Nu skiner inläggen med sin frånvaro men de senaste dagarna har det varit både ont om tid men framför allt lust att blogga. I förrgår blev Dax åter igen påhoppad av Fenris, och denna gång tog det ganska illa så det fick i stället för rolig skyddsträning bli akutbesök hos veterinären.
Jag vill inte skriva så mycket om själva händelsen då jag tycker den är jobbig att tänka på, det får räcka att den spelas om och om i skallen då och då och jag funderar på ”varför gjorde jag inte si” eller ”om jag bara gjort så”. Kortfattat kan jag i alla fall säga att vi var på väg från bilen med alla hundarna i koppel då hon passade på, och hon satt nog i nästan tio minuter totalt innan vi äntligen fick isär dem helt. Då hade dessutom Astrid tagit sig en bit av kakan också och de slet i hans hals åt varsitt håll ett tag innan i alla fall Astrid släppte.
Till slut såg jag inget annat val än att stoppa in fingrarna i käften på Fenris för att framkalla kräkreflexen och på så vis få henne att släppa, så nu har jag ett oskönt bett i tummen då hon stängde ihop käkarna ännu mer först när hon kände nåt som rörde sig i munnen. Även Rickard som hela tiden försökte hålla dem still för att minimera skadorna fick ett bett över handryggen som nu är rätt så svullet, och ryggmuskulaturen fick sig också en törn så han blev lite ”invalid” i några timmar.
Resultatet av den utdragna kampen blev ett större hål i halsskinnet på ca 2,5 cm i diameter samt några mindre hål här och där, blåmärken (naturligtvis!) och att skinnet slitits loss på insidan från muskulaturen långt ner på vänster bog/framben så det blev en luftficka stor nog att sticka ner handen i. En muskel var tydligen lite trasig men den lämnas för egen återväxt, och en tand som var sprucken innan gick nu mer av och fick dras ut.
Det blev ett antal stygn och dränage, återbesök i morgon för att se hur det ser ut, återbesök under helgen eller på måndag för att ta bort dränet, återbesök efter 10 dagar för att ta stygnen. Veterinären sa också att det var rätt så nära de stora artärerna som går i halsen så hade det gått djupare så hade det varit frågan om minutrar innan det hade varit för sent. Nu är jag en sån som inte gillar att fundera på ”tänk om det hade…” och göra det värre än vad det faktiskt blev, nu tog det inte djupare utan han ska enligt veterinären bli helt återställd!
Jag tycker så jäkla synd om Dax, det måste göra jätteont och vara riktigt läskigt för honom och han blir ju dessutom svag i flocken vilket gör att jag känner viss oro för att släppa honom med någon av de andra, även Brimer tyvärr. Just nu jobbar jag två nätter (som tur är) och då fick Brimer vara kvar hos Rickard så Dax får så mycket lugn och ro som möjligt. Självklart ömkar jag honom en hel del nu när jag ser att han har det tufft, folk får tycka vad fan de vill om det rent ut sagt för han är och kommer alltid att vara min nr 1 och jag gör gärna ALLT jag kan för att göra hans tillvaro så bra som möjligt.
Fy fan så ledsen jag var, och fortfarande blir, när det precis hände, jag kunde inte låta bli att tänka att det är ju jag som utsätter honom för det här genom att ta ogenomtänkta beslut som att de får gå tillsammans ifrån bilen fast att jag VET att hon inte är att lita på med honom!!
Det var länge sedan jag grinade så mycket, hela vägen till veterinären forsade tårarna av oro och framför allt skuldkänslor över att jag inte såg till att detta inte kunde hända. Min finaste fina Mallemus…
