Ett bra tag nu har jag funderat mycket på det här med egenvärde. Hur jag och andra i världen ser på våra egenvärden. Det är så lätt att hamna i en fälla där man inte kan se eller erkänna sitt egenvärde. Många gånger händer det utan att vi tänker på det.
Jag tror vi alla hamnar någon gång livet där vi förringar oss själva och vad vi egentligen förtjänar. Det kan handla om en relation på jobbet med sin chef, kollega eller kund där man gör saker man egentligen inte tycker att man borde. Det kan vara i en kärleksrelation där man blir tagen för given. Det kan vara en vänskapsrelationer där engagemanget och intresset är ojämnt fördelat, det vanligaste är väl att det bara är ena parten som hör av sig till eller ställer upp för den andra.
Oavsett vilken relation det handlar om har man alltid rätt att ställa krav efter sitt egenvärde. Tyvärr är det väldigt lätt att missa att det är just detta som händer, ofta glider man in i det utan att tänka på det. Man kanske får lite fler uppgifter på jobbet och utan att man tänker på det utför man plötsligt jobb för tre personer men får betalt för en.
I hemmalivet kanske man tar på sig mer ansvar än man egentligen orkar med, för att man upplever det som att ens partner inte tar det ansvar man skulle önska eller att man på något sätt ser det som sin plikt. Men istället för att säga ifrån och ställa krav tar man på sig hela arbetsbördan själv, biter ihop och mår skit över att alltid känna sig otillräcklig.
I vänskapsrelationen ser man till att höra av sig och föreslår att man ska ses, trots att man kanske märker att den andra parten bara väljer att ses så länge inget roligare dyker upp. Man blir en ”backup”, men man köper det!
Man skulle kunna använda tjänster och gentjänster som måttstock, gör man någon en tjänst så kan man fundera på om personen i fråga skulle göra en likvärdig tjänst tillbaka?
Om svaret är nej så kanske man har lagt sig på en nivå under ens egenvärde och låter sig vara den som ger och ger och den andre bara tar och tar. Och det är naturligtvis inte ok!
Jag personligen får ett uppvaknande då och då när det gäller mitt egenvärde. Det har hänt många gånger att jag insett att leken inte är på lika villkor, i såväl jobb, kärleks- och vänskapsrelationer. Då försöker jag tänka på det inlägg jag skrev för länge sedan som jag bitvis hittade hos Elaine Eksvärd, att man kan inte sätta sig själv på någons prioriteringslista utan man märker hur högt upp man ligger. Och när man märker att man ligger lägre på den listan hos sin chef/partner/vän än man själv tycker att man är värd, då är det dags att helt enkelt gå vidare och träffa människor som har samma uppfattning om ens värde som man själv har och som kan infria de förväntningar man har på sitt jobb eller relationer med familj och vänner. Människor som vill leka på lika villkor och som är villiga att både ge och ta.
Likaså när jag märker att jag själv är ”på den andra sidan” och bara tar men aldrig ger, då är det ju bättre att den andra parten söker sig till någon annan som kan infria personens förväntningar snarare än att hela tiden bli ledsen och besviken på mig, skapa drama och jag alltid behöver stå till svars för att jag är jag. Sånt är bara ett otroligt slöseri med energi, både för en själv och motparten!
Det gäller att vara ärlig mot sig själv och våga fundera på sånt här ibland. Sätta sig ner och rannsaka livet lite, lever jag som jag vill?
Är jag den person jag vill vara mot andra, har jag de personer runt omkring mig som jag vill ha där?
Just att vara ärlig mot sig själv är brutalt svårt men nödvändigt, och ska man tro en palliativ-sköterska i Australien som har pratat med döende människor i deras sista tid i livet så är det just det man ångrar mest när man ligger på sin dödsbädd. ”I wish I’d had the courage to live a life true to myself, not the life others expected of me.”
Och detta innebär ju att i stället för att bli upprörd, arg, bitter, ledsen eller besviken på någon annan så får man helt enkelt konstatera att man kanske hade förväntningar på den personen som den inte hade någon möjlighet att uppfylla, men det finns andra människor där ute som kan det och det är dem man får leta efter.
(Hela listan över de fem saker man ångrar mest på sin dödsbädd för den som inte orkar klicka är:
1. I wish I’d had the courage to live a life true to myself, not the life others expected of me.
2. I wish I hadn’t worked so hard. (100 % av männen svarade detta, kanske föga förvånande då det var människor från äldre generationer hon intervjuade)
3. I wish I’d had the courage to express my feelings.
4. I wish I had stayed in touch with my friends.
5. I wish that I had let myself be happier.
Den sista punkten är ju också en viktig sak att förstå, att man själv bestämmer sin egen lycka och inställning och att man inte är ett offer för sitt liv utan själv styr det. Som en parentes.)
