Bilderna i detta inlägg har inget med texten att göra utan är från igår, trevligt sällskap i sängen och sedan mer trevligt sällskap med smarrigt fika!
Idag var det dags för skyddsträning igen, och för första gången på fyra månader så fick Dax komma ut och lufta pälsen!
Vi körde visserligen bara transporter idag men ändå, himla roligt att vara med även på den träningen och inte bara stå bredvid.
Jag har glömt att skriva om det, men förra veckan var vi på ReDog och då pratade vi lite om hur framtiden ser ut. Nu har ju Dax varit smärtfri länge, han har byggt upp en del muskler, four leg checken visar att han belastar jämnt och denna gång använde vi till och med måttband vilket vi inte gjort tidigare och då var han lika musklad både över låret och ovanför hasen på båda bak.
Så jag frågade om Eva trodde att det kan gå att tävla igen, och hon svarade att det är ju inte tävling eller träning som är hans problem utan vardagen. Han har ju aldrig fått ont av träning eller tävling, utan när vi gått rakt ut genom ytterdörren och in i skogen i tre timmar och han får racea järnet, eller gå ett par hundra meter till ett spår direkt hemifrån. Han, och egentligen alla hundar men i synnerhet han, behöver värmas upp innan han kan belasta senorna och speciellt nu när skadorna gått upp flertalet gånger och de blir stelare av ärrvävnad. Och belasta senorna gör han ju inte bara på träning utan det gäller ju såklart i alla påskjut som till exempel när han släpps lös från koppel eller leker med andra hundar. Det är så jäkla lätt att bara kliva ut och ha hundarna lösa från start, eller släppa dem så fort det går, men egentligen så skulle nog alla tjäna på att gå en eller helst ett par kilometer kopplade och få upp lite värme i kroppen innan de får kuta själva.
Första passet körde vi med metoden ”dra honom ur position” och så får jag skälla på honom för att han inte håller sig vid mig, och visst blev det något bättre efterhand. Fina släppanden hade han också när han väl fick bettvinst (när vi gjort halt och figgen får komma till oss).
Andra passet började vi på samma sätt men jag funderade på om det kanske är dumt att nöta på med kopplet och låta det bli ett mönster där det liksom är lite ok att han går ur position och sen får han lite skäll, det blir ju inget mer och sen rätt som det är får han ett bett. Han tar liksom inte till sig korrigeringen riktigt tycker jag, inte på ett sätt där man tydligt ser ett resultat i alla fall. Nu blir det lite fram och tillbaka, stundtals går han bra men stundtals så skiter han lite i vilket känns det som, då går han med figgen enbart. Och dessutom är han inte dummare än han vet att han har koppel på, det vet jag ju sedan gammalt när jag satte på en tunn, tunn lina för att kunna korrigera när han jagade harar. Inte fasen tog han ett enda steg mot någon hare då inte, men så fort linan var av så *poff* – borta.
Så när jag idag kände att det fastnade lite i en loop med att dra ur honom ur position gick jag helt sonika och hämtade softstocken och höll i högerhanden, och tänk att då hade vi minsann utmärkta transporter. Ett överhängande hot är alltså melodin haha.
Vid ett tillfälle duttade jag till honom på rumpan, men för övrigt gick han kanon och vi varierade mellan att jag belönade hos mig och ibland gjorde vi halt så fick Rickard komma bak med ärmen.
Nästa gång vi kör ska jag testa en metod som vi fick tips om hade funkat på framföringssträckan på rapporthundar, när de går ur position så vänder föraren helt enkelt om och går bort från det som hunden vill mot, då ska hunden lära sig efter ett tag att det tar bara längre tid att få det man vill om man inte beter sig som man ska. Jag har ju upplevt att vi har gjort lite så med Dax tidigare (vad har vi INTE gjort med Dax i transporterna skulle man nästan kunna säga, inom lagens gränser ska då tilläggas!) men att han är så inne i att han är ute och går med figgen så det har liksom inte betytt så mycket för honom att jag försvinner. Men det är en intressant tanke, och jag vill gärna testa den. Vi provade det sista vi gjorde idag och då hade jag heller inget i händerna, men då var han så jädra duktig och gick perfekta transporter ganska länge dessutom så han fick först ett bett och sen avslutade jag med att belöna med bollen. Självklart kanonbra att han var så duktig och gick rätt, men jag hade velat testa och se vad som skulle hända haha. Jag får garanterat chans till det längre fram i och för sig hehe.
Nu ska gubben smörjas med liniment och masseras så får vi se om det har satt några spår i morgon då vi ska tillbaka till ReDog för kontroll igen.
Innan skyddet körde jag också lite lydnad med både Dax och Öje, som vanligt blev det fritt följ med positionsträning för Dax del. Det börjar verkligen ta sig får jag lov att säga, det som trilskas är stegförflyttningarna bakåt där han viker ut baken något och språng marsch där han glider iväg i sidled samt ”plogar” lite. Båda de situationerna är ju för att han inte vill bli trampad på av mig så det gäller att hålla tungan rätt i mun så han inte får de tankarna bekräftade igen. Det har ju hänt så egentligen är det ju inte fördomar heller för ”det är ju inte fördomar om det är sant” som det heter haha.
Öje fick träna lite fotposition och han hamnar lätt lite långt bak till skillnad från Dax som alltid legat långt fram och sen körde vi lite sitt och ligg bara. Igår tappade han en tand som han spottade ut så nu är bytet verkligen i full gång, underbart!
