Sorg.

Ja det är mycket sorg som fyller mitt hjärta just nu och även om jag vill hålla mitt privatliv mycket för mig själv så vill jag ändå förklara lite om varför det kanske kommer bli dåligt med text, låsta inlägg eller inga inlägg alls här ett tag framöver. Jag vet inte hur det kommer bli, utan tar det dag för dag. Jag kan inte prata om det just nu, det är för tidigt. Men de flesta i min omgivning läser här och då behöver ingen fråga eller fundera varför jag kanske verkar konstig eller nere.
Som några vet så gick jag och Rickard isär i slutet av augusti, och även om jag ångrade det beslutet redan efter några dagar så har jag ändå levt i någon slags naiv förnekelse om att vi bara har en paus och att allt kommer att ordna sig. Men nu har de slutgiltiga orden sagts, ”det är över”, och jag ligger plötsligt månader efter med ett sorgearbete som jag borde tagit tag i på en gång.

Många tankar och minnen fladdrar förbi, otroligt många tårar… Jag har förlorat min livskamrat och bäste vän, och det känns som att ännu en familjemedlem har tagits ifrån mig. Men denna person har inte dött, utan kan gå vidare och skapa nya minnen med någon annan vilket känns väldigt bitterljuvt. Självklart unnar jag honom lycka, men jag hade velat vara den att dela dessa minnen med. Det var planen, resten av livet…
Det är inte lätt att hitta någon som förstår det liv man lever med ett intresse som tar enormt mycket tid, utrymme och pengar, som ju mer är en livsstil än en hobby. Att hundarna alltid kommer först, att man står ute på en appellplan i 20 minusgrader till halv tolv på natten utan att ha ätit middag, att man inte bara kan åka iväg hur som helst varken utomlands eller inrikes om inte hundarna kan följa med. Att de kostar enormt mycket pengar. Att valpar biter sönder, kissar och bajsar inne och stället till med allmän oreda, men det är ok. Det är inget Svenssonliv för ”vem som helst”. Men när man är ett team som funkar ihop, då är det underbart!
Att dessutom dela ett intresse för naturen i stort och leva ett aktivt uteliv men ändå kunna ha stillasittande hemmakvällar med TV-spel, spel och film, att träna (även om jag legat på latsidan i några år), som dessutom fattar vad det innebär med skiftarbete och att vara väktare… Ja, det är en svår kombination som kräver sin matchning, helt klart.

Tyvärr medför detta också en del större förändringar även i mitt hundliv, jag kan inte vara kvar i träningsgruppen längre. Även det får mitt hjärta att brista för där har jag flera fina vänner och har mått väldigt bra. Jag har varit otroligt stolt över Rickard som är en så duktig figge, stolt och glad över att känna att det är vi som hör ihop. Men nu är det inte längre så, jag är bara en medlem i gruppen som vem som helst och jag vet att vi aldrig mer kommer åka hem tillsammans och gå igenom träningen över en nattmiddag. Mitt hjärta slår fortfarande dubbelslag när jag ser honom, men nu vet jag att jag inte får krama honom mer och att han så småningom kommer tillhöra någon annan och det klarar jag bara inte av. Så jag kan inte fortsätta.
Just nu har jag ingen hund att köra med, Dax kommer nog aldrig att bli helt bra och jag tvivlar på att jag kan starta honom mer i skyddet. Brimer tränar jag inte på det sättet, Öje är för liten. Så kanske har jag hittat en lösning när Öje har åldern inne. Det är bara att se tiden an även med det.

Jag har också rensat ur min Facebook för de som kanske reagerat, alla mina vänner utom en hade vi gemensamt så även om jag hade tagit bort bara honom så hade det fortfarande kommit upp saker som mina vänner hade gillat från hans sida. Och jag orkar inte se bilder, orkar inte läsa kommentarer… Jag använder ju ändå inte Facebook på det sättet utan mina uppdateringar kommer ju här, och först hade jag tänkt ta bort det helt men sen slog det mig att då försvinner även sidan för företaget och den vill jag ha kvar. Så jag har gått tillbaka till att ha noll vänner på min vänlista, så kommer jag inte få några aviseringar eller något annat men företagssidan ligger kvar. Alla som känner mig har ju mitt telefonnummer och kan kontakta mig ändå.

Detta var inte den jul och avslut på året som jag hade hoppats på, men man kan inte styra andra människor utan bara sig själv. Så nu måste jag försöka bearbeta detta och som sagt, se tiden an. Förhoppningsvis dröjer det inte fyra år innan jag släpper in någon igen som det gjorde innan Rickard, och förhoppningsvis blir det då någon som accepterar mina brister och fel och som jag också kan acceptera trots brister och fel. När man var ung var det så mycket enklare, då handlade det om att man tyckte om varandra och då var allt möjligt. Nuförtiden har alla bagage och det handlar om att hitta någon som kan leva med det bagaget. Mitt bagage har nu tyngts ner ännu lite till, och det känns just nu övermäktigt för mig att bära.