web analytics

De senaste veckorna har det inte varit överdrivet mycket aktivitet hos oss (utöver skolarbete såklart där det är 1000% full fart framåt konstant känns det som!) eftersom Öje kastrerades den 26/10. Så livet på hundfronten har mest bestått av koppelpromenader och tratt, även om läkningen faktiskt gick osedvanligt snabbt och lätt. Redan efter fem dagar såg man att sårkanterna hade fäst bra vid varandra och det har bara varit vid ett enda tillfälle som det har sett lite, lite rött och svullet ut efter att någon av de ludna inte kunnat hålla sig ifrån att pilla lite på stygnen.

Anledningen till att jag valde att kastrera var att vi under en tid har sett olika tecken på att allt kanske inte har varit helt ok med hans prostata. Bland annat så har han haft lite svårt att bajsa och det har kommit lite blod från snoppen, så vi åkte till veterinären för att kolla upp det en gång för alla och då visade en ultraljudsundersökning att prostatan var förstorad (men inte inflammerad så den gjorde inte ont) och hade små cystor som antingen var blodfyllda eller som hade spruckit och tömts på blod vilket var anledningen till att det kom blod ur snoppen.
För att få ner en prostata i storlek så behöver man sänka testosteronhalten i blodet, vilket enklast görs genom kemisk eller kirurgisk kastrering. Båda alternativen gör alltså att hunden blir infertil, så då valde jag att kastrera kirurgiskt för en permanent behandling som inte medför några hormonella svängningar som kemisk kastrering kan innebära eftersom den ska fyllas på med jämna mellanrum. Dax var ju också kastrerad (pga kryptorkism) så det är ingen stor grej för min del, dock är det synd på en så oerhört trevlig hund att han inte kan användas i avel. Men hälsan går alltid först!

I lördags hade det gått 11 dagar sedan operationen och han skulle vila i (minst) 10 dagar, såret såg som sagt väldigt fint ut och han är ingen galenpanna som gör några vilda manövrar på planen så vi slog till med lite träning i det fina höstvädret som vi turligt nog prickade in. Det var så kul att hänga med vårt lilla gäng igen så jag körde lite mondioringmoment dagen till ära i form av fritt följ, apportering, fjärrdirigering och  matvägran. De riktigt fartiga momenten får vänta lite till. Till andra passet blev det i stället lydnadslydnad med ruta och rundande av kon, och sakta men säkert kommer han in i det mer och mer. Rutan klarade han utan retning av targetplatta, och konen ser han fortfarande något som en target men kommer sen på att han kanske ska ta något steg runt den i alla fall… Det går inte snabbt, men det går framåt och vi har inte bråttom. I vår hoppas jag på att kunna starta lydnadsklass 1, och med lite tur kan vi upprepa våra fina resultat från startklass med tre raka uppflyttningspoäng så vi får ett lydnadsdiplom även där!

Lite egen träning har vi också fått ihop på gymmet, jag nöter på med ryggövningar och crosstrainer för konditionen och det känns bättre och bättre i ryggen för varje gång. Jag sätter upp långsiktiga mål även där och tänker att till våren när jag har byggt en bra grund inomhus så kanske jag kommer ut och kan springa lite igen. Säkert skulle jag kunna springa redan nu, men jag tror att det skulle bli smärtsamt efteråt så jag väljer att undvika det helt tillsvidare. Men det är himla skönt att vara igång även med den egna träningen och känna att man blir starkare och i allmänhet mår bättre!