Årets bomb då… En ny liten mallepojke till hushållet, Ullhedens Öje!
Direkt från jobbet åkte jag i dimman och hämtade det lilla yrvädret i Åkersberga. Sedan bar det av direkt till Strängnäs BK för jobbträning så ja, man kan säl säga att han fick veta direkt vilket liv vi lever här hehe.
Första sträckan i bilen fick han åka i mitt knä då han absolut inte tänkte sitta kvar på golvet på passagerarsidan som jag hade avsatt åt honom så i stället för att han skulle klänga omkring runt växelspaken så kändes det lugnast om han bara satt i famnen. Han var lite pipig först men efter tio-femton minuter så hade det gått över också. Tog ett kort stopp på Ica för att handla frukost och tänkte att nu kommer det väl vara världens liv när jag kommer ut igen men nej, helt tyst och han hade lagt sig bakom en påse på passagerarsätet. Sen åkte vi igen och då var det samma visa att klättra runt men då krängde jag av mig jackan och la på sätet och då fann han sig ypperligt i att stanna där och somnade på en gång nästan.
På klubben blev det inte mycket gjort, Dax får ju inte träna, jag hade tänkt lägga spår till Brimer men det var kallt och blött och Öje hade ju ingen bur så nej, det blev bara mingel idag med Öje innanför jackan. Han fick hälsa på människorna som var där och gillade både stora och små mycket. Det var lite svårt att kissa först men till slut så gick det i alla fall, det blir väl lätt så när man plockar bort dem från den vanliga hemmamiljön att de inte vill ”lämna spår” efter sig. Vissa hundar fastnar ju i det där och har jättesvårt att rasta sig på främmande ställen genom hela livet, och många, många kan inte rasta sig i koppel eftersom man gärna släpper dem lös så mycket man kan för att de ska kunna gå undan. Så detta ska vi ”träna” lite på, eller ja det kommer ju bli så naturligt eftersom jag inte har valpar lösa jämt och ständigt. De är ju liksom inte att lita riktigt på, plötsligt får de en idé och fjoffar iväg nånstans och då har man ingen inkallning eller liknande så för mig är det koppel eller lina på när man inte är på ställen med bra säkerhetsavstånd till vägar och annat.
Väl hemma fick han hälsa på Dax och Brimer, Dax fattade direkt vad det var för något och har sedan låtsats som att Öje inte finns, utom när han kommer för nära för då morrar Dax och går undan. Han gillar ju inte valpar, de är för vårdslösa och klänger omkring överallt, ska slabba i ansiktet och det värsta av allt – trampar på ens tassar!
Brimer var jättenyfiken och ville kika och greja med honom men det fick bara bli lite kort för allt är ju nytt för Öje så det känns inte schysst att han ska bli trakasserad av en stor hund när han dessutom ska försöka ta in omgivningen och hemmet. Han har trampat runt väldigt frimodigt och kollat, väldigt nyfiken men inte hämningslös. Han gick före mig en bit in i tvättstugan som var släckt men stannade till för att kolla av läget innan han klev på en bit till, saker som har tappats eller ramlat under dagen har han antingen gått fram och undersökt eller bara tittat på men ändå positivt, inga knipöron eller skepsis. Han har kampat och lekt med leksaker och kommer till mig med dem. Vill gärna sitta i knät och gosa, man ser att han uppskattar det massor. Svansen går hela tiden i princip. Ja, det här känns jättekul!
Tanken är ju som jag har varit inne på i tidigare inlägg att jag behöver en efterträdare till Dax i tjänst först och främst och den här benskadan han har som har tagit sån tid att få ordning på tror jag personligen är något som kan bli klurigt att få till 100 % bra. Det kan innebära att jag kanske måste plocka honom ur tjänst tidigare än jag hade behövt annars, och eftersom Brimer inte kommer gå igenom som väktarhund så har jag inte så mycket alternativ. Jag vill inte ha en omplacering, och jag vill dessutom ha möjligheten att kunna starta om igen om det av någon anledning skulle visa sig att Öje inte heller kan tas i tjänst. Då kan jag inte ta en valp när Dax är tex 8 år, då finns inte marginalen att det kan gå fel utan då blir jag tvungen att ta en omplacering om valpen inte skulle hålla måttet. Så det passar ganska bra nu.
Dessutom är denna kombination en ”nostalgitripp” för mig eftersom det är en halvbror till Dax som är pappa till Öje och när det nu verkar som att det inte kommer bli några avkommor efter Dax syskon så är det ju ”näst bästa” alternativet. Namnet Öje kommer ifrån Dax uppfödares Ö-kull, eftersom han har lagt ner sin verksamhet men hjälpte mig att komma fram till att ta valp ur den här kullen så kändes det lite fint att använda ett namn från hans kennel. Ö måste ju vara den svåraste bokstaven att hitta namn på, i synnerhet till en hane!
Anledningen till varför jag inte har skrivit eller pratat om detta är dels på grund av att har man lärt sig något av att ha varit tillsammans med en uppfödare så är det att ALLT kan hända innan valpen är levererad (och även efteråt i vissa fall). Så inget är klart förrän man faktiskt står där!
Sen är det också på grund av att jag inte har orkat ta någon diskussion om detta beslut, huruvida jag verkligen ska ha tre hundar, om jag verkligen har råd med det, vilken plats det tar, vilken tid det tar och så vidare. Folk har så mycket åsikter om saker som inte är deras business, men ändå måste det ifrågasättas och debatteras. Det här är inte en fråga jag ställer, huruvida andra tycker att jag borde skaffa en till hund eller ej, utan nu berättar jag att så är fallet. Har man inget snällt att säga om det så kan man lika gärna vara tyst, jag är väldigt glad i alla fall och det torde ju vara det viktigaste.
Hundarna är ju verkligen mitt liv. Jag är inte en tjej som längtar efter att resa jorden runt, vara ute på krogen, äta ute på restaurang var och varannan dag och trippa runt i små Prada-dräkter. Andra vill ha det så men inte jag. Jag trivs bäst med det liv jag får genom att ha hund, och skulle alla gånger ha hund även om jag inte var hundförare eller tävlade. Hade det inte varit för hundarna hade jag inte haft det aktiva uteliv jag har, jag hade ALDRIG gått på promenader eller kommit ut i skogen utan hund!
Tack vare hundarna har jag kommit ur sängen de perioder som livet har varit nattsvart, de måste gå ut så det är bara att gå upp. Tack vare hundarna åker jag skidor, cyklar och (om än ytterst sällan nuförtiden) joggar, också saker jag ALDRIG skulle göra utan hund. Så för andra är det en stor låsning att ha hund, men för mig är det en stor frihet!
