Kl 14.00 hade vi tid hos ortopeden, och efter lite ”kläm och känn” samt skritt- och travprov utan och med böjprov konstaterades… Ja, ingenting. Ortopeden tyckte inte han verkade speciellt berörd av undersökningen, och efter böjprov visade han ett kortare steg på benet men ingen hälta. Jag tycker att han är oren mot hur han brukar se ut, men det spelar inte så stor roll för om han inte blir halt på riktigt när man stressat knät på det sättet så är det ingen ordentlig skada utan en överansträngning/sträckning/vrickning som bara behöver vilas ut. Hon tyckte inte att det behövdes röntgas när han inte är mer påverkad än så, behandlingen blir detsamma oavsett vad bilderna visar – ta det lugnt i ett par veckor och sedan starta igång honom. Hon tyckte han var fint musklad för övrigt så det var ju kul att höra, och jag tolkade det som att det inte längre är strikt koppelvila – det vill säga ut, kissa, bajsa, in – som gäller även om vi som sagt ska ta det lugnt.
Självklart blir det inget skyddsande för oss under lägret som kommer, men lite lydnad och kanske transporter kan vi nog få till och det är ju egentligen det vi behöver träna så det gör ju inte så mycket. Jag hade velat köra igenom honom i söket också en del men jaja, det får bli senare då. Brimer får ta hans plats om det blir nåt skogsarbete.
Jätteskönt besked såklart, men det har fått mig att fundera lite och jag ska dela med mig av mina tankar vid ett senare tillfälle. Just nu är jag bara glad att det inte var något allvarligt utan det blev det bästa alternativet av allt som kunde ha hänt!
