passa på att lära in en passiv markering också så därför hjälpte jag honom med ”sitt”, men nu vet jag inte om det är så smart med tanke på att det kommer vittringsapportering i mondioring klass 2 och där vill man ju inte att de ska blanda in några passiva markeringar direkt!
Nog för att det ser helt annorlunda ut om jag skulle fortsätta göra dessa små övningar med koner och inomhus, men är det något jag har lärt mig under åren så är det att när man väl har öppnat en dörr för hundarna med info om att det kan löna sig att göra något speciellt så behöver det inte ligga jättelångt bort att de ska välja den dörren i ”skarpt läge” (dvs på tävling) om de blir osäkra på vad de egentligen ska göra. Så jag kanske kommer strunta i markeringarna och kasta dit en annan godis i stället som belöning, innan de får den de hittat.
Gaist gjorde till skillnad från Öje helt rätt från första försöket, det är det som syns på filmen. Lugnt och metodiskt, supersnyggt!
Han är ju en naturbegåvning även i spåret så det förvånar mig i och för sig inte.
Hans svaghet kom i stället fram efter 4-5 repitioner då han förmodligen började bli lite trött i skallen och då bjöd på lite felbeteenden som att lägga sig ner i stället för att fortsätta leta, eller att också försöka gripa konerna.
Det är spännande det där, två hundar från samma ras men med olika förmågor, styrkor och svagheter. Det är ju det som är charmen och utmaningen med hundträning tycker jag, att identifiera mönster i hur hundarna fungerar och anpassa träningen därefter för att nå resultat.
Godissök ska vi hur som helst fortsätta göra lite då och då, ett väldigt enkelt och tacksamt sätt att aktivera dem ett litet tag!
