Jag har fått lite funderingar om vad jag vill göra med mitt liv, ja kanske inte livet i sin helhet då men i alla fall med mitt hundliv. Med Dax var det enda målet i livet att köra upp honom till väktarhund, ett väldigt lågt satt mål för att det skulle finnas möjlighet att enkelt klara av det pga tidigare besvikelser som jag inte orkade med att uppleva igen. Jag vet att det finns de som tycker annorlunda, men i mina ögon är det ingen jätteprestation att få ut en (hyfsad) hund i tjänst. Det finns många väktare som jobbar med hundar som nätt och jämt har tagit sig igenom L-testet med godkänt resultat, trots att det inte är någon hemlighet (väl?) att poliser som bedömer ofta ser en del genom fingrarna med svagheter just för att ”den ska ju bara bli väktarhund”. Detta är ett resonemang som jag inte kan förstå någonstans, men det är en helt annat diskussion. Faktum kvarstår att de släpper igenom en hel del skit faktiskt, och sen går kollegorna ut glada i hågen och jobbar med dem.
Själva uppkörningen är det absolut enklaste man kan prestera momentmässigt sett, fem lydnadsmoment (platsliggning med skott, linförighet, framförgående, ikallning, hopp), ett överfall där figgen kommer utrusande (vilket man kanske skulle kunna jämföra med ett modprov om det utförs korrekt), en visitation och en transport i några meter. Därmed inte sagt att man inte måste träna, visst måste man lägga både tid och engagemang i det hela men rent prestationsmässigt är det ingen stor grej. Den riktiga prestationen kommer ju sen, när man är ute och jobbar!
Anyhow så var ju detta mål med Dax inte så svårt att uppnå även om det tog lite turer på vägen dit, och sedan kom ju frågan: vad gör vi nu?
Jag är som person ”antingen gör man det ordentligt eller så gör man det inte alls”. Ordning och reda, ordentligt, struktur, planering, tydliga besked och kontroll, alla dessa är ord som jag gillar. Har jag inga mål med det jag gör så blir det lätt så att ingenting blir gjort, och det var precis det jag märkte efter vår uppkörning när målet var uppnått. Det blev ingen träning alls utan vi lullade runt lite på promenader och njöt av livet, inget fel med det heller i och för sig men problemet är ju att om man vill fortsätta jobba som hundförare så måste man ju prestera i alla fall en gång om året. Och visst kan man göra som en del andra kollegor och hårdträna två veckor innan uppkörningen för att sen falla i träda igen när man klarat den (nu går inte det riktigt längre eftersom vi fått lite nya förhållningsregler från jobbet, men ändå), men då var vi där med att jag vill inte gå ut och prestera med något jag inte känner mig förberedd för. Det där med att halka igenom på bananskal har aldrig riktigt varit min grej…
Problemet för mig med min tjänsteträning har varit att det är så få som tänker likadant som jag gör vad det gäller utövandet, och när jag dessutom har en hund som går i benbett blir jag ännu mer begränsad. Det är inte många som vare sig kan eller vill figga för oss, och många vill jag inte heller ska figga eftersom de är nonchalanta och verkar tycka ”hur svårt kan det vara, man står och blir lite biten i benet liksom??”. Problemet är att står man inte rätt och tar emot hunden på ett bra sätt så blir det stora skaderisker på både figurant och förare. Det är inte kul att se figuranten stå som en betongsugga och det tar tvärstopp när Dax kommer in i bett, man riktigt ser hur varenda kota från nacken till svansen på honom trycks ihop. Lika illa är det om figgen står för lätt och ramlar, nu har vi haft tur och de som inte stått kvar på benen har rasat bort ifrån honom men det kan lika gärna bli åt andra hållet. Så ja, lika gärna som en svenskskyddsförare eller IPO-förare vill ha duktiga figuranter vill ju såklart jag det också. Men mitt utbud är begränsat, jag får ta de figgar jag kan och då gäller det att personen som står i andra änden av mallemunnen lyssnar på det jag säger åt dem för att det inte ska gå galet.
Denna begränsning leder ju till att det inte blir så himla mycket skyddsande med Dax vilket jag tycker är tråkigt både för hans och min egen del. Det är inte kul att alltid sitta och titta på när andra kör, och det blir en så jäkla stor grej för Dax när han väl får bita i stället för att det är ett naturligt inslag i vår träning. Då är vi där igen, antingen gör man det ordentligt med kontinuerlig och bra träning eller så skiter man i det helt, men problemet är ju att jag kan inte skita i det eftersom vi en gång om året trots allt ska köra skydd och då dessutom prestera i det = man lär träna innan!
Detta är ju för vår tjänst, och vi har ju jobbträningar men tyvärr är det även där sällan vi får köra bett på grund av flera anledningar. Något som erbjuder benbett och som fått en ENORM boost de senaste åren är ju mondioring (eller annan ringsport men här i Sverige är det ju MR som är på allas läppar), men där blir det helt enkelt för omtändigt tycker jag att få till träning då åter igen – utbudet är begränsat. Jag tror dessutom inte Dax skulle gå så bra som MR-hund, och vi får ändå inte tävla heller eftersom han är kastrerad. Och får vi inte tävla eller göra nåt av det vi kör, ja då blir det som jag skrev tidigare så att mitt engagemang dör. Det jag skulle ha det till i så fall är ju som sagt tjänst, men MR-träning och tjänsteträning är inte samma sak…
Nu när jag dessutom umgås till 99,9% med tävlingsfolk (brukset) så är det klart att jag tar intryck därifrån också, alla formas vare sig man vill eller inte av de man har omkring sig och efter att ha haft en fantastiskt rolig tid med bra tjänstemännskor omkring mig (och då i synnerhet Henke som har lärt mig så mycket och lagt så myckettid på mig och Dax) så är nu den tiden förbi och jag är tillbaka i ”tävlingsträsket” hehe. Det är inte så att jag inte VILL köra som vi gjorde då, men möjligheten finns inte mer och då får man jobba med det som finns. Tanken har funnits på att lägga om Dax till svenskskyddet, men jag tvekar på grund av att jag trots allt har öppnat dörren för att bita i ben, och den kommer aldrig, aldrig gå att stänga igen. Om det blir så att figuranten inte presenterar ärmen bra så finns det en chans att han i stället går i benet och nej, ett bett i ett oskyddat ben på någon som försöker hjälpa mig i min träning (eller som för all del är HELT ovetandes som en figge på tävling är) är något som jag inte vill ha på mitt samvete. Hundbett är i mina ögon inget lättsamt utan kan ställa till med en hel del permanenta skador i våra ömtåliga människokroppar!
Ett kort tag reflekterade jag över IPO där ärmen alltid blir presenterad, men det kom jag fram till ganska snabbt är ingen sport för mig. Jag gillar inte att allt sker på lydnad och är tillkonstlat för publikens bästa, där funktion saknas för att det ska bli ”tittbart” för åskådare. Jag säger inte att det inte ligger massor av jobb bakom ett framgångsrikt IPO-ekipage, det krävs mängder av träning för att få till allt i ”südtysk ordnung” hehe. Men jag kan inte se det roliga i det, för mig blir det hela väldigt robotlikt. I den eviga ordväxlingen som pågår mellan svenskskyddsfolk och IPO-folk där båda sidor hävdar att det krävs sådana enorma ”drifter” i hundarna (vad ÄR dessa ”drifter” egentligen, det har aldrig riktigt framgått tycker jag. Skärpa? Försvar? Aggression? Jag tycker den största ”driften” som många skyddsgrupper oavsett sida väljer att jobba med verkar vara stress om jag ska vara ärlig!) så väljer jag trots allt att sälla mig till svenskskyddet där ett modprov (åter igen – korrekt utfört) faktiskt ÄR ett modprov och inte bara show. Sorry alla IPO-lovers!
Sedan tycker jag också att jag som hundförare har ett stort ansvar över hur min hund agerar i samhället, som sagt så är bett i andra människor inte något jag tar lättsamt på även om jag vet att många, många av våra kollegor anser att ”äh, är man dum så har man förtjänat det höhö”. Hej stenåldersmänniska känner jag spontant om det, jag kan inte påstå att jag tycker att dumma fyllegrejer motiverar till år eller kanske till och med en livstid av rehabilitering eller handikapp. För JA, det ÄR så det kan bli om man skickar sin hund i bett och det ska man vara JÄVLIGT medveten om när man jobbar med hund anser jag!!
För mig spelar det ingen roll om jag har laglig rätt att skicka hunden eller inte, är man mentalt förberedd innan man kliver in i en situation och har någon form av egen handlingsplan så finns det alltid flera vägar att gå och för mig är ”skicka hunden” ALDRIG plan A (sen får man ju vara lite kvick i sin bedöming och inte dra sig för att använda plan B om den behövs)!
Det här tänket gör att tjänsteträningen skiljer sig HELT från alla former av tävling, oavsett om man väljer svenskskydd, IPO, MR eller vad det nu kan vara för bitarbete. I samtliga former av tävling förekommer spontana bett där hunden på eget initiativ får gå i och bita när figuranten rör sig. Detta är något som jag tycker ALDRIG får förekomma i tjänst, helt enkelt för att hunden aldrig kan veta om personer som kommer springande verkligen är busar eller om de kanske bara är sena till bussen. Är de vana vid att svara på sådana retningar för övrigt så ligger det ju nära till hands att svara på dem även när man jobbar. Mindre kul när ett obetänksamt barn kutar förbi… Somliga menar att hundarna kan sortera när det faktiskt är ett hot eller inte men det vågar jag påstå är FEL, det har gjorts försök som visar att 100 gånger av 100 så gör hundarna bitförsök oavsett vem som kommer kutandes förbi. Då gäller det att hålla hårt i kopplet alltid, alltid, alltid… Om man inte har ögon i nacken så kan det gå illa!
Ja många funderingar som ni märker och inte lär de försvinna heller… Hade jag inte jobbat som väktare hade jag kört svenskskyddet utan att blinka, jag tror Dax skulle gå riktigt bra där!
MEN så går det ju inte ihop med de värderingar jag har inom jobbutövandet… Plus att jag är rädd om de människor jag har omkring mig och vill inte gärna att de kommer till skada (att flytta upp honom i ärm tror jag visserligen skulle vara ett mindre problem, men som sagt så är ju alternativet att gå i ben presenterat och det tror jag alltid kommer finnas där i bakhuvudet på honom)…. Och då blir det bara moment 22 av det hela!
