web analytics

Jag har fått många frågor om hur jag lärt in mina passiva markeringar, tänkte att det kanske är fler som undrar så jag skriver lite (eller kanske ganska mycket hehe) om det. Anledningen till varför jag vill ha passiv markering i spåret är pga jobbet, skulle han hitta föremål från andra när vi jobbar vill jag inte att han stoppar dem i munnen då det både kan vara farliga saker som knivar etc. men också för att inte förstöra en eventuell teknisk undersökning av polisen.
Som vanligt så finns det ju lika många metoder som det finns hundar och förare, och allt funkar inte med alla. Så här gjorde jag med Dax.

Till att börja med bestämde jag mig för att jag ville ha sittande markering eftersom Dax är en naturlig apportör. Därför ville jag ha så långt avstånd mellan hans mun och föremålen som möjligt, för att minska risken för att han plockar upp dem. Jag såg till att han innan vi började visste vad ”sitt” var (vilket inte var så svårt eftersom han var runt året när jag började att träna passiva markeringar) och vad ”spår” betydde. Tanken var att han skulle förknippa kommandot ”spår” med att om man då hittar föremål så ska man sitta, i uppletandet där jag säger ”leta” är det ok att apportera.

Jag började träningen helt åt skogen galet, tanken var nämligen att lägga ut ett föremål på ställen där han absolut inte kom åt det, skicka honom mot föremålet med kommandot ”spår”, och när han kom fram så skulle jag kommendera ”sitt”. När han satte sig så skulle han få en annan belöning av mig, ALDRIG föremålet han hade hittat. Jag försökte komma på bra ställen där han absolut inte kunde få tag i föremålet, och vad passar väl bättre än där han absolut inte når, typ i en trädklyka?
I efterhand kan jag tala om vad som passar bättre: vad sägs om något I SPÅRHÖJD, dvs på marken och i vittringens kärna?!?

Denna metod innehåller alltså ett par jätte, jättedåliga bieffekter som gör att jag aldrig kommer använda mig av den någonsin mer: Eftersom han fick springa fram på egen hand lös och ledig när jag kommenderade så blev det väldigt uppletandelikt, och detta har gett himla intressanta beteenden i uppletandet då jag ett tag hade en hund som letade mer upp i träd än på marken hehe… Det har tagit TID att få bort kan jag meddela!
Sen är det också så att den passiva markeringen tycks ha en ”lugnande” effekt så detta har dessutom gett ett väldigt dåligt tempo i uppletandet. Dax fick till och med det som kommentar på L-testet, ”Vid uppletande av föremål är hunden uthållig men håller ett något lågt tempo. Detta bör beaktas vid en eventuell provperiod.” och detta är HELT KLART kopplat till denna träning!
Det jag borde ha gjort och som jag kommer göra nästa gång jag lär in en passiv markering är att använda mig av de spårsignaler som man i normala fall har och som Dax redan kunde med sele, lina och naturligtvis också kommandot ”spår” och SÅKLART lägga föremålen I vittringen och inte uppåt!

Hur som haver så visste jag inte detta då utan körde glatt på, och den första patrullen som jag märkte att jag stötte på (förutom att han sprang och tittade på trädstammar vilket jag märkte rätt snabbt och började lägga ner sakerna under lastpallar, inne i rör osv.) var att hans motivation för att hitta prylen jag hade lagt ut sjönk märkvärt när han inte fick ta den. Om jag repeterade övningen flera gånger samma pass så märktes det tydlig skillnad mellan första övningen och sista övningen, en klart sjunkande intensitet och man riktigt såg att känslan hos honom var ”varför ska jag anstränga mig, jag får ju ändå inte ta den??”.
Jag löste det med en kompromiss, att han fortfarande inte fick ta föremålet på egen hand utan att han skulle sitta så kom jag fram och gav honom det (här anser jag att man ska vara riktigt noga med att hunden INTE reser sig när man är på väg fram till den utan först när hunden får ”varsågod” i samband med att den får föremålet är det OK att lämna markeringen. Jag tänker att om hunden självmant får lösa upp markeringen kan den börja slarva i sin iver över belöningen genom att tex. sätta sig snabbt och sen genast stå upp igen. Jag vill ha en distinkt och stabil markering!).
Tänket med att han får belöningen men enbart genom mig är samma typ av länkning som man gör i all lydnad med andra ord, du får det du vill ha när du gjort som jag vill först. Vips gick det mycket bättre!

Jag gjorde detta X antal gånger i X antal miljöer och varianter för att det inte skulle bli stereotypt och miljöbetingat, och såg också till att hjälpa honom mindre och mindre med kommandot ”sitt” och låta honom själv lista ut vad som gjorde att jag kom fram och gav honom föremålet. Så småningom blev det dags att testa av det ute i riktiga spår. Då blev det förstås svårt att lägga föremålet dolt på samma sätt, man släpar ju inte med sig en lastpall ut i spåret. Detta löste jag genom att klippa sönder en sån där korg som håller soppåsen i köksskåpet så att bara botten blev kvar som ett nät med taggar att sticka ner i jorden. När jag sen gick spåret och la ut föremålet så la jag nätet över och trampade ner taggarna i jorden så att det skulle hålla för lite påfrestningar om han skulle få för sig att krafsa etc. om jag valde att vänta ut honom och se vad som skulle hända.

De första gångerna ”backade jag bandet” lite grann genom att hjälpa honom med kommandot ”sitt”, men ganska snabbt lät jag honom tänka ut lösningen själv (och då var det bra att nätet var lite grövre för han testade ibland att lägga sig på det osv. hehe). Jag lade också ut föremål under nätet som jag visste att han inte uppskattar att ta i så jättemycket, inget kampvänligt tex. Då kunde jag äntligen trumfa belöningen med något annat från mig, nämligen boll eller kampdutt och det fick jag nytta av senare i träningen (håll ut, det kommer längre ner).

Efter ett antal gånger med detta nät som hjälpmedel så var det dags att prova att ta bort det, och åter igen backade jag till att då hjälpa honom med kommandot ”sitt” och också hålla emot i linan så att han inte kunde ta föremålet. Vid det här laget var det inget problem att han ville kasta sig över och slita åt sig föremålet, men naturligtvis blev han lite konfys när förutsättningarna ändrades ännu en gång så stöttningen med kommandot behövdes till en början. När jag sedan tog bort det men fortfarande höll emot i linan och sa ”nej” när han försökte ta det så följde en hel del spännande följdbeteenden som jag råkade förstärka i min väntan på att få honom att självmant sätta sig.
Ett tag såg hans passiva markering ut som att han hittade föremålet… Stannade och tittade på det… Tittade rakt fram… Skakade sig… Vände sig mot mig… Stirrade på mig… Till slut satte han sig i slow motion, jag belönade och vóila – så ser en markering ut i en mallehjärna!

Detta var dock ett förhållandevis enkelt beteende att få bort i jämförelse med alla andra dumheter jag hade lyckats lära in och lära om hittills under resans gång, eftersom jag nu kunde använda mig av de bästa belöningarna boll och framför allt kamp så återgick jag ett kort tag till att förstärka att han skulle sitta på en gång med kommandot ”sitt” och när han då satte sig utan att skaka och fånstirra på allt och inget så kastade jag till honom bollen eller rusade fram och kampade som en jävla dåre rent ut sagt, och så var motivationsproblemet med att få ner röven i backen löst!

Så här gjorde jag, och som sagt så finns det säkert tusen andra sätt som är både mer effektiva och smarta men nu har vi i alla fall en bra passiv markering när den är ordentligt underhållen. Som allt annat så är även detta färskvara och behöver kontinuerlig träning!

Kommentera gärna här!

Post Navigation

%d bloggare gillar detta: