web analytics

I det här inlägget tänkte jag ge lite tips och trix för att starta upp en valp i spår (personspår för tävling), den som har hängt med en längre tid i bloggen kommer nog att känna igen dem väl.
En kort recap om hur spårtävling funkar: Att spåra går ut på att hunden självständigt följer markbunden vittring av en annan person än föraren som har gått samma sträcka tidigare. På tävling ligger det också pinnar i spåret som, om allt går som det ska, hunden hittar och antingen markerar eller apporterar till föraren. Vid spårets slut lämnar man de pinnar man har hittat till spårläggaren och så får man poäng efter hur många pinnar man har och i vilket skick de är.

Det finns många skolor om hur man ska eller inte ska göra när man ska lära sin valp (eller vuxna hund för den delen) att spåra. Vissa menar att godis eller mat är den enda vägen att gå, medan andra säger att man får absolut INTE blanda in näring utan valpen ska lära sig att det är människa man letar efter redan från början. Vissa menar att det är ett självständigt arbete som hunden ska fixa helt själv från att den är valp, andra säger att man ska styra den genom träningsspåren hela livet.
Min åsikt är att man väljer att göra precis hur man vill, det finns flera vägar som bär till Rom och alla metoder fungerar inte för alla hundar eller alla förare. Har man en någorlunda god idé om hur man vill att det ska se ut i slutänden så kommer man ganska snabbt också se om det man gör i sin träning leder mot det målet eller inte. Läs reglerna. Fundera på hur du vill ha det. Våga prova!

Planering

Jag har några grundtankar när jag startar upp en ny hund i spåret:
1. Jag vill att min hund själv ska ta upp spåret utan att jag behöver visa var det går. I högre- och elitklass är upptag av spår en del som bedöms separat och jag tycker att det är onödigt att börja lära in detta senare när man kan lära hunden redan från början att den själv får och kan söka upp spåret.
2. Jag vill att hunden ska känna att den lyckas och att den också ska förstå vad som leder till lyckandet.
3. Jag vill att min hund ska följa spårkärnan, alltså precis där spårläggaren har gått, för det är där det intressanta händer. I kärnan ligger pinnarna och det är pinnarna som ger poäng. Om man inte har med sig i alla fall sista pinnen får man inte fortsätta tävla den dagen (fr.o.m. lägre klass).
4. Jag vill ha en tydlig markering eller apportering av pinnar (föremål) i spåret. Åter igen, inga pinnar – ingen fortsatt tävling. Jag återkommer till träningen av det i ett annat inlägg, annars blir det här inlägget en större roman än det redan är!

Det lättaste sättet för mig att lösa dessa situationer är att börja med att kontrollera vindriktningen och lägga ut mitt spår strategiskt så att jag framför allt undviker motvind både på väg till spåret i upptaget och under själva spårarbetet. Motvind talar om för hunden långt i förväg om det ligger något i spåret, vilket ofta ger ett slarvigt spårarbete eftersom hunden hellre vill följa den vindburna vittringen och snabbt komma fram till det den känner i nosen!Om man antar att vi kommer nedifrån och ska göra ett spårupptag (åt höger) på de här bilderna, då är det enbart det understa alternativet som varken ger motvind i upptag eller i själva spåret så det alternativet vill jag eftersträva när jag lägger ut mitt spår. Om man spårar i skogen är det svårt att veta hur vinden ligger eftersom den ofta snor och svänger runt träd, buskar och stenar, så jag föredrar att starta upp mina hundar på öppen yta där vinden oftast håller sig i någorlunda en riktning men där vittringen lätt kan fästa på underlaget dvs inte på hårt underlag utan tex på gräs. Jag vill helst inte att det ska blåsa så mycket alls för en ny hund, så jag brukar passa på att introducera dem för spårandets ädla konst en lugn dag utan nederbörd (eller frost eftersom även det kan påverka vittringen i spåret).

Utförande

Jag använder mig alltid av näring i spåret när jag börjar spåra med mina valpar, dels för att valpar ofta har ett stort matintresse och bjuder gärna på stort engagemang om de får möjlighet till lite extra snacks, dels är det naturligt lugnande att äta vilket jag tycker ger ett mer fokuserat spårande. Jag ger aldrig hela dagens fodergiva i spåret som en del gör, jag är inte av uppfattningen att ”hungriga vargar jagar bäst” utan helst lägger jag något godis som valpen tycker är riktigt gott och som jag kan dela i väldigt små bitar, tex korv. Meningen är inte att valpen ska äta sig mätt utan att den ska få lite uppmuntran att fortsätta framåt i spåret. Det blir också lättare för mig att faktiskt se var jag har gått när det finns lite gotta att följa, vilket gör att jag har lättare att coacha min valp till att göra rätt. Eftersom jag är ute efter ett specifikt beteende i spåret med fokus på kärnan så vill jag gärna styra valpen så att beteendet blir just så från start, precis som jag lär in de beteenden jag önskar i andra moment. Styrningen ska så småningom minska för att till slut upphöra helt, men i början styr jag i princip varje steg.Jag börjar med att ”spontant” gå mot en liten hög med godisbitar som jag har lagt i början av spåret och när valpen hittar den ansluter jag lite snyggt så att jag är väldigt nära när godiset är slut. Jag brukar se till att engagera mig i och förstärka valpens intresse för godiset med rösten genom att prata uppmuntrande men lugnt, jag lägger min energinivå där jag vill att valpens ska vara – intresserad men fokuserad.
En del använder sig av ”upptagsrutor” eller ”spårrutor” i stället som på bilden nedan, det är lite samma princip att hunden får leta efter godiset på en större yta som man gång för gång smalnar av tills det liknar ett spår. Jag personligen tycker ofta att det är onödigt att lära in en sak för att kunna lära in något annat så jag går direkt på det som mer liknar ett riktigt spår. Men man kan ha med sig att metoden med rutor finns, och så gör man som man vill!

När godiset i högen (eller rutan då) är slut brukar valpen fortsätta leta efter om det kanske kan finnas mer, och visar den då intresse åt det håll där spåret går så kommer den snabbt få bekräftelse genom en ny godis och jag brukar också förstärka det genom att säga ”bra, spår” eller bara ”spår”. Det här säger jag under hela spåret så fort valpen gör rätt, för att betinga (hjärntvätta) in att just det beteendet ”heter” spår. Kommandot ”spår” är sedan mitt startkommando längre fram i träningen när hunden själv ska leta upp spåret, vill man säga något annat så kan man upprepa något annat naturligtvis. Ibland märker man att valpen blir störd av att man pratar med den och glömmer bort vad den håller på med, kanske vänder sig om och söker kontakt etc. och då får man ha lite fingertoppskänsla med att hålla truten tills valpen har gått några spår och fått upp intresset för att följa det mer konsekvent innan man påbörjar sin hjärntvätt med kommando.
Om valpen skulle vilja tuffa iväg åt ett annat håll från den lilla högen än där spåret går så håller jag helt enkelt emot i kopplet/linan utan att säga något så att den enda vägen som leder framåt för valpen är där spåret går. Det här förutsätter alltså som jag skrev att jag 1 – är väldigt nära valpen så att det inte finns utrymme i kopplets längd att fara iväg år något annat håll, och 2 – att jag vet exakt var spåret går. Skulle valpen sluta spåra och börja titta efter saker eller vinda i luften så stannar jag – det enda som leder framåt till mer godis är rätt beteende.

Viktigt för mig är också att valpen inte får gå tillbaka och plocka godis som vi har passerat utan den enda vägen i spåret är framåt. Nu menar jag inte att valpen inte får stanna och vända sig om och ta en godis som den gått över med något steg, utan mer att jag inte vill att den ska tjäna på att gå tillbaka och göra om delar av spåret. Men om jag står så nära som jag ska och håller kopplet eller linan så kort som jag ska så kommer valpen inte heller kunna gå förbi mig bakåt. När vi kommer fram till slutet som oftast är ännu en liten hög med godis i de första spåren (eller leksak om man hellre vill det, eller både godis och leksak som på en av bilderna ovan. Åter igen, man gör som man vill!) så berömmer jag massor och låter valpen äta klart och sen rör vi oss därifrån under glada tillrop och hopp och lek, valpen behöver inte gå fint eller vara lydig på något sätt utan får chansen att slappna av lite i hjärnkontoret.
Jag gillar att ha sele på hunden för att undvika tryck mot halsen och låta hunden röra sig relativt naturligt över spårkärnan, jag gillar inte att tvinga ner hundens huvud som en del utrustning gör utan vill att den ”själv” ska komma på att det är markbunden vittring som är spår. Tycker man att det blir för mycket dragkamp med en sele så kan det bli bättre av att använda halsband. Jag använder ibland två koppel eller linor som jag fäster på vardera sida i ett halsband och drar mellan frambenen och sedan ut på sidorna som när man tömkör en häst, det tycker jag ger lite mer styrsel på en hund som gärna slår mer över kärnan i sidled. Vissa lägger linan mellan benen på hunden och går nära bakom i stället, det är bara att prova vad som känns bäst och funkar bäst!
Här kommer en knackig film på hur ett ”valpspår” kan se ut, hunden (Gaist) är lite äldre men metoden är densamma.

Det brukar inte ta alltför lång tid innan valpen börjar förstå att det bara finns godis där det också finns människovittring, jag tycker att man brukar se det redan under det första eller andra spåret.
För att få till både en bra minnesbild av vilket beteende som lönar sig och få till lite mängdträning så brukar jag alltid lägga flera spår vid samma tillfälle, vilket innebär att till en början blir inte spåren så långa. Det blir en del godis i magen på en liten valp för varje spår, och det är också påfrestande för en liten valp att koncentrera sig under längre tid så hellre lägger jag lite för korta och lätta spår än att det blir för långt.
Det finns såklart inget facit på hur långa spåren bör vara utan det beror på valpen, men jag brukar börja med kanske 20 meter på det första spåret, 30-40 meter på det andra och 50 meter på det tredje. Skulle jag märka under spår nummer ett eller två att det är något som känns helt off, vinden kanske har vänt eller valpen är trött redan när vi börjar osv, ja då struntar jag i att ta det/de spår som är kvar. Hela poängen med inlärning är ju att det ska leda till lyckande och en rolig upplevelse som man vill göra igen, det ska inte vara jobbigt eller svårt!
Viktigt att bära med sig är också hur man beter sig runt sina spår när man har lagt flera bredvid varandra, att tänka på vindens riktning och inte gå för nära de spår som inte är använda ännu. Jag chansar inte på att ”klämma mig förbi” mellan två spår för att spara tid utan går hellre en större omväg. Detta är för att inte valpen ska råka få vittring på nästa spår någonstans i mitten av det, börja streta ditåt och så får man dra med sig hunden bort från det som ju ska vara toppenkul just för dagen.
Jag har inte heller någon liggtid på spåren utan lägger ut dem och hämtar sedan valpen direkt.

Utvärdering

Efter varje spår utvärderar jag alltid lite kort vad jag såg, hur jag tyckte att det gick och hur jag upplever valpens inställning och ork efter spåret/spåren. Var det för kort, för långt, för svårt underlag, för mycket distraktioner osv?
Till nästa gång försöker jag lösa de parametrar jag kan för att det ska bli ännu bättre, kanske blev det rent av för lätt och jag behöver öka antingen längden, minska tätheten på godiset mer, låta det ligga en stund osv. Man får helt enkelt testa sig fram, inte vara rädd för att prova att avancera men inte heller dra sig för att backa tillbaka i ”utbildningstrappan” om det behövs och tex lägga lite tätare med godis eller korta ner längden.
När jag märker att valpen/hunden har förstått det här med spår; den letar aktivt efter spåret, den väljer rätt riktning, den hittar inte på en massa annat under tiden utan följer vittringen med intresse och koncentration osv, då kan jag ge den ett större ansvar att ta hand om spåret på egen hand och kanske länger lite på linan för att se vad som händer. Om det då blir ett flaxigt spårarbete med avbrott för annat osv, då kortar jag in avståndet igen och funderar på hur man kan göra hunden mer noggrann och mån om att följa kärnan som jag vill. I och med att jag lär in spåret med en sträckt lina har jag aldrig haft problem med en hund som varit störd av att linan har fastnat eller liknande, utan jag har kunnat använda linan som ett fint verktyg under hela hundens liv att använda för inlärning av speciella saker eller om jag bara vill stämma av om hunden är säker på att den har spåret genom att hålla emot lite extra och se hur den svarar (gäller alltså INTE i valpspår utan senare i utvecklingstrappan!).
Något jag också tycker är viktigt att komma ihåg är att det finns absolut inget som säger att hunden måste vara mitt i kärnan eller ha nosen vid marken när den spårar. En del hundar spårar som gudar och missar aldrig en pinne trots att det ibland ser ut som att de är ute på kisspromenad när de slår över kärnan och har nosen högt. Någonstans måste man också fundera på vad som passar just den individen man har framför sig bäst, och vad som är viktigast i det långa loppet – att hunden går med näsan på ett visst sätt eller att den får med sig alla pinnar in på tävling?
Man kan försöka skapa förutsättningar som leder i den riktning man vill, men det är också egna individer med egenheter precis som du och jag som vi ska samarbeta med och det ska man vara ödmjuk inför om man vill ha ett gott samarbete.

Det finns som synes en hel del att säga när det gäller valpspår och spår överlag, jag hoppas att det har varit intressant att läsa och kanske har gett lite inspiration till att komma igång med spåret för dig som har valp eller en oerfaren hund inom spåret!
Lämna gärna en kommentar här eller på sociala medier om det uppstår frågor eller synpunkter så ska jag se till att besvara dem efter bästa förmåga.

Kommentera gärna här!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Post Navigation

%d bloggare gillar detta: